betyg: 4 Min kompis Rebecka sa i förra veckan: ”Det är det nya 70-talet och jag lyssnar 100% på Abba.”. Ja, okej, och det betyder ju en massa saker, jag minns samtal med min pappa när jag var barn och han var nostalgisk: ”Jag är vänster och på min tid tyckte alla ABBA var sådana töntar” och what not, att ABBA verkade i en politisk tid utan att vara proggiga, de hade höga skor och glamour och pop och brustna hjärtan.
Jag tror verkligen också att 10-talet är nya 70-talet.
Vi lever i en politiserad tid, såklart gör vi det, alla gör det i alla tider, men det är något annat nu, Nöjesguiden skriver mer om bostadssituationen i Stockholm än om nöjesutbudet, hela den grejen. Men nu har punken och riot grrrls och MDMA och party monster och tjejer hänt, och efter allt det kommer Rebecca & Fiona. Trots att det låter som slutet på allt kul i livet (att leva under nya 70-talet) är Rebecca & Fiona ett hopp om att livet både kan få vara storslaget amoraliskt samtidigt som det är politiskt.
För Rebecca & Fiona skiter i om vänstern och patriarkatet tycker att det är fattigt med glamour, smink och höga skor, för nu är det Rebecca & Fiona som bestämmer över vänstern, och de bestämmer att vänstern är som de är. Duon kommer in på scenen i Linnétältet i Göteborg i silverdräkter med kjolar kantade med vitt ludd, deras look är en blandning mellan Fran i The Nanny och Romy och Michelle, de har tuperat sina hår upp till gränsen mellan atmosfär och rymd. Fiona trummar och Rebecca sjunger, Fiona är så jävla känd när hon trummar, plus att hon skulle kunna mörda någon med de pinnarna, och när Rebecca sjunger hiten Candy Love: This is our anthem / stronger without them känns det som att tårar rinner över kroppen.
Hela tiden dansar de i suggestivt ljus, rök som lägger sig runt deras ben, tjocktvapparater med deras logga på scenkanten, deras musikvideos rullar i bakgrunden på väggen men också rörliga bilder på kvinnor som har eller nästan har krossats av patriarkatets tyngd: Marilyn Monroe, Britney Spears förföljd av paparazzis, Britney Spears bäng på gränsen till sovande under det numera klassiska VMA-uppträdandet 2007. Scenbilden gör duon mindre till artister och mer till någon man skymtar genom crowden vid femtiden på morgonen, någon som dansar som man vill röra vid, det är inget strålkastarljus riktat mot de och de rör sig i motljus, deras kroppar är silhuetter framför oss.
Fiona halsar en bärs och publiken skriker, Rebecca tar ett par danssteg och publiken skriker, Markus Krunegård kommer in i ravejacka och spelar gitarrslingan under Holler, alla tjejer vrålar refrängen runt omkring mig: You just call when you feel alone / The night is young and my heart is yours och jag känner ja, jag har fan någon att ringa om jag har de här tjejerna i publiken på min sida, och en video från Sailor Moons förvandling från vanlig skoltjej till superhjätinna rullar på väggen bakom brudarna, ”Måntiara förvandla mig”, och Fiona skriker i micken "Vi älskar alla, tillsammans är vi starka!", och tjejerna i publiken skriker till svar för att de håller med.
