Barcelonanatten är varm och Lana Del Rey står på scenen framför en publik med fanatiska fans. Jag verkar vara den enda som inte gråter. Människor klädda i blomsterkransar sträcker sig upp över folkhavet och hon sätter sig på huk, tafatt, rör vid de unga händerna nedanför scenen. Lana Del Rey är den nya, gamla kvinnan: mystisk och intuitiv, en förförisk lolita. Hon rör sig tillsynes osäkert, klädd i skira tyger, hennes hår ligger ordnat ner över brösten. Den truliga munnen sjunger djupt men jag blir osäker på om hon verkligen är där. Lana Del Reys sätt att vara i världen är en fågel gjord på silkespapper och här står jag, vulgär i tight klänning, svetten tränger fram ur armhålorna, rinner ner längs kroppen.
Två timmar tidigare har jag sminkat mig till Lady Gagas något mer explosiva musik. Precis som Lana Del Rey är Lady Gaga mer än bara musiker, de är två visuella artister och personan hon bygger sträcker sig långt utöver hennes skivor. Gagas kvinnlighet är inte på något sätt mystisk. Istället är hon så mycket kvinna att hon nästan är drag queen. Kanske är det empowerment när det är som allra lamast, men hon är femininitet på crack. Det är svårt att sexualisera henne eftersom hon själv är så aktiv i skapandet av sig själv som figur, snarare än kön. Hon vrider sig själv för många varv utan hänsyn till de attraktiva kvinnliga egenskaperna: mysticism och naturlighet. När jag står i folkhavet framför Lana Del Rey blir jag frustrerad. Hennes genombrott måste vara backlashen på Lady Gaga. Visst får kvinnor leka med normativiteten men bara för en stund. Sedan snabbt tillbaka till den passivt sexiga varelsen, alldeles katatonisk.
Men även om de två artisterna först verkar vara väsenskilda är jag nu övertygad om att de springer ur samma skott. När Lana Del Rey i höstas släppte sin video till låten Ride förstod jag att de var mer besläktade än vad jag först trott. Precis som Gaga har Del Rey gjort videon till en kortfilm och båda använder sig frekvent av laddade symboler för sin stora nation. Lady Gaga står helt fri från skam och plockar in hela världen i byggandet av sitt koncept: religion, vatos locos, litteraturhistorien, rymden.
Och Lana Del Rey är lika vårdslös. Till exempel, i somras släppte hon videon till låten National Anthem där hon samtidigt gestaltar de två sönderexploaterade kvinnorna Marilyn Monroe och Jackie Kennedy, utan att överhuvudtaget problematisera. Först tyckte jag det var provocerande ignorant men blev sedan övertygad: som feministisk strategi är det ett genidrag att aggressivt claima och använda vad man vill, hur man vill. Vi har bett om lov så att det räcker nu.
Och även om jag vill bestämma mig för att den parasiterande, fuck it-inställningen är briljant som kvinna i en värld byggd av män kan jag inte skaka av mig ett växande obehag. När den vita Lady Gaga med fejkad brytning sjunger sin Judas-refräng och den ännu vitare Lana Del Rey står klädd i ursprungsamerikanernas berömda fjäderskrud känns den gemensamma nämnaren, vårdslösheten inför kultur och samhälle, inte alls som en grym feministisk strategi. Detta har ju den vita delen av världen ägnat sig åt typ sedan jordens gryning? Plötsligt känns deras förhållningsätt inte alls radikalt. Istället framstår det som något så sunkigt som den vita västerlänningens koloniala självklarhet.
