Hur raggar man på kvinnor som inte kan språket? Och vad händer om man kommer för nära ett av Picassos konstverk? Tone Schunnesson har tillbringat 48 timmar i Madrid.
När andra städer myllrar som allra mest intensivt under eftermiddagens timmar, ligger Madrid märkligt tyst. Men det märker jag inte på flygplatsen. Jag blir upplockad av en kompis och eftermiddagssolen värmer oss när han möter upp mig på parkeringen. I hans mammas dyra bil kör vi in mot staden. Mitt hotell ligger i närheten av Calle del Prado säger jag och han säger att han hittar dit. På trafiken utanför fönstret känns staden som stora städer gör och i en enorm rondell fastnar vi, och min vän ömsom skriker, ömsom flirtar sig fram genom bilköerna som inte har hunnit bli riktigt tajta än.
Vi parkerar en bit från hotellet och går över Paseo del Prado. Det är första veckan i november, och så sent som förra helgen var det fortfarande 30 grader. Nu är det betydligt kyligare och vinden som blåser har höst i sig. Efter att ha lämnat av väskorna på hotellet är jag hungrig och rastlös efter flygresan, så vi bestämmer oss för att promenera mot mat, istället för att ta metron. Jag befinner mig i stadens mitt, men ändå verkar den följsamt lugn och flera av butikerna och restaurangerna vi passerar är stängda för siesta. Efter att ha promenerat i en halvtimme och mina fötter värker i skorna jag trodde att Madrid skulle gilla, märker jag att miljön runt omkring mig ändras, på ett sådant sätt du bara kan uppmärksamma i en stad du inte känner. Det blir liksom softare. Gatorna blir smalare och människorna som rör sig runt omkring oss ser mer utstuderat snygga ut. Som i alla trendiga områden i alla europeiska städer, helt enkelt. Vi är framme i Chueca, Madrids mest etablerade gayområde.
Vi stannar till på en liten pizzeria och köper ett gäng olika fantastiska bitar som vi äter på torget utanför. På en bänk framför oss sitter en gubbe och glor med vattniga ögon på min vän. Vid närmare eftertanke är det män med vattniga ögon på hela torget och jag frågar om det är ett cruising-område. ”Hela Madrid är ett enda stort cruising-område”, säger han mättat. Han fortsätter: ”ABC Serrano, till exempel, som vi passerade tidigare, är ett shoppingcenter som har stor action på luncherna. De områdena är viktiga, alla blev helt vansinniga när de stängde Retiroparken, en av de största cruising-platserna i stan, på kvällarna.” Jag frågar om parken stängde på grund av för mycket offentlig sex. Min vän skakar på huvudet: ”Nä, en av världens få statyer som är tillägnad Satan står i parken så de hade problem med satanister som offrade husdjur där på nätterna.” Så klart.
Vi skiljs åt utanför nedgången till en metro, han ska hem för att själv ta sig en siesta och jag sätter mig på tåget för att åka till Museo Reina Sofia, som är en av stadens största konstmuseum.
Museet är katastrofstort, och när jag förstår att jag måste dela en glashiss upp med sex män som ser lagom kåta ut blir jag så nervös att jag bara lyckas få med mig en guide över museet på spanska. I hissen börjar en av männen tala med mig. Här upptäcker jag ett beteende som senare visar sig vara vanligt förekommande bland många män som ska komma att söka kontakt med mig i det offentliga rummet under min vistelse i staden.
Trestegsguide till att som man i Spanien interagera med en kvinna som inte talar spanska:
1. Börja med att trevande tala spanska med kvinnan i fråga.
2. Kvinnan ser sur/oförstående ut och svarar på engelska. Exempelvis ”I don’t speak Spanish”. Det är din cue till steg tre som är att…
3. Börja tala mycket, mycket högt, fortfarande på spanska. Ju högre du talar, ju högre chans är det att hon kommer att förstå. Lycka till.
I alla fall. Museet är enormt, och på grund av min spanska museipamflett förstår jag inte mycket, men blir genast intresserad av den första utställning jag går igenom. Spanska konstnären Elena Asins utforskar minnesarbetet i kontrollerade skulpturer och tavlor. Resten av de tillfälliga utställningarna är några tråkiga killar som har vävt Sovjetunion på mattor, och de får man absolut inte gå på, så istället för att gå runt där och se intresserad ut letar jag mig upp till museets takterrass. Utsikten ger en fantastisk blick över staden, som är slående lik många andra. Solen står lågt.
Jag fortsätter mot Picassos berömda Guernica. Jag ser den på avstånd, inte bara för att det står som en mur av människor framför den utan för att det helt plötsligt vibrerar av konsthistoria i rummet. Som förhäxad av konstens alla magiska energier dras jag närmare mot målningen, med en enda sak i huvudet: Jag måste få peta på den. När jag inte är mer än ett andetag ifrån börjar det plötsligt tjuta och jag rycks ur min trans. Mot mig kommer två museivakter springande och båda skriker på mig, inte nödvändigtvis otrevligt men det känns mycket akut. Det går upp för mig att det är jag som har utlöst larmet, och med skammen brännande över kroppen snubblar jag bakåt. Genansen driver mig ut från museet och när jag sitter på den tomma museigården med Lichtensteins gigantiska skulptur i form av ett penseldrag framför mig känner jag att jag fått en ganska bra, nästan performativ, upplevelse av Picasso.
När jag några timmar senare korsar Madrids hjärtetorg Puerta del Sol är klockan halv nio på kvällen. I husväggarna är bokhyllor inbyggda som vaktas av gamla kvinnor med trötta händer som säljer begagnad litteratur till förbipasserande. Gudabenådat vackra män med välkammade frisyrer skyndar hem från jobbet och ballongförsäljare klädda som smurfar, möss och björnar ropar på barnen som går förbi med sina föräldrar. Den tidigare slumrande staden är som bortblåst, och jag känner mig tacksam över att få vara i en miljö som precis som jag själv exploderar när andra städer börjar varva ner.
Jag möter upp min spanska vän på Plaza del Dos (torget för ”the anti-socials” säger han) och med varsin halvliter öl i handen betraktar vi livet runt omkring oss. Det är lugnt här ikväll och bortsett från ett gäng punkare som röker gräs händer det inte mycket. En skrumpen kvinna går runt på torget med en Dramatenväska fylld med öl. När hon för sjätte gången frågar om vi ändå inte vill ha något att sörpla på börjar kvällen kännas kylig. Vi bestämmer oss för att möta upp lite folk i Malasaña, på baren La Realidad.
Malasaña är ett trevligt område, som hänger ihop med Chueca. Baren vi sammanstrålar i är liten och trevlig, inspirerad av Berlin. Jag är solklart överklädd bland alla trötta skaters och stylistslappa tjejer som hänger i de mjuka sofforna. När jag går ut för att röka följer en ung kvinna efter mig för att säga att hon tycker att det är kul att jag klär mig så spexigt preppy, men att killarna i Spanien är alldeles för vilda för att någonsin ligga med mig. Tveksam om jag är tacksam för hennes information eller inte lyckas jag till sist övertala mitt sällskap att gå vidare. Vi fortsätter till femtiotalsbaren La Vía Lactea och att drinkarna (60 gin/40 tonic) blandas annorlunda än i Stockholm börjar kännas. Vi dricker snabbt och engagerat drink efter drink på barer som ligger tätt efter varandra och i ösregnet hoppar vi till sist in i en taxi. Under hela kvällen har mitt sällskap protesterat högljutt varenda gång jag föreslagit en cab, så jag bli förvånad när jag upptäcker hur billigt det är.
Bilen släpper av oss utanför Sala Heiniken Princesa, en stor klubb som köpts upp av Heineken. Nedervåningen är trång och svettig. En klubbgubbe som ser ut som vilken klubbgubbe som helst kommer fram och säger att han gillar att jag ser ut som en skolflicka. Jag tänker på tjejen jag träffade på baren tidigare, och tänker på all information jag ofrivilligt tilldelas. Klubbgubben bjuder med mig backstage, och där sitter några tonåringar som börjat förebereda sig för halloween. De unga brudarna är nakna med kroppsmålningar föreställande Spindelmannen. Här inne röker alla, jag sätter mig på en back med en cigg i munnen samtidigt som sällskapet häller MDMA i sina glas. Klubbgubben sätter sig på golvet framför mig och förklarar att hans bror har studerat i Sverige. ”Jak nak tjura bal” säger han gång på gång och tillsist förstår jag att han försöker kommunicera någonting på svenska. ”Jag kan köra bil?” frågar jag och han skiner upp, lutar sig fram och andas i mitt ansikte: ”Vill du hänga med ut så kan jag köra dig i bilen, gumman”. Bakom honom står de nakna superhjältarna och tuperar varandras hår. Jag lämnar logen.
Dansgolvet skulle kunna vara typiskt för Madrid, Paris, Barcelona och Stockholm. Plötsligt känner jag mig blasé. För att rädda situationen bestämmer jag att vi ska ta taxi därifrån och eftersom jag inte kan minnas var mitt hotell ligger åker vi till min väns stora lägenhet. Väl framme märker jag att vi är fler än vad vi var från början. En efterfest bryter ut i köket, medan jag själv, utmattad av staden, somnar med kläderna på i hans sovrum.
Nästa morgon tar jag tunnelbanan till Matadero Madrid, som är ett gammalt slakthus omvandlat till kulturcentrum. Förr i världen hängde man upp de döda tjurarna efter tjurfäktningen här, och Hemingway har berättat om kvinnor som kom hit och drack blod. Jag känner mig löjligt uppspelt i förväg – idag ska jag få höra drottningen Erykah Badu föreläsa på Red Bull Music Academy. Jag hade föreställt mig vräkiga skyltar i stil med den där lådbilstävlingen som företaget lockar massa bloggare att vara jury för varje år, men överraskas positivt när jag upptäcker att allt är smakfullt uppbyggt. I en stor industrilokal har de snickrat upp flera små studiors inuti i snygga plywoodhus som klär i tegelstensmiljön. Här finns även en större studio och i materialrummen får vem som helst av de 30 utvalda deltagarna låna vad som helst, när som helst.
Trots storföretaget som står bakom musikkollot får jag en känsla av att akademin är något som drivs av verkligt musikintresserade människor och den överentusiastiska pr-ansvariga britten som visar mig runt intygar gång på gång att så är fallet. De deltagarna som valts ut presenteras i ett program jag tilldelats, och det är inga rookies. Ännu mindre rookies är musikerna som håller i akademins workshops. Dagen innan var det house-pappan Frankie Knuckles, och idag, som sagt, en av få inbjudna kvinnor: Erykah Badu.
Hon intervjuas i ett runt, förvånansvärt intimt rum, trots filmkameror och studiomän. Vi är bara ett femtiotal deltagare och hon sitter inte långt ifrån oss, i en soffa med gula och lila lackade naglar, klädd i en hög hatt med tillhörande skotthål. Egon från Stones Throw intervjuar, och det är inte många gånger han lyckas styra henne i samtalet. Men vad gör det, vi sitter ändå som trollbundna framför denna storhet. Hon mixar en av sina låtar och rodnar när vi applåderar efteråt. Jag känner, kanske är det nu jag kan dö lycklig. På tunnelbanan därifrån irriterar mig inte männen som skriker mig i ansiktet, istället rinner Badus energi genom hela mitt system. När jag kommer upp ur jorden från metron sätter jag mig på gatan och njuter av det som kommer att vara min vinters sista solstrålar.
Fem tips för fattiga i Madrid
Botellón
Alla unga med lite pengar sitter
på gatorna och dricker öl som åldrande kvinnor säljer nästan överallt. Sätt dig ner, köp en öl, softa. Det finns även ett ord för det – botellón.
Pizza al Cuadrado
Calle del Barco 45
Ett litet, litet pizzahak i Chuecha heter Pizza al Cuadrado och är ensam värd en resa till Madrid. Boom vad billigt, dessutom!
La Realidad
Corredera Baja de San Pablo, 51
Bar i Malasaña. Snyggt, billigt, starka drinkar och Pro-Palestina-väggkonst.
Mercado de la Cebada
Plaza de la Cebada, 1
På matmarknaden Mercado de la Cebada i La Latina är det stök på mycket avancerad nivå. Har du bara några euro räcker det, slink in här och tjacka mat som smakar Gud.
Museo Reina Sofia
Santa Isabel, 52
Sugen på kultur men inga pesetas? Planka på metron till Museo Reina Sofia som har gratis entré varje måndag – fredag mellan sju och nio.
