Maria Ramnehill om verkligheten bakom transorden.
”Hur känns det att var kvinna?” ”Vad är könsidentitet?”
Svaret är ju att jag inte vet. Jag är inte ens säker på att könsidentitet är ett så givande begrepp. Men jag vet att jag i fjorton heta somrar gått runt och svettats i långärmat och byxor – men i år för första gången gått barbent. Jag vet att jag tyckte det var obehagligare att visa min nakna överkropp innan jag fick bröst än jag gör nu. När jag badat i sommar i min nya blå och gröna bikini var det kanske första gången jag var bekväm på en badstrand.
Vi har alla dessa ord, begrepp och fraser som transpersoner har uppfunnit för att försöka kommunicera med en motvillig och oförstående omvärld. ”Könsidentitet.” ”Kvinna född i en mans kropp.” ”Cis.” ”Transition.” ”Biologiskt kön – mentalt kön.”
De kan mer eller mindre bra fånga verkligheten bakom, men alltid bara delvis, och aldrig utan kompromisser. Transpersoner är såklart individer och varje bestämt narrativ som får dominera kommer att utesluta några av oss. Vissa vet från att de är barn, andra vaknar först i vuxen ålder. Vissa har alltid vetat att de ville vara sitt kön, och behövde bara få höra att man kunde, andra hade inte ens anat det.
Hur mycket vi än förklarar möts vi alltid med skeptiska motfrågor. Kraven som ställs på oss är orimliga, vi måste ingående förstå oss själva på en nivå som ingen människa egentligen gör, och vi måste kunna förklara in i minsta detalj för att andra människor alls ska acceptera vår könstillhörighet. Och sen säger de ändå att ”men du är ju egentligen kille”.
På skolgympan brukade jag göra mitt bästa för att komma sist till omklädningsrummet, så att jag slapp duscha när någon av killarna var där. Jag hade lättare att identifiera mig med kvinnliga rollfigurer i film och litteratur än med manliga. Jag hatade att kallas ”man” långt innan jag insåg att jag inte behövde vara en. Jag var manshatare redan innan jag blev feminist.
Jag vet inte vad det är att vara kvinna, inte mer än någon annan. Att vara transkvinna handlar inte om kläder. I alla fall inte för mig – transkvinnor har samma intresse för kläder som alla andra kvinnor, det vill säga varierande. Det handlar inte om könsroller. Men jag är trött på att behöva förklara varför jag är det, när ingen ciskvinna ställs till svars. Vill du avskaffa kön? Fine! Men börja inte med att avskaffa oss, vi gör bara vad vi kan för att överleva i en könad värld. Vill du bekräfta att kön är biologiskt styrt och en fast kategori? Du kommer hitta vetenskap som stöder din uppfattning oavsett vilken av dessa positioner du har.
Jag är transkvinna för att det var det enda sättet att bota den ångest jag alltid känt inför min kropp, inför hur jag bemötts, hur jag rör mig i vår könade värld. Twittraren @theredgrrl beskrev det på twitter häromdagen: I didn't transition to look/feel right in any particular type of clothing. I transitioned to look/feel right naked.
Maria Ramnehill är journalist och återkommande skribent på nöjesguiden.se.
Läs fler av Marias texter:
Jared Leto förminskar transpersoners verklighet
Jag skiter i rätten att älska vem man vill
Varför skulle människan bara ha två kön, Hanne Kjöller?
Transkvinnor är kvinnor, transmän är män
Matrix är inget annat än en perfekt metafor för transtillvaron
