Neo i "Matrix" – en metafor för en människa i transtillvaro.
Den feministiska webbserien Sinfest upptäckte en gång vilken bra metafor Matrix är för patriarkatet. Och trots att det går emot alla mina instinkter, hela min syn på hur kultur bör fungera och läsas, ville jag ställa mig upp och protestera, ropa "Fel! Fel! Fel!".
För Matrix handlar om att vara trans. Det andra ordet i Matrix är ”trans”, när ”trans call opt” dyker upp i text på en skärm. Att en av de två ikoniska filmskaparna, Lana Wachowski, för två år sedan kom ut som kvinna kanske ger extra fog för en sådan läsning? Att karaktären Switch i ett alternativt manus var trans, med en annan kropp i matrisen än i köttvärlden, är bara en detalj. Könsdysforin*, vårdapparaten, samhällsnormerna, det internaliserade självföraktet – så mycket av transtillvaron skildras.
Journalisten Hannah Duvoix skrev en genomarbetad analys om matrisen som det system som håller oss på plats inom snäva könsnormer, och agenterna som de gatekeepers, psykiater och läkare och tjänstemän som hindrar oss att bestämma över vår kropp. Men det finns så mycket mer.
"Hur vet jag om jag är trans?" Jag har fått den frågan så många gånger, och vill alltid svara att om du ställer frågan är du antagligen det. Jag kanske bara ska be dem att titta på Matrix, för en bättre skildring av hur det är att leva med könsdysfori utan att veta att könsdysfori finns har jag inte sett.
När jag såg om filmen senast hoppade jag hela tiden till. ”Det där är en metafor för trans! Och det där är en metafor för trans! Och det också!” När Morpheus ska förklara vad Matrix är, och säger att ”What you know you can't explain, but you feel it. You've felt it your entire life, that there's something wrong with the world. You don't know what it is, but it's there, like a splinter in your mind, driving you mad”, då beskriver han dysforin.
Först när den börjat lindras jag ser vilket stort hinder könsdysforin har varit, hur den påverkar varje aspekt av ens liv och psyke. Varje ögonblick genomsyras av en sirap som gör allt trögt och ohanterbart. Livet är motstånd på ett sätt det inte behöver vara. Man mår inte alltid dåligt, det är så mycket mer genomgripande än "åh, jag hatar min kropp". Den går liksom aldrig undkomma. Sirapen är Matrix.
Hela Neos väg från att upptäcka att matrisen finns, till att erkänna för sig själv mer eller mindre motvilligt att han är The One, speglar erfarenheter av att komma ut för sig själv som trans. Här finns en viktig poäng, gentemot samhället, gentemot cisnormen, gentemot vårdapparaten – Matrix handlar om självdefinition. Rätten till sin egen kropp och sitt eget sinne. Ingen – inte läkare eller psykiater, inte trakasserande snubbar på spårvagnen eller riksdagspolitiker, inte orakel eller agenter – kan säga åt Neo vem han är.
”I'm trying to free your mind, Neo. But I can only show you the door. You're the one that has to walk through it.” Hur man vet att man är trans? Det är precis som när Neo inser att han är The One – man bara vet.
Maria Ramnehill är journalist och återkommande skribent på nöjesguiden.se.
Läs fler av Marias texter:
Jared Leto förminskar transpersoners verklighet
Göran Lindberg-hånet "Kapten Klänning" är ett hån mot transpersoner
Jag skiter i rätten att älska vem man vill
Varför skulle människan bara ha två kön, Hanne Kjöller?
Correns "transtisdag" lockar till transmisogynt skratt
Transkvinnor är kvinnor, transmän är män
*Det lidande som hör ihop med att inte stå ut med sin kropp, och följder som ångest, depression, koncentrationssvårigheter etc.