Maria Ramnehill: "Ilskan i sociala medier är de maktlösas bästa vapen"

Maria Ramnehill svarar Emil Jensen om "lyxvänstern" (!).

Jag har sett, det senaste halvåret, att twitters mer liberala kretsar har ett favoritskämt: att raljera om överkänsliga transaktivister. ”Oj, var jag transfobisk nu, haha!”

Transfrågor har uppenbart hamnat på agendan tillräckligt mycket för att de åtminstone känner sig tvingade att adressera det, även om de inte tar oss på allvar.

Vänstern tvingas ta till en annan strategi – nu senast var det Emil Jensen som ville framställa de aktivister som förlorat familjerelationer, arbete, psykisk eller fysisk hälsa för att de är transpersoner som en lyxvänster, i krönikan "Guldvänstern".

Det har varit en växande tendens länge, med rop om positionering, god ton och identitetspolitik. Ibland svär man vid att man inte kräver ”god ton” för att godta någons kritik, bara för att i nästa stycke ändå kräva just det.

Men det retoriska knepet är detsamma som de raljerande högertwittrarna. Man förminskar förtrycket transpersoner utsätts för. ”Är det inte överdrivet?" "Vi borde slåss mot den gemensamma fienden!" Man antyder att transpersoner är överkänsliga. Här kämpar man för att ta sina känslor på allvar och att inse sitt människovärde i en kultur som förnekar det och så blir man kallad lättkränkt av sina egna.

Man antyder att vi bara letar efter något att uppröra oss över. Näe, jag kan inte komma undan transmisogyni och mikroaggressioner utan att undvika varenda människa. Det är därför det gör ont när ens försök att karva ut en liten frizon på internet förminskas.

Efter att vänstern i ett utslag av högmod, no doubt, accepterat problemformuleringen att "vi måste motarbeta rasism/cissexism/funkofobi" och så vidare, börjar man nu få kalla fötter. Vi är helt enkelt för många, har för höga krav, är för högröstade, lämnar er inte i fred. Transpersoner är kanske inte tillräckligt många någonstans för att anordna en riktigt stor demonstration, men på internet kan vi vara många! Vi har alltid funnits, skillnaden nu är att ni kan höra oss.

Så de maktlösa grupperna utmålas som extrema och vänstern tar över hela problemformuleringen för att kunna oskadliggöra den och assimilera den till oigenkännlighet. Framställer sig själv som den goda sidan, vi andra är de extrema som splittrar rörelsen. Men kampen kan inte handla om vita, cishetero, medelklassmän med normativ funktionsuppsättning mot resten, för alla maktordningar korsar varandra i ett komplicerat virrvarr. Den gemensamma fienden är en myt.

Alla gör misstag. Slutsatsen man ska dra av det är inte att sluta kritisera folk, utan att det är okej att få kritik. Du är inte en sämre människa för att någon kritiserar dig när du begått ett misstag. Twitter när det är som bäst är marginaliserade människor som höjer sina röster och lyfter de ämnen som utan sociala medier inte skulle ha hörts.

Om vi inte har tidningar eller radiokanaler eller tv-stationer så är ilskan i sociala medier ett av de bästa vapen vi har.

Maria Ramnehill är journalist och återkommande skribent på nöjesguiden.se.

Läs fler av Marias texter:
Jared Leto förminskar transpersoners verklighet
Jag skiter i rätten att älska vem man vill
Varför skulle människan bara ha två kön, Hanne Kjöller?
Transkvinnor är kvinnor, transmän är män
Matrix är inget annat än en perfekt metafor för transtillvaron