”Asså, om du inte dricker en shake eller tar en bar inom en halvtimme efter att vi är klara kan du lika gärna skita i det.”
Att befinna sig i gymmets omklädningsrum är ögonöppnande. Där ges en inblick i träningskulturens många gömda sidor och det erbjuds glimtar in i främmande och förbjudna världar. Visste ni till exempel om teorin bakom ovanstående citat, som för med sig att snubbar skyndar till och stångas vid vattenkranarna direkt efter träningen för att fylla på sina medhavda proteinshakes? Eller att det är socialt accepterat att iscensätta en spontan feedback-session av ens bodybuilding-poser, komplett med bildtagning och tips från bästa kompisen? Eller att äldre män har en fascination, nej, besatthet av att ta på sig alla andra kläder (inklusive skjorta och, i ett bevittnat extremfall, ytterjacka) innan de tar på sig kalsongerna? Gymkulturen har exploderat i Sverige och jag vet inte när det hände, men idag följer var och varannan människa ett avancerat träningsprogram, införskaffar kompressionstights och häftiga skor med individuella tår samt fyller skafferiet med kosttillskott. Och det här är inte ens en diss eller ett försök att oja mig över samtiden, det är en enkel iakttagelse.
För när jag tog mina första stapplande steg på gymmet i Farsta simhall för sex-sju år sedan kunde jag aldrig ana att det skulle se ut så här idag. Dit gick man för att göra sig illa i uråldriga maskiner eller trängas med motionerande pensionärer. Det var en plats där ens träningslust lönnmördades.
Så kanske är dagens gymkultur bättre, i alla fall om man vill ha hjälp med att hålla sig motiverad. Sanningen är nog att utvecklingen har skett på gott och ont. Gott för att styrketräning, som all annan idrott, kräver ett viss mått av teori för att kunna behärskas. Ont för att denna träningshets där fitnessprofiler blir Instagram-kändisar med miljontals följare säkert kan bidra till en ny sorts utseendefixering om den exponeras för fel, eller för unga, ögon. Eller för att hardcore-gymmare kan verka avskräckande för alla som inte är fullt lika hängivna, eller är det men råkar vara av motsatt kön. Men också för att informationsöverflödet har gjort faktaletandet om hur man tränar rätt till en ogenomtränglig djungel. ”Super drop sets or not?” ”Is my protein powder fake?”, ”Myten om body recomposition”, ”Is it safe to do a 30-day squat challenge?”, ”It’s finally cool to be fit & thick”, ”Knäböj och morfologi”, ”Behövs BCAA egentligen?”, ”Make sure you yell and slam the weights on every rep”, ”Is Muscle Milk the only way to get big?”. Det här är bara några titlar på forumtrådar från nyfikna eller förvirrade användare.
Så vilka ska vi lyssna på? ”Det var bättre förr”-ivrarna som håller fast vid att endast tre basövningar behövs eller de förvånansvärt-ofta-inte-i-jättebra-form-personliga-tränarna som tävlar med varandra om att introducera nya och till synes livsfarliga övningar? (En personlig favorit är squats på en pilatesboll.) Om detta och mycket annat skriver Björn Werner som vi i det här numret skickade ut för att djupdyka i gymvärlden och bro science-poolen. I årets näst sista fullproppade nummer har vi även träffat Gina Dirawi och pratat med Mary J. Blige. Vi har frågat oss vad korttidsuthyrningstjänsten Airbnb har för baksidor och mött upp Justin Simien som ligger bakom höstens filmsnackis Dear White People. Vi har dessutom pratat mångfaldsfilm med Girlhood-regissören Céline Sciamma, stämt träff med Korallreven och listat några av framtidens bästa uppkopplade prylar (som redan finns). Som vanligt bjuder vi på allt det här helt gratis. Trevlig läsning!
Och just det – vi söker en ny redaktör för Nöjesguiden.se. Det blir stora skor att fylla och det är en både krävande och tung roll, men också en väldigt viktig sådan, med alla möjligheter att påverka hur Nöjesguiden kommer att se ut. Är du intresserad? Eller vet du någon som skulle passa? Ansökningsperioden sträcker sig ett par dagar till, så läs mer på nojesguiden.se/jobbamedoss.
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 10, 2014.
