Justin Simien vill att det ska kännas

Ur "Dear White People".

Dear White People tog åtta år att finansiera, spelades in under några månader och klev rakt in och knep flera priser på Sundance Film Festival. Valerie Kyeyune Backström har träffat filmens skapare, Justin Simien, för ett samtal om förväntningarna på en svart regissör, radikal film och förenklade svar.

Det tog åtta år för Dear White People att gå från ritbord till färdig film. Men när filmen premiärvisas i Sverige på Stockholms Filmfestival är det till utsålt hus. Extraföreställningar sätts in, Justin Simien möter publiken till jubel och ovationer.

Det är spännande, för Simiens film går upp i ett Sverige som yrvaket ruskats om och tvingats inse: vi har problem med rasism, och det är större än bara Sverigedemokraterna. Men hur lyckas man genomföra något så ovanligt som en film om fyra svarta ungdomar på ett vitt Ivy League-universitet?

– Lite förenklat gjorde jag en trailer, som om filmen redan var färdig, lät den gå viral och startade en kampanj, säger Justin Simien. Vi fick in runt 50 000 dollar, vilket inte var tillräckligt för hela filmen, men tillräckligt för att jag skulle kunna säga upp mig, sätta ihop ett team och börja casta. Den processen varade i runt ett år. Under tiden presenterades projektet för olika bolag men av någon anledning ledde det inte till ett samarbete. Till slut kom räddningen ifrån en finansiär baserad i Ryssland. Då hade trailern nått över en miljon visningar.
– Vi hade många fans, men ingen film, fortsätter han. De kom in, betalade och sedan spelade vi in den under några månaders tid, lyckades få in den på Sundance. Och vann!

Dear White People är egentligen en omarbetning av ett manus Justin Simien själv började skriva under sin egen universitetstid.

– Det brukade kallas 2 Percent (lika många svarta som det var i skolan han pluggade på, reds. anm.) och var en liknande historia eftersom den också handlade om svarta studenter på ett vitt universitet, och alla fyra huvudkaraktärerna från Dear White People var med, plus ytterligare fyra personer. Jag älskar multiprotagonisthistorier, verkligen älskar, men detta var för många. Så jag kokade ner dem till fyra.

Även om titeln väcker känslor är inte filmens fokus enkelspårigt. Den riktar sig snarare kanske mest till personer som Simien själv, som inte nödvändigtvis känner sig representerade i kulturen och måste balansera mellan olika grupper.

– Jag kan förstå varför en mer aktivistiskt lagd person kan känna sig besviken av filmen. Men samtidigt tror jag inte en film kan lösa problemet. Jag började skriva den för länge sedan, men om jag fick ändra något skulle jag förmodligen haft ett större fokus på svart aktivism. Jag tror ett av våra problem idag är att vi inte vet hur vi ska vara aktivister längre. Alla i filmen väntar på en ledare. Rasismen har blivit så dold under ytan att den blivit svårare att bekämpa öppet. Men filmens syfte är inte att belysa det. Kanske kan någon annans film göra det?

Justin Simien skrattar när han avslutar meningen, han skrattar ofta. Och det leder oss till att prata om förväntningarna på en svart regissör. Det verkar som att vi är så pass svältfödda att när det väl kommer en film är förväntningarna, och kraven, enorma.

– Det tuffa med att göra svarta filmer är att det finns få av dem, och det skapar ett system där bara en viss typ av filmer får göras. Antingen är det jätteallvarliga om slaveriet, eller så berör de inte problematiken överhuvudtaget. Men om du vill göra en film i mittfåran, sätts mycket press på att den ska fånga allt. Och det bäddar för misslyckande. Sanningen är att vi behöver inte bara min film – utan många filmer! Så att hela spektrat kan berättas. Men om vi förväntar oss att varje film ska vara alla dessa filmer kommer vi aldrig få resten av dem!

Sanningen är att Dear White People faktiskt lyckas skildra flera mångfacetterade personer, med egna individuella problem och drömmar. Det låter enkelt, men är ganska ovanligt. Simien berättar om reaktionerna han fått, särskilt på karaktären Lionel.

– Vissa säger att de verkligen inte gillade att jag hade gaygrejen där, vissa säger att det var alldeles för mycket, medan andra inte tyckte att jag gick djupt nog. Jag tror verkligen att om man känner att ens egna perspektiv inte finns speglade i kulturen, måste man själv skapa dem. Jag gjorde det, men jag är inte du, jag är inte alla personer. Om du känner starkt för något, gör precis som jag gjorde och se till att din bok, film eller poesi når ut till människor.

Filmen har fått strålande recensioner. Ändå kände sig vissa svarta personer besvikna när de lämnade biosalongen. De hade förväntat sig något radikalare, och tyckte filmen kanske gav efter på vissa punkter. Men Simien understryker att filmen inte är en manual, utan handlar om fyra personers identitetsskapande.

– Jag älskar filmer som ”makes me feel some type of way”, sådana som får en att lämna biosalongen och säga ”jag är inte säker på vad jag tyckte om den ännu”. Jag hatar filmer som bara frammanar reaktionen ”den var bra”– jag minns inte de filmerna, jag köper dem inte.

– Du kanske inte lämnar biografen med svaret på hur du ska få slut på rasismen, men det är såhär världen ser ut. Det är här vi befinner oss. Låt oss prata om det.

"Dear White People" gick på Stockholms Filmfestival i november, och har svensk biopremiär den 27 februari. Mer av Valerie Kyeyune Backström här.