Korallreven för tankarna till tropiska öar och sandstränder, men vill inte förknippas med tonsättning av solnedgångar. Omslaget till album nummer två är nersprejat av gatukonstnären NUG och till skivan säljs lyxslajm för 25 euro. Sara Berg träffade duon för att hitta den röda tråden.
Gatukonstnären NUG sprejade ner en tunnelbanevagn som avgångsprojekt från Konstfack, vilket gjorde den dåvarande kulturministern förbannad och honom känd. Nu har han designat omslaget till Korallrevens nya album, en neonrosa hyperpopskiva som säljs tillsammans med en burk slajm i samma fluorescerande färg.
– Vi ville ha något som kändes psykedeliskt men inte retro, inte San Francisco -69 eller Ibiza -88 utan mer fresh, säger Marcus Joons på telefon. Jag mejlade NUG, men han var lite svår i början, jag tror att vi sågs och drack öl fem gånger innan projektet blev av.
Slajmet var ett komplement och en del av en story kring skivan. Men ingen nostalgisk tillbakablick, Marcus fick inte ha slajm när han var liten, det fastnade i möblerna. Jag säger att jag tycker att Korallrevens debutskiva An Album by Korallreven låter som just korallrev och tropiska öar, medan Second Comin’ är mer new age, dansgolv och kommersiellt småflörtig. Marcus håller inte med.
– Det där är väldigt subjektivt. Vår första skiva var inte ett försök att tonsätta solnedgångar, bara för att man heter något måste man inte låta som det. På Second Comin’ hade vi snarare en tanke kring att sätta ihop saker som inte jätteofta sätts ihop, Death is Not For Us är till exempel en blandning mellan Bob Dylan och trance. Men vi är verkligen inte kommersiella, vi spelas inte ens på svensk radio och har ingen båt i Hammarby Sjöstad ännu.
Utöver Marcus består Korallreven av Daniel Tjäder, som tidigare var en av medlemmarna i The Radio Dept. I Korallreven är han först och främst producenten och musikern, den som tar Marcus drömmar och idéer vidare, snävt formulerat. En av de tidiga idéerna till skivan fick Marcus när han såg filmen Spring Breakers och kände att det fanns något där, i förskönandet av det fula.
– Jag har alltid tyckt att Skrillex, som har skrivit soundtracket, är bland det värsta jag vet, men så kom jag på mig själv med att sitta och gråta under filmen eftersom den var så fin. Det var känslan av att bli överraskad som vi ville åt på skivan.
Alla låttexter handlar om rädslor, tvivel och mörker, men ändå med ett ljus i slutet. Kanske lite av en terapiskiva, men Marcus vill inte vara mer precis än så.
– Det ska finnas ett hopp om framtiden och en känsla av eufori, men den måste inte komma av någonting yttre, det kan handla om att bara vara i musiken, som det ibland kan kännas när man dansar på en klubb.
När ni spelade live i samband med förra skivan kändes du inte helt bekväm på scenen. Är det bättre nu?
– Då handlade det mycket om att den skivan inte var gjord för att spelas live, allting bara hände. Vi hade varit noga med varenda liten panflöjt på skivan, när vi spelade låtarna live var det mycket som inte var som vi ville. Typ ett kylskåp med Red Bull mitt på scenen. Det kändes som att tvingas kompromissa med sin dröm.
Nu har de gjort ett album där de tänkt på liveaspekten redan från början. Folk har börjat rycka i dem och vill att de ska spela överallt. Skivan släpps i bland annat Hong Kong och Taiwan, där de sannolikt kommer turnera, liksom i USA.
– Detta låter säkert drygt, men många tror att det enbart är glassigt att turnera, när det i själva verket kan vara ganska slitigt. Man kanske är klar på ett spelställe vid ett på natten och har druckit alkohol under kvällen och flyget till nästa stad går klockan fem på morgonen. Och så om och om igen. Men det ska bli kul att spela live, vi ska försöka i alla fall.
Utöver musiken jobbar Marcus som frilansjournalist, han säger att gemensamt för de båda yrkena är viljan att berätta stories. I början skrev han själv om musik, men det gör han inte längre.
– Jag har varit fast i musiken sedan jag var nio, men jag vet inte om jag någonsin ville skriva om musik, egentligen. Det var snarare en bra ursäkt för att få resa, om jag ville åka till Los Angeles kunde jag boka en intervju med Ariel Pink.
På låten Try Anything Once gästar den japanska indiepopmusikern Cornelius, hur hookade ni med honom?
– Det var jag som hörde av mig till honom när jag var i Tokyo, när någon av oss får en idé måste den genomföras. Jag ville ha med en artist som betydde någonting för mig när musiken betydde som mest. Jag minns att jag såg en video från hans andra soloskiva på MTV New och tyckte att den var extremt snygg och modern men samtidigt rolig. Cornelius har en underskattad röst och jag gillar sättet han använder den.
Hur känns det när du hör din egen röst ute, på en klubb eller i en butik?
– När låtarna är ute är de ute. Då tänker jag inte på att det är jag som sjunger. Då är det lite mer, ah, jag känner igen det här, kul! Min favoritlåt på nya skivan är Limitless, det är en låt som fortfarande får mig att känna extremt mycket.
Korallrevens Second Comin’ finns ute nu och fick betyget betyg: 4 i Nöjesguiden #9.
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 10, 2014.
