Céline Sciamma vill inte göra en till film om mångfald.
Fyra tonårstjejer bokar ett hotellrum med stulna pengar. Ljuset är blått och drömskt, några börjar mima och dansa. Den blyga i sällskapet står först en bit ifrån men tar till slut steget. Och plötsligt blir Girlhood, som tilldelades Bronshästen på Stockholms filmfestival i år, filmen som fick mig att gråta till en Rihanna-låt.
Stämningen är mindre euforisk när vi första gången möter Marieme, en 16-åring som bor i en förort till Paris. Hon har fastnat, kommer inte vidare i plugget och vet inte riktigt vart hon ska ta vägen i livet. När hon dras med i ett tufft tjejgäng presenterar sig inte bara en tillhörighet, utan också möjligheten att gå sin egen väg. Istället för att rätta in sig i ledet vässar hon knogarna och armbågar sig fram.
Den franska regissören Céline Sciamma fortsätter att dras till coming-of-age. Uppmärksamheten kom redan efter debutfilmen Water Lillies, men det stora genombrottet skedde med Tomboy, ett prisat porträtt av en könsförvirrad 10-åring. De oskuldsfulla åren är Sciammas hjärteämne.
– Film handlar om att se någon växa och upptäcka vad som sker under inspelningens gång. Du filmar något som faktiskt håller på att försvinna medan du filmar. Det är väldigt berörande för mig som regissör, men också för publiken.
Ur Girlhood.
Trots varningsskyltarna fortsätter Sciamma att jobba med unga amatörer. Och efter tre långfilmer finns en tanke om att övergå till vuxna, professionella skådespelare.
– Jag gillar att jobba med unga amatörskådespelare. Annars skulle jag ju vara en masochist! Du får en chans att bygga upp en relation och uppfinna nya sätt att samarbeta, utan all folklore om vad som förväntas av en regissör eller en skådespelare. Man har roligt och tänjer på gränserna. Lär sig mycket om sig själv och tidens anda.
För att skapa tillit anordnar hon workshops, men snarare än repetitioner handlar det om att "leka för att lära känna varandra". Hon dansar när de dansar och sjunger när de sjunger. Men att placera unga och oerfarna människor i en ny värld innebär också ett stort ansvar.
– Iscensättningen måste steppa upp för att möta dem utifrån vad de kan och inte kan göra, vad de vill och inte vill göra. Det handlar om att finna balansen mellan att få ut det du vill från skådespelarna, men aldrig svika dem.
Karidja Touré har ett fantastiskt, gåtfullt ansikte. Man kan aldrig riktigt tyda hur hon känner inför sitt eget agerande. Var det ett medvetet regival?
– Ja, det var det. Hon är med i varje bildruta, så det behövdes ett ansikte som både publiken och jag som regissör alltid vill titta på. Hennes karaktär är inte den mest pratglada, utan mer iakttagande. Man måste skapa ett intresse för det. Det är en enorm skådespelarutmaning och jag är lyckligt lottad som hittade henne.
Bortsett från ansiktsuttrycken demonstreras ett fysiskt register med flera dansnummer och slagsmål. Scener som visar upp ett Sciammas fascination för kroppsspråk.
– Ingen av mina filmer är så värst verbala. Jag älskar att filma kroppar i rörelse och anser att det är filmiskt. Visst älskar jag också pratiga filmer, jag är ju från Frankrike och det är en av våra traditioner, men man kan berätta mycket med action. Som i dansscenen.
Mer ur Girlhood.
Det var första gången som jag grät till en Rihanna-låt. Hur uppstod scenen? Och varför just låten Diamonds?
– Scenen fanns redan i första utkastet och det var den som jag fantiserade mest om. Den inträffar inte i mitten men uppfattas ändå som central. Det är filmens hjärta, den handlar om hur vänskap uppstår. Även mellan karaktärerna och publiken. Efter den scenen älskar du dem oavsett vad.
Låten var populär på radio när hon skrev manuset. Även om det var en nykläckt hit kändes den som en omedelbar klassiker. Hon blev besatt och ville verkligen ha med den i filmen, men det var viktigt att den skulle rymmas inom budgeten.
– Det hade inte varit moraliskt försvarbart om den hade kostat tio gånger så mycket som skådespelarnas arvoden. Vi bad om låten, fick ett pris från skivbolaget och började filma, men under klippningen insåg vi att vi inte alls hade rättigheterna. Rihanna behövde ge sin personliga tillåtelse och vi var tvungna att skicka scenen till hennes management. Då trodde vi att vi aldrig skulle få den! Men de såg scenen, började undersöka mina tidigare verk, ringde och sade att de skulle göra ett undantag. För de tyckte att scenen var så vacker.
Det går knappt att läsa en text om Girlhood utan kommentarer om filmens "all-black cast". Från allra första början var det inget bestämt, men under manusets gång blev det viktigt för Sciamma att skriva in det.
– Jag ville framförallt visa upp en grupp tonårstjejer i dagens Frankrike. De är ju en del av dagens ungdom, så varför ser vi dem aldrig på duken? Men jag ville inte göra ännu en film om mångfald där alla representeras, där allt handlar om den rätta balansen. Istället ville jag vara radikal och bestämde jag mig för "all-black casting". Jag tyckte att det var på tiden.
Reaktionerna har varit starka, men hon stör sig inte på att det gjorts en stor grej av det.
–Det är ju faktiskt första gången det görs i Frankrike. Jag visste det och ville poängtera det. Självklart är jag medveten om att jag är vit och att det skulle väcka frågor om legitimitet, men jag ville skapa utrymme för ansikten som annars inte får plats. Och det provocerar fram saker som är bortom min makt, som jag inte kan eller vill kontrollera. Folk debatterar och jag tycker att det är bra. Folk börjar inse att det inte gjorts tidigare, och frågar sig varför.
Girlhood visades på Stockholms filmfestival – läs mer om festivalens eventuella mångfaldsbekymmer här.
