Med lexikonet som utgångspunk har 5th Cell skapat sig ett spel kring idén om att ge spelaren frihet att använda vilket ord som helst för att försöka lösa spelets pussel – förutom de mer än lovligt abstrakta och copyright skyddade, förstås. Trots det är den första timmen med Scribblenauts nära spelmagi. Ett efter ett kommer orden till liv på Nintendo DS-skärmen och den rena mängden är häpnadsväckande. Lika imponerande är inte resten av genomförandet. Det säger på sätt och vis sig självt att hela premissen är för bra för att vara sann. Snart blir det tydligt att förutsättningarna för varje ord inte skapats individuellt. Det leder till logiska luckor, märkliga beteenden och en rejäl portion frustration. Ju mer man spelar desto tydligare blir det att Scribblenauts bygger på en helt lysande och omöjligt ambitiös idé. Genomförandet är däremot bara marginellt bättre än gimmickartat. 

När det blev klart att den eminenta rymdskräckisen Dead Spaces skulle yngla av sig i en action-på-räls-prequel för Wii fick det oss att på allvar börja fundera över om allt stod rätt till hos den San Francisco-baserade spelmakaren Visceral Games. Det tar i ungefär fem minuter med Dead Space: Extraction för att revidera den uppfattningen. I spelet behandlas tiden innan händelserna i originalet, då man fortfarande trodde att pandemin kunde lösas genom att sätta folk i karantän. Med facit i hand kan vi ju konstatera att det gick lite sisådär med den saken. 
Extraction imponerar något kolossalt med hur nära det ligger originalet, både sett till den tryckande stämningen och den grafiska presentationen. Dessutom lyckas Visceral Games förhållandevis väl med att leverera en koherent handling i en genre där konkurrenterna annars tävlar i ostighet. Kameraarbetets bitvis Cloverfield-inspirerade moment hade vi dock klarat oss utan. 

Tvärtemot vad Polyphony Digital tycks vilja få oss att tro har det faktiskt hänt en del sedan vi först hörde talas om PSP-versionen av Gran Turismo. Det har emellertid inte hindrat den egensinniga spelmakaren från att skapa sig ett spel som till större delen bygger på känslan av tidskapsel från det tidiga 2005. Här frontar man med bitvis arkaisk speldesign och flimriga polygonskarvar. Mest förbryllande är förstås utelämnandet av seriens kravmärkta karriärsläge. Istället har Polyphony Digital roat sig med att göra en mer än lovligt avskalad flirt med pick up and play-formatet. Visst, det rör sig i grund och botten en habil racer och att ha Gran Turismo i fickan känns stort, men samtidigt i sitt nuvarande skick, inte i närheten av så stort som det borde vara.

Som en av de flitigaste prenumeranterna på idén om munsbitskulturens värde inom spel fortsätter Q Games att med jämna mellanrum spotta ur sig näpet minimalistiska spelupplvelser. Till PSP-debuten stoltserar man med en raffinerad ”Deluxe”-version av Pixeljunk-etikettens första inlägg: Pixeljunk Monsters. 
På brukligt tower defence-manér handlar det om genom flitigt byggande av diverse torn försvara hembasen mot de anstormande monstren. Särskilt förnöjligt blir det då man får kontroll över byggmästaren själv och kan ställa sig och spontandansa för att få fram uppgraderingar. En annan fjäder i hatten för Q Games är multiplayer-delen som trots det portabla formtatet inte har förminskats. 

Allt sedan House of the Dead: Overkill har trash-vågen visar inga tecken på att ebba ut.  Med Wet – ett rätt hemtrevligt stycke grindhouse-osande hylsaction – ger sig A2M i kast med att göra en fusion av John Woos Stranglehold och Bizzare Creations smått underskattade The Club. Mest uppmärksamhet har spelet fått för sitt avståndstagande till att sorteras in i samma småkåta fack som, säg, Tecmo. Hjältinnan Rubi går i The Brides fotspår och ska inte misstas för något våp. Det kan jag uppskatta. Samtidigt bör man nog vänta med dekonstruktionen och se karaktärsporträttet för vad det är. Rubi är trots allt en rätt typisk protagonist – vit, mörkhårig, sammanbiten strax över 30 – som mest råkat begåvas med extra x-kromosom. Men det är å andra sidan heller  inget jag håller mot A2M. 

 
Trots att Neversoft vid det här laget har skapat sig fler Guitar Hero-spel än vad Harmonix någonsin gjorde, utgör den Santa Monica-baserade spelmakaren fortfarande en lovlig måltavla för elaka tungor. Finsmakarnörden kommer aldrig att se Neversoft som lika äkta eller nere med musiken som Harmonix. Så är det bara. Ttrots att man i Guitar Hero 5 spelmässigt introducerar petrifiera finesser helt enligt tidens anda (jukebox! drop-in-drop-out!) och allmän rockbandifiering är den virtuella skivbacken fortfarande på tok för spretig och trist. På det hela taget blir Guitar Hero 5 till lite vad man gör det. Och utan, säg, ett par hundra nedladdade låtar i bagaget får det ses som ett grymt spel, men ett rätt mediokert musikspel.