Med attribut som rosa, rund och alltid glad är Kirby det närmaste vi kommer ett slags universell minsta gemensamma nämnare för vad som får betraktas som kawaii.

I sitt senaste äventyr transporteras den jollrande plattformshjälten genom en förtrollad socka till en magiskt välgjord textilvärld. Där är de böljande vågorna gjorda av garn, molnen av bomull och husen av luddig filt. Estetiskt är Kirby's Epic Yarn träffsäkert med all sin kreativa charm och ytterst originella inramning. Rent spelmässigt handlar det fortfarande om den typ av förlåtande plattformsspel som gör det omöjligt för spelaren at dö eller se skymten av en ”game over”-skärm. Ingenting som direkt utmanar e-sportkonnässörer, men ett absolut mysmåste för två.
 

Efter det startskott för nyretrovågen som var Bionic Commando: Rearmed har det hänt en del. Som att upphovsmakaren Grin exempelvis gått i konkurs, och att svenska Fatshark (en anglisering av ”fethaja”, för den som undrar) valts till att föra serien vidare.

En inte helt oväsentlig skillnad är att man den här gången inte får formen av något arkaiskt NES-spel. Istället har Fatshark knåpat ihop efter egen förmåga. Man svingar i änterhake genom världar i bländande neon, skjuter fiender och hoppar över tunnor. Puritaner ser förmodligen det sistnämnda som att Fatshark pissar på legatet. Bionic Commando tillät nämligen aldrig några hopp. Själv ser jag inga problem med det, när det finns annat att oroa sig över. Som hur spelet känns för nytt för att klassas som retro och för gammalt för att kännas relevant.
 

Viskande korridorer, strategiskt lemlästande och en rejäl portion gore. I Dead Space 2 försakas stämning och etablering för en fortsättningskurs i ren sci fi-action.

Hur man ser på förändringen beror lite på varifrån man kommer. För skräckkonnässörer är det förstås ett monumentalt nederlag när Visceral Games enträget definierar skräck utifrån oläbbiga gubben-i-lådan-moments. Ni vet, de där när man tycker sig skymta något, ljuset släcks och ett slemmigt monster plötsligt brakar in genom lufttrummor, fönsterrutor eller brevinkast. Är man däremot mån om sina nerver kan man pusta ut. Som skräckspel är nämligen Dead Space 2 uselt. Väljer man däremot att sortera in det i den välmående actiongenren är Visceral Games spel ett andlöst vackert och alltjämt frenetiskt inlägg. 

Efter att ha ägnat de senaste tio åren åt att bygga upp ett både eget rättsväsende i Ace Attorney-sviten – och sedan skärskåda det i fyra spel – har spelmakaren Shu Takumi fattat beslut om att det är hög tid att gå vidare. 

I vackra Ghost Trick berövas spelaren snabbt och lustigt om livet och ska sedan som andevästen nysta i mordets bakomliggande orsaker. Tillvägagångssättet blir poltergeist-stilade hemsökningar av diverse objekt och mikroskopiska tidsresor; fyra minuter tillbaka i tiden – ofta med målsättning att genom komplicerade händelsekedjor rucka på föremål  för att ändra direkt livsavgörande skeden. Handling, såväl som spelmoment, skrivs som vanligt enligt Takumis egen logik. Det betyder att man även den här gången sätter de absurda lösningarna på de kniviga situationerna i första rum, och ackompanjerar allt med en festligt överdrivna ensemble. 

Ghost Trick är ett lika näpen som skruvat pusselspel, som utan problem kan ses som en exercis i mycket lateralt tänkande. 

Assassin’s Creed: Brotherhood tar vid direkt efter föregångarens oemotståndligt bindgalna slut. Skådeplatsen är en skamligt imponerande tolkning av renässansens Rom.

Här hänger lönnmördaren Ezio med polarna Machiavelli och Da Vinci, och smider planer om att störta den kolossalt elaka tempelriddarorden.
Precis som förr är titeln en usel varudeklaration, då mord för jämnan sker på öppen gata, utan den finess som associeras med yrkeskåren lönnmördare. Brotherhood bör som föregångaren ses som ett fasligare museibesök, dit man gärna tar sig för att insupa samtidens atmosfär.

 Lika säkert som sportsamlingarna dyker de putslustiga partyspelen upp så snart det vankas nya kontrollmetoder. 

Oftast är de mediokra men harmlösa. Därför blir chocken så mycket större när en gång i tiden hyfsat välrenommerade Cambridge Studios förlöser TV Superstars, ett slags dåraktigt Frankensteinsmonster-sammansättning av genrens allra tråkigaste spelformer och manér. Det är en direkt anstötlig uselhet, som får en att inte bara ifrågasätta spelets existensberättigande, utan även själva Move-kontrollens.

DJ Hero var spelet som gjorde svenssons till turntablister på samma sätt som Guitar Hero åren innan förevigat dem som digitala rockhjältar.

När det blir dags för återbesök i Freestyle Games lekstuga för pvc-dj:s har det förstås hänt en del sedan sist. DJ Hero-originalet stod för en fantastisk repertoar, skön känsla (turntable-kontrollen!) och ett fungerande ramverk. Samtidigt fick det kritik för att vara väl barskrapat. Svaret kommer med uppföljarens Empire mode – ett slags idéfattigt turnéläge –  som känns mer plikttroget än nyskapande. Förmodligen för att Freestyle Games är väl medvetna om att det inte är de behövs som mest. Och istället för att ägna sig åt att försöka skapa brokiga kontexter till musiken har man lagt fokus på mixarna. Det är förstås en klok prioritering.
Nytt för DJ Hero 2 är också att spelaren i förutbestämda passager tillåts vara kreativ med den annars som alltid stränga tabulaturen. Kul för alla som tycker att det här med handhållning går emot hela dj-kulturen. Annars är det de sömlösa megamixarna som imponerar. Här ökar också DJ Hero 2 exponentiellt sin potential som förfestverktyg. Bara det är en bedrift i sig. Bättre hade det varit om utbudet av hiphop hade varit mer Rza än Soulja Boy, men man som bekant inte få allt.