Spelrecensioner

Knack

SPEL – Michael Gill 15:01 31 Jan 2014
Plattform: 
Utvecklare: 
Stad: 
Publicerad i tidning: 

 

spel-knack.jpg

På  förhand kändes Knack som spelet som skulle rädda familjekvällarna framför nya Sony-konsolen. Det skulle ju kunna vara en andlig uppföljare till Ratchet & Clank, eller kanske Sonys svar på Super Mario Galaxy. Det är det verkligen inte. Goblin-monster anfaller mänsklig-heten och en doktor uppfinner Knack, en varelse som kan bli större genom att suga till sig saker, typ. Det är tunt, repetitivt, frustrerande och inte ens särskilt snyggt.

 
Gilla:
upp
59 röster

Resogun

SPEL – Michael Gill 14:57 31 Jan 2014
Plattform: 
Utvecklare: 
Stad: 
Publicerad i tidning: 

 

resogun.jpg


Ironiskt, kanske, att det roligaste PS4-exklusiva spelet är en budgetklassad, nedladdningsbar titel. Finska Housemarque har med små medel skapat ett fängslande shoot ’em up som ser modernt ut men känns som att det kommer från den gamla skolan. Alla som någonsin sett ett tv-spel förstår grunderna, men spel-systemet är ändå överraskande djupt. Funkar lika bra i ensamma femminutersstötar som helkvällar med vänner.

 
Gilla:
upp
84 röster

Killzone: Shadowfall

SPEL – Michael Gill 14:53 31 Jan 2014
Plattform: 
Utvecklare: 
Stad: 
Publicerad i tidning: 

 

killzone-shadow-fall.jpg


”Hollands största multimediasatsning” brukar Killzone-serien kallas. Framtidskrig med nazi-vibbar som på ett par sätt kändes lite unikt, fram tills för några delar sedan. Shadowfall är dock en urlakad gäspning rakt igenom. Mycket av det visuella hade varit omöjligt att göra på äldre maskiner, men spelet i sig känns ändå otroligt åldersstiget med linjära banor och oinspirerat manus.

 
Gilla:
upp
120 röster

Contrast

SPEL – Michael Gill 15:11 12 Dec 2013
Plattform: 
Utvecklare: 
Stad: 
Publicerad i tidning: 

recension_contrast.jpg

Om det är en egenskap den unga detektiven Dawn har som är något utöver det vanliga är det hennes förmåga att kliva in i skuggdimensionen. Ena sekunden springer hon fram längst gatorna i en jazzklubbsluktande art deco-värld, bara för att hoppa in i en parallell verklighet där hon kan klättra på skuggor. Låter det märkligt? Det är det men stundtals också väldigt smart. Kommer du till en avgrund som i verkligheten är alldeles för bred för att hoppa över? Flytta en lampa, skapa en skuggbro och gå över.

Dawn rör sig mellan den ”verkliga”, tredimensionella världen och en tvådimensionell skuggvärld som projiceras på höga husväggar. Det är atmosfäriskt, stiligt och spelmekaniskt intressant. Och som om inte det trevliga pussel-plattformandet vore nog finns här också en noir-berättelse om en liten flicka och hennes minst sagt trassliga familjesituation. Dawn visar sig vara flickans förlängda fantasiarm, en slags superhjälte-låtsaskompis på uppdrag att tolka IRL-händelser som annars kanske är lite för tunga för ett barn.

Contrast är ett ambitiöst indieprojekt som möjligen siktar lite för högt. Den överhängande risken för indieproduktioner är att finputsandet blir en dyr lyx, och resultatet kan bli spel som känns halvfärdiga eller kanske till och med trasiga. Contrast har sina problem, men för den som kan se förbi de här problemen finns här ett varmt och charmigt spel att hitta.

Gilla:
upp
70 röster

Professor Layton and the Spectre's Call

Johan Hallstan 08:50 8 Nov 2011
Utvecklare: 
Stad: 

Inom loppet av fem år har Professor Layton-spelen gått från charmerande pysselbagatell till en respektingivande institution för gåtor, klurigheter och allsköns huvudbry.
Mycket av tjusningen finns i den något oväntade kombinationen av den gamla skolans pysselböcker och ren japansk brittpastisch. Succén var given. Under de första åren var spelarna till synes omättliga när det kom till att lösa tankenötter i den gentlemannamässiga Professor Laytons sällskap. Men med en i sammanhanget hisklig produktionstakt på ett helt spel om året var formsvackan förstås oundviklig.
 
För Professor Laytonkom den i form av fjolårets dubbelmacka, bestående av det dugliga men lätt oinspirerade The Unwound Future och den dödsföraktande tramsiga animefarsen The Eternal Diva.
Sedan dess har spelmakaren Level-5 om inte skurit ner på tempot, så i alla fall blivit föremål för viss självrannsakan – bland annat genom att den här gången göra spelmomenten mer relevanta för storyn och se till att dra åt tömmar innan en spårar ut. Allt detta sker inom ramarna av en redig prequel.
 
The Spectre’s Call utspelas förvisso i sviterna av en vålnads vårdslösa frammarsch i en liten engelsk stad.  Men handlingen får snarare formen av den behjärtansvärda redovisningen av hur professor Layton träffar sin lärling Luke (på internet har den stora åldersskillnaden dem emellan har blivit ett tacksamt föremål för skojfriska tolkningar av ett förhållande av antikt grekiskt snitt.)

På ett rent storymässigt plan har de tidigare Professor Layton-spelen knappast kunnat beskyllas för att vara återhållsamma. Utan att göra för stora uppoffringar i seriens småquirky atmosfär är tonen mer sober, och The Spectre’s Call utvecklar aldrig några allvarliga flumtendenser. Snarare är det, med sina kluriga tankenötter, lager av Hayao Miyazaki-estetikt och harmoniska dragspelsmedleys, lika lätt att förälska sig i som det allra första spelet, The Curious Village.

Fram kommer det mest välgjorda och koherenta bidraget hittills. 

Gilla:
upp
661 röster

Driver San Francisco

Johan Hallstan 13:54 5 Sep 2011
Plattform: 
Utvecklare: 
Stad: 
Genre: 

Efter 13 år med Driver är det lätt att man tror sig veta var man har spelserien.

Driver San Francisco ändrar på den uppfattningen, med sin uppvisning i fingertoppskänsla oväntad framåtanda.

För handlingen – om polisintendent Tanner som efter en olycka hamnar i koma och sedan vaknar upp med breddad varseblivning – är det förstås lätt att föreställa sig hur Reflections har suttit med anteckningsblocket framför den utmärkta brittiska dramaserien Life on Mars. Men att haka upp sig på det är mindre viktigt. Det väsentliga är hur spelhuset unnar sig att vara fiffiga med genrekonventioner – eller som i flera fall välja att slopa dem helt.

Här vänder man ryggen åt föregångarnas mer realistiska anslag. Istället gör Reflections ett spel som bäst beskrivs som ett Crazy Taxi varsamt korsat med nervkittlande biljakter. Allt insvept i träffsäkert 70-talsdoftande funk.  

I sviterna av handlingens bilolycka har Tanner fått för förmågan att göra utomkroppsliga exkursioner i ett behändigt fågelperspektiv för att sedan ta kontroll över bilister. Det banar inte bara väg för spektakulärt ofog, utan öppnar även upp en rad spelmässiga fiffigheter. I ett race ska man exempelvis inte bara komma först, utan tvåa och trea också.

Driver San Francisco storyn är trots sina BBC-lån ett välkommet element i en genre som annars helt kretsar kring bränt gummi och varvtider. Munsbitsupplägget förför även med den välkomnande känslan av att bara spela ett uppdrag till. Fram kommer en av årets stora överraskningar.

 

Gilla:
upp
737 röster

Deus Ex: Human

Johan Hallstan 12:03 2 Sep 2011
Plattform: 
Utvecklare: 
Stad: 
Genre: 

 

Sist vi hörde något av Warren Spector var i fjolårets plattformsbagatell Epic Mickey – ett slags moralfilosofiskt tripp till ett havererat Disney Land. Nu visade sig spelet inte vara riktigt så fantastiskt som vi hade hoppats på. Anledningen till våra orimligt höga förväntningar? Deus Ex.

Tio år tidigare hade Spector ritat upp en dystopi förlagd till år 2059, där konspirationerna duggade tätt och det fria valet stod i centrum för spelupplevelsen. Än idag är det få spel som på den punkten kan mäta sig med Deus Ex. Spel som Bioshock, som släpptes sju år senare och hyllats för sitt binära moraliserande, framstår i jämförelse som, tja, lite gammalmodigt.
Warren Spector har själv inte varit inblandad i utvecklingen av nya Human Revolution. Istället är det i sammanhanget nya förmågor på Eidos Montreal som har fått ta över facklan. Det hade kunnat sluta hur som helst. Men fans av Deus Ex kan pusta ut. Fyra års mödosam utveckling har inte resulterat i ännu ett Invisible War (bespottad uppföljare till Deus Ex).
I ett tidevarv som utmärkts av militaristiska shooters som leder spelaren längs smala korridorer och strängt regisserade sekvenser är det upplyftande att se att Spectors frihetsideal hålls vid liv. Det märks att Eidos Montreal har detaljstuderat Deus Ex när man med stor omsorg dammar av dess grundbultar och sätter dem i en modern kontext. Med allt från konsekvenstyngda val till uppdrag med multipla angreppspunkter och förstås ett rejält stycke transhumanistisk snickarglädje – med diverse cybernetiska implantat.
Apropå det sistnämnda medför de en rad storymässigt intressanta motsättningar. Bland annat har frågan om vad det innebär att vara människa ställts på tvären sedan prestationsförhöjande implantat har blivit allmängods. Handling är också överlag mer genomarbetad än originalets, som stundom tog väl flummiga sidospår.
Spelets art direction förtjänar också att nämnas. Dystopier har som bekant en förmåga att begränsas till nyanser av grått. Här känns det som att man istället för att ha inspirerats av Blade Runner snarare har inspirerats av den japanska sci-fi-rörelsen som en gång inspirerades av Ridley Scotts genreepos. Resultatet är egensinnigt, lyxigt och galet bra. Det märkliga neo-renässansmodet (runda styva kragar) ställer jag mig dock tveksam till.
Rent speltekniskt finns det brister. Bland annat är de få bosstriderna genomgående föraktfullt imbecilla och kontrollen känns stundom ansträngd. Å andra sidan spelar man inte Human Revolution för dess tekniska finlir. Man spelar det för dess atmosfär.
 

Gilla:
upp
765 röster

The Legend of Zelda: Ocarina of Time

Johan Hallstan 16:26 6 Jul 2011
Plattform: 
Utvecklare: 
Stad: 
Genre: 

 

Ingen trend är just nu mer påtaglig än den för återutgivningar. Vart man än vänder blicken möts man av spel från en svunnen tid, omtolkade i antingen HD eller 3D – eller både och.

Om det beror på att spelmakarna inte vill verka historielösa, eller ett sätt att tjäna en snabb slant, ska jag låta vara osagt.
Nintendos restaurering av kultförklarade Ocarina of Time är ambitiöst. Gammal grafik har varsamt bytts ut mot marginellt mer avancerad, så att det storslagna äventyret nu ser ut exakt som vi minns det. När spelet kom hyllades det som perfekt och revolutionerande. Riktigt så bra är det inte längre. Mycket har som bekant hänt sedan 1998. Manusmässigt är spelet bedrövligt, men sett till ren spelglädje är det genuint. Ocarina of Time är inte längre allmängiltigt bäst. Istället måste man minska omfånget rejält och först då kan vi konstatera att det är bäst för sitt format och sommarens självklara äventyr.
 

Gilla:
upp
760 röster

Alice: Madness Returns

Johan Hallstan 16:25 6 Jul 2011
Plattform: 
Utvecklare: 
Stad: 
Genre: 

 

Redan 2000 var den amerikanska spelmakaren American McGee framme och gjorde en mörk och skruvad speltolkning av Lewis Carrolls redan surrealistiska barnböcker om Alice. Elva år senare finner han det lägligt att göra ett återbesök.

Alice bor på ett barnhem och går hos psykolog för att bearbeta det första spelets trauman. Verkligheten är blek och går i den gamle Tim Burtons svartvita ränder. Men så snart Alice åter träder in i Underlandet exploderar spelet i ett fyrverkeri av färger och välsmakande galenskap. Och när Alice fattar grepp om förskäraren börjar en ny vansinnesfärd, där inget framstår som onödigt förutsägbart.
Den träffsäkra estetiken väger emellertid inte helt upp de spelmässiga bristerna, som bitvis får Alices återkomst att kännas som ett spel från millennieskiftet.

Gilla:
upp
824 röster

Duke Nukem Forever

Johan Hallstan 16:23 6 Jul 2011
Plattform: 
Utvecklare: 
Stad: 
Genre: 

Teologer bör genast ta notis, helvetet har uppenbarligen frusit till is. Efter sanslösa 14 år av problemfylld utveckling släpps till slut Duke Nukem Forever – spelvärldens svar på Guns N’ Roses Chinese Democray.

1996 framstod spelkaraktären Duke Nukem som en träffsäker pastisch på åttiotalets actionhjältar. 2011 sållar han sig istället till dem. Samma obehagskänsla som vilade över pensionärsrykaren The Expendables går igen i misogyna Duke Nukem Forever. Spelet är i alla fall konsekvent i att kännas omodernt, oavsett om det gäller oneliners, handfallna försök till att chockera eller spelmoment som kändes träffsäkra för ett decennium sedan.
Om T.S. Eliot hade varit en man av tiden, spelkritiker (och vid liv) hade han förmodligen twittrat ”Efter 14 år lanseras Duke Nukem Forever inte med en smäll utan en snyftning”.

Gilla:
upp
825 röster

L.A. Noire

Johan Hallstan 15:22 8 Jun 2011
Plattform: 
Utvecklare: 
Stad: 
Genre: 

 

Spel med air av fyrtio- och femtiotalets film noir har inte direkt legat i framkant. Om det finns någon rättvisa innebär Team Bondis egensinniga L.A. Noire ett trendbrott. Det har varit under utveckling i sju år, bär spår av James Ellroy och är skamligt välproducerat. Vi följer Cole Phelps, och hur denne gör karriär inom Los Angeles-polisen. Spelmässigt handlar det om nickar till gamla äventyrsspel, med noggrann brottsplatsundersökning och förhör med vittnen. I det senare moment suddas gränserna mellan spelkaraktär och skådespelare tack vare motion scan-tekniken som ger kusligt realistisk mimik. Att Team Bondis debutspel dippar vid de få tillfällen då man tvingas dra sitt tjänstevapen behöver vi inte haka upp oss på. L.A. Noire är så mycket mer än bara summan av dess beståndsdelar.
Johan Hallstan

 

Gilla:
upp
729 röster

Steel Diver

Johan Hallstan 15:19 8 Jun 2011
Plattform: 
Utvecklare: 
Stad: 
Genre: 

 

Självklart hade ingen förväntat sig att Nintendos lilla ubåtsspel Steel Diver skulle vara 3DS-konsolens svar på Das Boot.

Att fånga klaustrofobin i Wolfgang Petersens klassiker i en 3DS-kassett hade varit en mer än lovligt svår utmaning. Förmodligen är det därför Steel Diver opererar på helt andra, mer high score-drivna farvatten. Att sätta etikett är inte helt enkelt. Genremässigt befinner vi oss någonstans i gränslandet mellan shoot 'em up och pussel. Tempot hålls skandalöst trögflytande för att ubåtens tyngd ska göra sig påmind vid varje kursändring. Med pekskärmen justerar man reglage, trycker på knappar och täpper igen vattenläckor. Det blir ungefär så upphetsande som det låter.

 

Gilla:
upp
682 röster

Portal 2

Johan Hallstan 15:16 8 Jun 2011
Plattform: 
Utvecklare: 
Stad: 
Genre: 

 

Originalet Portal kultförklarades i samma stund som det släpptes. Få spel har lyckats överraska så genom att leka med konventioner. Dessutom har vi Portal att tacka för det sena nollnolltalets blygsamma våg av smarta genreöverskridningar. Uppföljaren är om inte lika överraskande så minst lika genial. Grundidén är förrädiskt enkelt: två portaler, fria att placera och möjligheten att röra sig fritt emellan dem. En fantastisk fond för ett pärlband av enastående mindfucks. Lägg sedan till Ricky Gervais gamla parhäst Stephen Merchant i sitt livs bästa roll, ett historieberättande som spelar till observationsförmåga snarare än feta set pieces och lite gitarrplink av den spexiga indie-mannen Jonathan Culton och fram kommer ett spel som är bland det finaste man kan uppleva i år.
 

Gilla:
upp
682 röster

Michael Jackson: The Experience

Johan Hallstan 14:56 27 May 2011
Nyckelord: 
Plattform: 
Utvecklare: 
Stad: 
Genre: 

 


När Ubisoft knappt ett år efter Michael Jacksons frånfälle meddelade att man skulle göra spel av The King of Pop var reaktionerna minst sagt splittrade.

 Vissa menade att det fanns stort utrymme att hedra popikonen, medan andra hävdade att utvecklaren mest moonwalka på Jacksons grav. Riktigt så illa är det inte. Michael Jackson: The Experience kan förvisso sorteras in i samma fack som Harmonix storslagna hyllning till The Beatles. Men i sina bästa stunder känns det ändå välmenande och dansant. Nästan genuint. Mycket kommer förstås naturligt genom Jacksons späckade musikkatalog. Upplägget ligger nära Kinect-spelet Dance Central. Små bilder avlöser varandra och visar vilka rörelser som ska göras. Samtidigt löper en  karaoke-slinga uppmuntrande längsmed skärmen. Som upplagt för sång och dans, med andra ord. Problemet är att spelet har kodats med vhs-gympans interaktivitetstänk. Spelet gör inga ansatser till att ge feedback så att man som sångare, dansare eller bara spelare kan utvecklas. Michael Jackson: The Experience är småkul, om än inte någon storslagen  Michael Jackson-upplevelse. 

 

Gilla:
upp
581 röster

Shift 2: Unleashed

Johan Hallstan 14:30 2 May 2011
Plattform: 
Utvecklare: 
Stad: 
Genre: 

Posterpojken för Shift 2: Unleashed heter Vaughn Gittin. Han är en flerfaldig Formula Drift-vinnare, sponsrad upp över öronen och helt vedervärdig. Tur då att spelet aldrig urartar i en fullödig hommage till Gittin. Istället har Slightly Mad Studios fokuserat på det väsentliga: att skapa ett modernt racingspel med strax över 100 bilar, 70 banor och sträng multiplayer som förvisar busar till en egen liten del av internet. För realismen har det dessutom visat sig vara ett genidrag att implementera ett gediget förstapersonsperspektiv, som skakar när bilen kränger.
 

Gilla:
upp
388 röster

Mest läst på Nöjesguiden.se idag

Laddar innehåll…


Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!