Utvecklingen av Ghostbusters har minst sagt varit turbulent. Det droppades skoningslöst av Vivendi, hittades av Atari och annekterades slutligen som halvexklusiv av Sony. För den oinsatte kan det förstås tyckas vara mycket väsen för ingenting när Terminal Realitys tyngsta merit är en grupp avpolletterade fornlämningar från åttiotalet, varav endast Bill Murray har klarat millennieskiftet. Men var man nere med spökligan då det begav sig blir spelupplevelsen förnöjlig. Till exempel kommer man förmodligen nynna med så snart Ray Parker Jr spelas i vinjetten eller vid reprisen i laddningsskärmen. Som spel betraktat är Ghostbusters ett trevligt hantverk med slentrianspökerier i pastellfärgad dur, kantat av lustiga cameos av frossande slemblobbar och tjugo meter höga michelinmän av marshmallow. Det är förstås inget fel med det. Spelets största mysterium kommer dock inte av den trivsamt åttiotalsosande plotten, utan att det är märkligt befriat från någon form av betydande multi-player.

Medan de traditionella superhjältarna alltjämt fortsätter att skörda framgångar på den vita duken, har avarterna inom spel fortfarande inte riktigt haft samma genomslagskraft. Mycket beror förstås på att licensspelens skamfilade rykte är långt ifrån obefogat.

Snabba cash-ins blir som bekant sällan bra. Men med parkour-svingande avstamp i sandlådan på populärkulturens bakgård har Sucker Punch för avsikt att skriva om reglerna för superhjältespelen.
Trots att vi har att göra med en utvecklare som tidigare fokuserat sitt skapande kring tvättbjörnars kleptomani bär Infamous upp ett helt litet serietidningsuniversum med sällsam äkthetskänsla. Mycket har förstås att göra med att nyckelhändelser i grundhandlingen flätas samman som en modern motion comic, där serierutor väcks till blygsamt liv.
Centralt för Infamous är som oftast i sammanhanget en olycka. Här briserar vad som antas vara en bomb i Empire City, som huvudsakligen får två konsekvenser: Infamous plockar ovärderliga aktualitetspoäng genom att hela staden sätts i karantän (en lika snygg som oavsiktlig pass till svininfluensan) och att Cole – en budbärare och spelets protagonist – blir strömförande, med allt vad det innebär av käcka superkrafter. Det betyder emellertid inte någon promenadseger.
Sucker Punch har i Infamous lyckats med en spännande balansakt mellan Coles egna bräcklighet och den försvarbara arsenal av krafter han nu kanaliserar. En annan aspekt som ytterligare särskiljer spelet mot sina kontemporära genrekamrater är att spelaren med moralen som kompass kan bestämma sin rutt mot antingen det kända eller ökända. Det handlar förstås inte om något direkt bråddjup av moralfilosoferande i säg Kants skola, men det är ändå uppskattat att själv få välja om man vill agera mänsklig defibrillator åt någon stackare med hjärtproblem på gatan, eller för mer själviska ändamål absorbera livskraften. En schyst detalj är att tillvaron långsamt färgas beroende på hur man agerar och att man i spelets sista akt antingen befinner sig i en stad med hoppfullt blå himmel eller på gränsen att slukas av helvetet. Det skulle vara en aning missriktat att hävda att det just är den här typen av detaljer som gör Infamous så bra, då det snarare handlar det om en skamligt välpolerad helhet.

 

Mitt kungadöme för Pikmin 3.

I Little King’s Story blandar Cing premissen från Bonde söker fru-simulatorn Harvest Moon med såväl Pikmins och Tchaikovsky. Lite beroende hur man väljer att betrakta det hela kan historien – om en liten pojke som hittar en magisk kungakrona, skapar ett expansivt kungadöme och slåss mot demonkor – mycket väl tolkas som bland det knarkigaste i år. Till det kan Cing även tillskriva sitt Little King’s Story en sällsam mysighetsfaktor. Gulligheten är förstås bedräglig då det slutgiltiga målet på den lilla konungens programförklaring stavas världsherravälde. Det är ingenting som man åstadkommer i en handvändning direkt. Genom nästan olovligt murrig grafik ska man till public domain-hits från både Nötknäpparen och Bolero etablera sitt samhälle, samla råvaror och konvertera den odugliga slacker-populationen till arbetare och stridsdugliga krigare. Det är ett tidsödande företag och precis som monarkins fond inte en uppgift som passar alla. Men i väntan på Pikmin 3 fyller det likväl sin funktion.