Spelrecensioner

Shadow Complex

Johan Hallstan 09:46 20 Aug 2009
Plattform: 
Utvecklare: 
Stad: 

 Är man helt nere med den mer explorativa metroidvania-subgenren och har vaknat på fel sida är det lätt att kalla Shadow Complex för Metroid-ripoff. För visst känner man igen sig. Den enorma kartan, de låsta dörrarna och avsatserna som man vet att man skulle kunna klamra fast vid bara man hade det där dubbelhoppet. Ser man ändå inte likheterna får man nog ändå ge sig halvvägs genom spelet då man plockar upp ett par mer än lovligt Metroid-osande hyperskor och missilerna för att skjuta upp de rödmarkerade dörrarna. Saknar man referensramar bjuder Shadow Complex på ett snyggt destillat av en genre som inte förnyats nämnvärt sedan legendariska Castlevania: Symphony of the Night gjorde rent hus för dussinet år sedan – även det tillgänligt på Xbox Live Arcade.

Gilla:
upp
14 röster

Fat Princess

Johan Hallstan 18:01 19 Aug 2009
Plattform: 
Utvecklare: 
Stad: 

Så har slutligen turen kommit till den förmodat smala skara tv-spelare med smak för feeder-fetishismen. Fat Princess har på förhand omgivits av en liten men välsmakande kontrovers, där det beskyllts av av bloggaren Melissa McEwan för att bära ansvaret för "en ny generation av tjockishatande heteronomativa rövhål". Uppståndelsen blev förstås roande och med facit i hand nog mer så än själva spelet, tyvärr. För Fat Princess visar sig vara en rätt okomplicerad historia som dras med komplicerade problem. Det klassiska capture the flag-upplägget har modifierats genom att flaggan blivit kakfrossande prinsessa, som man ska kånka hem till sin borg. Och så långt är jag med på noterna. Men när det med varje match uppstår halvtimmeslånga dödlägen på grund av skev balansering spelar det liksom ingen roll att en Patrick Stewart-speakern vurmar för LOL-genretionen med repliker som "They're in our base killing our dudes". 

Gilla:
upp
9 röster

G.I. Joe: Rise of Cobra

Johan Hallstan 13:59 17 Aug 2009
Plattform: 
Utvecklare: 
Stad: 

 

Det är lätt att bli skeptisk när det vankas obligatoriskt spel baserat på The Mummy-mannen Stephen Sommers senaste film om Action Force-figurernas vardagsbestyr. Vi har som bekant varit här och påtat på licensspelens överfulla soptip tidigare. Men sällan med sådant uselt resultat. Mest frustrerande är det att G.I. Joe: Rise of Cobra inte ens är ett försök att övertyga. Produktionsvärdena är skrattretande och speldesignen usel. Man försöker inte skapa några illusioner. Istället vet utvecklarna mycket riktigt att spelet är skit och det gör såklart vi också. Det blir ett par timmars olustiga pinsamheter i paritet med David Brents värsta, men samtidigt helt utan komisk eftersmak.

Gilla:
upp
18 röster

Battlefield 1943

Johan Hallstan 10:42 27 Jul 2009
Utvecklare: 
Stad: 

Trots att det nog får ses som att luften har gått ur det svenska spelundret är det alltjämt glada dagar för vår största spelmakare DICE och deras Battlefield-spel. Serien har nu på senare år ynglat av sig och funnit nya uttryckssätt med direkt lysande resultat, både som grattisspel och representant för den ständigt växande munsbitskulturen.  I det senare fallet gör sig aktuella Battlefield 1943 bekvämt och fungerar som ett slags konsolanpassat destillat av klassiska 1942 för nedladdning. Och på det hela taget får DICEs senaste och mest självsäkra krigslek ses som närmast skamligt prisvärd underhållning i dessutom minutiöst förstörbar stillahavsmiljö. En invändning skulle vara mot det väl klananpassade private-läget. Men det är nog också allt.

Gilla:
upp
14 röster

Fight Night Round 4

Johan Hallstan 13:59 20 Jul 2009
Utvecklare: 
Stad: 
Genre: 

 

Har man det minsta intresse för boxning är det svårt att inte bli åtminstone lite entusiastisk när EA Sports skyltar med såväl Muhammed Ali som Mike Tyson som omslagspojkar för en fjärde rond i den välrenommerade Fight Night-serien. Där föregångaren var ett solitt, om än spelmässigt lite väl luftigt teknikbygge har man till Round 4 haft målsättningen att paketera trovärdighet och djup. Det har visat sig bli ett företag mestadels gott resultat. Inte minst genom att man leverera en robust fysikmotor såväl som båda hinkvis med autentiskt drypande svett och ett expansivt karriärsläge. Med dessutom uppdaterad kontroll på väg har Fight Night Round 4 på pappret det mesta för sig. Ändå har jag som casual svårt att uppskatta spelet så pass mycket som jag borde. Jag misstänker att det kan ha att göra med att vi numera lever i MMA:s tidevarv. Det är fortfarande en ung och hungrig sport där vi årligen introduceras för nya ”bästa fighten någonsin”, istället för att ägna all vaken tid åt att fantisera om något som aldrig var eller någonsin kommer att bli.

Gilla:
upp
15 röster

Harry Potter och Halvblodsprinsen

Johan Hallstan 10:39 15 Jul 2009
Utvecklare: 
Stad: 
Genre: 

Förutom att vara en stundom imponerande arkitektisk installation över Hogwarts är Harry Potter och Halvblodsprinsen en produktion som är inrutat av kansken. Man skulle till exempel kanske kunna säga att den godtyckliga spelkontrollen gör ett marginellt bättre jobb som trollstavsreplika än i sina föregångare. Kanske kan man också hävda att någon enstaka polygon tillkommit på det grafiska planet. Kanske är det rentav så att Electronic Arts den här gången har gjort ett bättre jobb med spelets narrativa summering av boken och filmen. Och det mest konkreta man kan säga är om Halvblodsprinsen är att det är halvhjärtat. 

Gilla:
upp
111 röster

Overlord 2

Johan Hallstan 09:22 14 Jul 2009
Utvecklare: 
Stad: 

Pillemariska Overlord 2 utspelar sig i en värld bland trustafarians och troll. Här ödslar Codemasters ingen tid, utan slår an tonen direkt. Som liten, mobbad häxpojke presenteras man snart för nöjet att slå sönder sina antagonisters snögubbar och okynnesskjuta fyrverkerier på dem. Det är ett ont litet frö Codemasters sår och som under spelets gång blir en svart komedi, där man klubbar såväl sälar med tindrande ögon, pårökta trustafarians och envisa Asterix-romare. Ska man komma med en invändning är kontrollen över den gremlins-liknande armé man har till sitt förfogande fortfarande inte helt övertygande. Och är man dessutom HD-konnässör sticker det förmodligen i ögon när bilduppdateringen stundom sviktar. Annars smakar det för det mesta riktigt gott att vara ond.

Gilla:
upp
13 röster

Tales of Monkey Island: Launch of the Screaming Narwhal

Johan Hallstan 08:20 13 Jul 2009
Plattform: 
Utvecklare: 
Stad: 

Det börjar bra med en liten Evil Dead-pastich. Den älskvärde piraten Guybrush Threepwood ska just dräpa sin odöde nemesis LeChuck då något går fel. Det brukar ju oftast göra det, och i resten av äventyret begåvas Guybrush med bångstyrig zombiehand. Återstoden av denna knappt tre timmar långa första episod är inte lika omtumlande. Och det kan tyckas att Telltale flirtar lite väl med såväl fansen som sin förmyndare LucasArts, då man formulerar sin inledande intrig på ungefär samma vis som öppningsskedet i det första spelet. Men sedan lossnar det. Telltale blir mer bekväma, ställer sig på egna träben och river av några sköna gags, ett par lagom kluriga pussel och en liten välsmakande cliffhanger. På det hela taget får Tales of Monkey Island ses som ett lyckat första inlägg och bara tanken om att vi nu har månatliga episoder fram till jul är tillräcklig för att göra en alldeles varm.

Gilla:
upp
11 röster

Monkey Island Special Edition

Johan Hallstan 15:21 10 Jul 2009
Utvecklare: 
Stad: 
Genre: 

Just som peka-klicka-konnässörer börjat ge upp hoppet om att återse Guybrush Threepwood, utannonserar de kluriga äventyrsmakarna på LucasArts och Telltale en saftig dubbelmacka på temat Monkey Island. Där nya Tales of Monkey Island framöver kommer att fokusera på att återuppta berättandet i den stilbildande piratsagan, kartlägger Special Edition istället markerna kring seriens allra första del i ett försök till HD-anpassning. Att mötet med nostalgin snarare blir schizofrent än njutningsbart håller jag art director Jeff Sangalli ansvarig för. Här har LucasArts helt omdömeslöst valt bort Bill Tillers drömlika snitt från Curse of Monkey Island för en stil som ger Guybrush en olidlig helikopterfrilla. Med varje blickfång trycker jag på knappen som skiftar tillbaka grafiken till originalets. Och här hade jag också gärna stannat om det inte vore för att de nyinspelade rösterna, som faktiskt är riktigt bra, är begränsade till Tellers skräckbygge. Det är ett val som gör Special Edition förvånansvärt svårt att älska trots att det bygger på en fond av lika obligatorisk som lysande spelhistoria.

Gilla:
upp
15 röster

Call of Juarez 2: Bound in Blood

Johan Hallstan 15:20 10 Jul 2009
Utvecklare: 
Stad: 
Genre: 

Det är inte var dag man kommer över ett habilt polskt stycke spaghetti-western. Men när Techland levererar sitt andra kapitel i Call of Juarez-serien gör man det med en sådan övertygelse och finess att jag känner mig nödgad att omvärdera den lilla polska spelmakaren. Med stänk av såväl David Milchs Deadwood som Sergio Leones breda western-katalog har Techland skapat sig en skitig historia som börjar på konfederationens sida, som bara det får ses som ett okonventionellt grepp. Härifrån lär vi känna den dysfunktionella familj där spelarens osympatiska brödrapar Thomas och Ray utgör grundbulten. Bound in Blood lägger tidigt grund för en våldsam familjekronologi med girigheten som kompass mot den ödesmättade finalen. Det är en stundom välskriven historia, nedtecknad på sunt avstånd från Hollywoods klichélandskap. Att Techland i sin redan väloljade motor passar på att, av bara farten, göra små speltekniska innovationer i hur man tar betäckning ur ett förstapersonsperspektiv lyfter jag på hatten för.

Gilla:
upp
22 röster

Wii Sports Resort

Johan Hallstan 15:18 10 Jul 2009
Utvecklare: 
Stad: 
Genre: 

Med Wii Sports kammade Nintendo för ett par år sedan hem storkovan genom att introducera spel för nya målgrupper. Oavsett om du blev frälst genom en strike i spelets rymliga bowlinghall, eller om du levde hela åttiotalet i 8 bitar kommer du att vilja ha Wii Sports Resort av två anledningar. Dels för den medföljande Wii Motion Plus, Nintendos senaste gadget som gör Wii-fjärrkontrollen så exakt som den från början borde ha varit. Dels för att de tolv grenarna, i motsats till originalets fyra, nu i majoritet är riktigt roliga och känns som mer än bara lättsamma bagateller.
”Felen du gör i verkligheten kommer du nu att göra i spelen”, sa Nintendos amerikanske vd Reggie Fils Aimes förnöjt under E3-mässan och satte såklart huvudbryn i sina åskådare. Var inte hela poängen att Wii skulle vara så kravlöst? Det är förstås lätt att märka ord och som alltid ska man nog samtidigt inte läsa in för mycket.
Skillnaden med motion plus är förvisso omedelbar. Inte minst i smått lysande grenar som pingis, frisbee och den nypolerade golfen, då skruvar, vinklar och slag avbildas med större precision. Alltmedan inlärningskurvan fortfarande är så gott som obefintlig. Precis som förr är alltså vem som helst som uppfyller kravet om att äga en arm (i vissa grenar två) välkomna till Nintendos finurligt uppfinningsrika tillflyktsort.
Tillåter man sig dessutom att än en gång nörda ner sig och att fantisera kring Wii Sports-seriens grenar som små teknikdemonstrationer blir man alldeles varm över all potential som den lilla tillsatsen inhyser. Men huruvida Suda51 väljer att applicera svärdsvingandet från det lilla kendo-spelet i sitt nästa avantgardeprojekt No More Heroes: Desperate Struggle, eller om Nintendo i smyg snickrar på ett Pilotwings med bitar av Resorts skydiving som blåkopia förblir föremål för en senare diskussion. Just nu utgör Wii Sports: Resorts en liten oas i den tryckande sommarvärmen, och av allt att döma kommer Nintendos hantverk att vara bra mycket längre.
 

Gilla:
upp
15 röster

Ghostbusters

Johan Hallstan 15:12 8 Jul 2009
Utvecklare: 
Stad: 
Genre: 

 

Utvecklingen av Ghostbusters har minst sagt varit turbulent. Det droppades skoningslöst av Vivendi, hittades av Atari och annekterades slutligen som halvexklusiv av Sony. För den oinsatte kan det förstås tyckas vara mycket väsen för ingenting när Terminal Realitys tyngsta merit är en grupp avpolletterade fornlämningar från åttiotalet, varav endast Bill Murray har klarat millennieskiftet. Men var man nere med spökligan då det begav sig blir spelupplevelsen förnöjlig. Till exempel kommer man förmodligen nynna med så snart Ray Parker Jr spelas i vinjetten eller vid reprisen i laddningsskärmen. Som spel betraktat är Ghostbusters ett trevligt hantverk med slentrianspökerier i pastellfärgad dur, kantat av lustiga cameos av frossande slemblobbar och tjugo meter höga michelinmän av marshmallow. Det är förstås inget fel med det. Spelets största mysterium kommer dock inte av den trivsamt åttiotalsosande plotten, utan att det är märkligt befriat från någon form av betydande multi-player.

Gilla:
upp
9 röster

Terminator: Salvation

Johan Hallstan 15:11 8 Jul 2009
Plattform: 
Stad: 
Genre: 

 

Är man född i början av åttiotalet är sannolikheten stor att det lätt självmedvetna datornätverket Skynet stått värd för åtminstone en teknofobisk mardröm. Det är inte så konstigt då Skynet i populärkulturens namn roat sig med att skicka österrikiska mördarmaskiner tillbaka i tiden för att undergräva mänsklighetens förutsättningar för fortplantning. Men allt sedan Terminator 2 har man haft problem med att återfinna formen. Trean var en snudd på olidlig transportsträcka med enda ljusglimt i ett lovande slut och i ett par säsonger av nu nedlagda tv-serien Sarah Connor Chronicles roade sig Fox med att kissa på Terminators legat. Någon vidare upprättelse får man inte när Grin här gör en bristande tolkning av Gears of War.
Skynet är osedvanligt puckat och rustar med robotar med dålig motorik, som lite efterblivet stapplar runt på slagfältet. Variationen är obefintlig och storyn värdelös. Att man dessutom får blott fyra timmar att kännas som en olidlig evighet är en ingalunda hedervärd bedrift. –JH
 

Gilla:
upp
121 röster

Infamous

Johan Hallstan 15:10 8 Jul 2009
Plattform: 
Stad: 
Genre: 

Medan de traditionella superhjältarna alltjämt fortsätter att skörda framgångar på den vita duken, har avarterna inom spel fortfarande inte riktigt haft samma genomslagskraft. Mycket beror förstås på att licensspelens skamfilade rykte är långt ifrån obefogat.

Snabba cash-ins blir som bekant sällan bra. Men med parkour-svingande avstamp i sandlådan på populärkulturens bakgård har Sucker Punch för avsikt att skriva om reglerna för superhjältespelen.
Trots att vi har att göra med en utvecklare som tidigare fokuserat sitt skapande kring tvättbjörnars kleptomani bär Infamous upp ett helt litet serietidningsuniversum med sällsam äkthetskänsla. Mycket har förstås att göra med att nyckelhändelser i grundhandlingen flätas samman som en modern motion comic, där serierutor väcks till blygsamt liv.
Centralt för Infamous är som oftast i sammanhanget en olycka. Här briserar vad som antas vara en bomb i Empire City, som huvudsakligen får två konsekvenser: Infamous plockar ovärderliga aktualitetspoäng genom att hela staden sätts i karantän (en lika snygg som oavsiktlig pass till svininfluensan) och att Cole – en budbärare och spelets protagonist – blir strömförande, med allt vad det innebär av käcka superkrafter. Det betyder emellertid inte någon promenadseger.
Sucker Punch har i Infamous lyckats med en spännande balansakt mellan Coles egna bräcklighet och den försvarbara arsenal av krafter han nu kanaliserar. En annan aspekt som ytterligare särskiljer spelet mot sina kontemporära genrekamrater är att spelaren med moralen som kompass kan bestämma sin rutt mot antingen det kända eller ökända. Det handlar förstås inte om något direkt bråddjup av moralfilosoferande i säg Kants skola, men det är ändå uppskattat att själv få välja om man vill agera mänsklig defibrillator åt någon stackare med hjärtproblem på gatan, eller för mer själviska ändamål absorbera livskraften. En schyst detalj är att tillvaron långsamt färgas beroende på hur man agerar och att man i spelets sista akt antingen befinner sig i en stad med hoppfullt blå himmel eller på gränsen att slukas av helvetet. Det skulle vara en aning missriktat att hävda att det just är den här typen av detaljer som gör Infamous så bra, då det snarare handlar det om en skamligt välpolerad helhet.

 

Gilla:
upp
25 röster

Rock Band: Unplugged

Johan Hallstan 11:07 7 Jul 2009
Plattform: 
Utvecklare: 
Stad: 
Genre: 

Där Unplugged-formatet för musiketablissemanget mestadels betyder lågmält plinkande på strängarna till någon akustisk gitarr, ser istället Harmonix spännande möjligheter till excesser inom den mestadels bortglömda musikyttringen enmansband. När Rock Band således slutligen blir bärbart är det inte med någon konceptuell förminskning à la den dragspelsliknande tillsatsen som i fallet Guitar Hero, utan genom att gå tillbaka till spelmakarens rötter. Det har visat sig vara ett klokt val, då Harmonix grundbultar Frequency och Amplitude alltid förtjänade uppföljare, och här får en andlig sådan i Rock Band: Unplugged. Är man inte helt bekant med upplägget handlar det om att med taktkänsla och fingerfärdighet växla mellan det aktuella bandets fyra instrument medan de andra spelar sig själva. Det visar sig vara ett för formatet lyckat koncept och ger hopp att vi framöver också får göra återbesök bland de två föregångarnas skivbackar av klubbmusik.

Gilla:
upp
21 röster

Senaste Spelrecensionerna