XO

Skivbranschens mest utmärkade drag är att den är girig, spekulativ, okunnig och förhållandevis ointresserad av musik. Därför upphör jag aldrig att förvånas över att det ändå händer att den fungerar som den ska: att bra musik kan nå ut till massorna bara genom att vara bra musik.Visst, Elliott Smith har haft lite hjälp av kompisen/regissören Gus Van Sant och producenterna av Oscars-galan, men faktum kvarstår ändå: på lite drygt ett år har han gått från undanskymd alternativrock-status till de stora bolagens prioriteringslistor och all världens stora musikmagasin, utan att behöva ändra på något av sin särart längs vägen. [I]XO[/I] är visserligen producerad i studior med oändligt större resurser än föregångaren [I]Either/Or[/I], som mestadels var inspelad i diverse vardagsrum, men det är fortfarande hans gamla kompisar Tom Rothrock och Rob Schnapf som har producerat -- och som tack fick de ge ut skivan först av alla, på vinyl, två veckor före alla andra, på sitt lilla bolag Bong Load. Så snälla, tala inte om sellout, på det sätt som en del gjorde när Mary Lou Lord skrev på för Sony; njut istället varje sekund av det genombrott som sker. Hans sånger har alltid varit ämnade för en stor publik; de har den allmängiltigheten, trots att de är så oerhört personliga. Och nu finns chansen.Om [I]XO[/I] är lika bra som [I]Either/Or[/I]? Nej, inte rakt igenom, men bra nära. Singeln [I]Waltz #2[/I] är i varje fall bland det absolut bästa han har gjort; samma eviga ämne som på [I]Say Yes[/I] på förra albumet, om hon som gick och kärleken som blev kvar, men till en smärtsamt romantisk valsmelodi och med en refräng, "I never gonna know you now/but I'm gonna love you anyhow", som är precis den sorts melodramatisk banalitet som bara Elliott Smith kan göra trovärdig. Och det finns mycket mer där det kom ifrån.Jag tror att [I]XO[/I] kan sälja massor. Och jag älskar det.