Ännu ett Lundellalbum som inte hittar hem till någon annan än till pojkarna längst fram? Ännu en schizofren rundpall så kraftig att avsändaren dräper i backen av all kraft som ligger bakom den? Ännu en parentes som känns forcerad, ofärdig och maniskt nedtryckt på band eftersom det måste förevigas, vad ni än säger och skit samma om det känns relevant i morgon?
Inte den här gången, och fråga mig inte varför den kom just nu när man minst räknade med det. Kanske är det så enkelt som att Lundell är en beräknande artist som invaggar oss i en känsla innan han hugger med blottad käft mot vår nakna strupe. Å andra sidan kan det vara så att om man försöker (och får försöka) tillräckligt länge fixar man det till sist. Eller så handlar det om mer grundläggande saker. Som att känna sig riktigt motiverad, klar med materialet, trygg med människorna som får det att bli till den lyckade platta detta är. Eller att man skrivit en kärve riktigt bra låtar.
Det var länge sedan den här mannen talade till lyssnaren på ett lika uppriktigt sätt som han gör här. Han, som gjort det nakna, oförställda till sitt signum men som i min värld blivit reducerad till något annat. En missnöjesman på gott och ont. Mest ont eftersom det smärtat att se/höra en så begåvad man uttala sig så svepande, slarvigt och generaliserande. Jag eftersträvar inte medietränade människor men Lundell har väl uttalat mer abnorma meningar i diverse medier än samtliga dokusåpekvartsfigurer tillsammans. Oövertänkta meningar är också meningar, visst. Men till sist tror jag att det var fler än jag som inte orkade bry sig längre. Oavsett om det handlade om att leende förklara rädslan över att bli äldre framför TV-kamerorna eller i bittra ordalag ondgöra sig över den allmänna fördumningen i diverse tabloider så kändes det till sist bara som vanvettiga rundpallar levererade av en fåfäng man som inte pallade med att förlika sig med att han inte längre var landets epicentrum.
Här hör vi honom när han är som bäst. Man känner vitaliteten, den extrema energin som inte går att jämföra med någonting annat, drivet - såväl textmässigt som sångmässigt och den oförställda helt avklädda ärligheten som bara vill en sak: att få dig att förstå att den här mannen långt ifrån har kastat in handduken. Innan vi skriver 2001 inbillar jag mig att Ulf Lundells musik ännu en gång har letat sig hem till en stor mängd svenskar. Man kan prata i termer av återkomst, men det tror jag inte han vill så det skiter vi väl i. Låt oss i stället kalla detta för en optimal formtopp. Det känns bättre och mer uppriktigt. Hoppas bara att den bibehålls ett tag. Då kan vi få en sån där riktigt stenbra Lundell-platta inom kort. Till dess får vi nöja oss med den här, och sämre tidsfördriv kan man ha, garanterat.
Skivbolag:
Artist:
