Slugger

När en kompis bråkat med sin flickvän brukade han gå ut i vardagsrummet och sätta på en gammal Dead Kennedys-LP på högsta volym. Han låtsades sedan se helt oförstående ut när hon kom ut och blängde surt på honom. Är det för högt? Gillar du det inte?Ungefär lika mogen och genomtänkt är större delen av [I]Slugger[/I]. Fyra karlakarlar har vräkt upp volymen till Spinal Taps berömda elva och manglat sönder de små strimmor av nyans som fanns i sångerna från början. Det är en musikalisk råfylla; en tjurrusning in i närmaste tegelmur -- och de förstår säkert inte alls varför vi sitter och skakar på huvudet, likt männen i konstiga hattar i [I]Tjuren Ferdinand[/I]. De ser inte den fina linjen mellan de som behärskar den här sortens frustrationsventil till musik -- främst Neil Young och Crazy Horse, förstås (deras [I]F*!#in Up[/I] från [I]Ragged Glory[/I] verkar ha stått modell för hälften av Lundells låtar här) -- och de som bara står och vevar. Det tragiska är sedan att eländet ges ut på skiva utan att någon säger ifrån. Efter att Kjell Andersson slutade på Emi verkar inte Lundell längre ha någon kreativ motkraft; någon som kan slugga lika hårt som han och säga ifrån när det barkar åt helvete. Det har Lundell alltid mått bra av. Kom ihåg att när [I]Jack[/I] kom ut så var det sedan förläggaren Per Gedin först strukit ner den med 80-100 sidor -- och ett mästerverk som [I]Den vassa eggen[/I] hade heller aldrig blivit så bra som den blev om inte Kjell Andersson tvingat honom att tänka om på en rad avgörande punkter.Men i dag har Lundell ingen sådan jämlike. Om han haft det hade den här primalsessionen kunnat tjäna sitt syfte -- att driva ut de demoner som Lundell just då behövde driva ut -- och sedan hade valda delar av inspelningarna kunnat portioneras ut som extraspår på någon singel eller som bonusspår på nästa CD-box.Det hade varit motiverat. Det här är bara pinsamt för alla inblandade.