Kom ihåg var ni läste det sist: Rufus Wainwright har gjort ett sensationell debutalbum. Rufus Wainwright släpptes för över ett halvår sedan, men eftersom jag köpte den först förra månaden så är den ny för mig. Den här skivan bekräftar också en teori jag haft ända sedan jag läste att Beastie Boys på en konsert gjort en cover av Billy Joels Big Shot - att halvmesiga pianolåtskrivare är på väg tillbaka.
En ensam och lite sorgsen man vid ett piano. Den genren föddes - och dog - med ostburgare som Billy Joel och Elton John. Eller Gilbert O'Sullivan, om nu någon minns honom. Men det finns något hos dessa melodramatiska pianosånger som saknas i annan samtida musik.
70-talets hårdare musik, den musik som då kallades för alternativ, har i dag blivit "middle of the road". Lyssna bara på reklamradion eller på 10 000 nya rockband som försöker låta som om året var 1973. I stället är det 70-talets mainstreammusik som i dag plötsligt låter originell och intressant. Adam Horowitz i Beastie Boys sade nyligen att han börjat samla på musikalmusik från off-Broadway-föreställningar på 70-talet - jag förstår honom.
För mig var Ben Folds Five den avgörande upptäckten. Gruppens två pianobaserade album (eller tre om man räknar med rarities-samlingen) tillhör det jag spelat absolut mest det senaste året. Pianomusik som låter som Elton John fått en elchock av sin hårfön och fått Billy Joels afrokrull. Musik som på samma gång är både sentimental och ettrigt elak.
Gillar man Ben Folds Five gillar man även Rufus Wainwright. Han råkar vara ännu ett av dessa musikerbarn - mamma Kate McGarrigle och pappa Loudon Wainwright - men till skillnad från till exempel Sean Lennon låter hans musik helt olik föräldrarnas. Fullständigt obekymrad om rådande trender slår sig Rufus Wainwright ned vid en gigantisk vit flygel och börjar klinka fram sånger som låter som Randy Newman på en ungdomsmottagning eller Gilbert O'Sullivan på Prozac. Rufus Wainwright vågar till och med 70-talswaila och skriver textrader som "Deep in the heart of Dutchess County, Bounty". Underbart pretentiöst, suveränt genomfört. Plus storslagna, hollywoodska stråkarrangemang signerade ingen mindre än Van Dyke Parks. Bli inte förvånad om Rufus Wainwright gör 2000-talets första mästerverk.Skivbolag:
Artist:
