Farten kittlar. Men är det lika spännande att resa i 220 km/h på ett X2000 som att göra det i en rostig Ford Anglia? Ligger inte spänningen i faran, snarar än i farten? Lemmy trampade gasen i botten 1976, och där har den fastnat. Men med co-drivers som Philthy Animal Taylor och Fast Eddie Clarke var det skramlande vrålåket Motörhead alltid så nära att köra av vägen eller få ett totalt motorhaveri att ingen kunde låta bli att fascineras av deras vansinnesfärd.
Idag har Lemmy blivit van vid farten, hans fordon är stabilt och hans medresenärer är proffs. Det går ännu fortare, motorn mullrar högre än någonsin och lukten av bränt gummi är frän i näsan. Det är omöjligt att låta bli att headbanga åt Brave New World
och Down the Line
. Men det är inte så jävla spännande. Nyskapande och originalitet har aldrig varit Motörheads försäljningsargument. Här återanvänder man gamla AC/DC-riff för att hitta vägar ur sina vanliga spår, men vänta dig inga överraskningar. Utom avslutande talade Serial Killer
där Lemmy tampas verbalt med wrestling-stjärnan Triple H över ett mystiskt ljudcollage. Spoken word är en ny nisch för Lemmy, som visserligen aldrig gjort anspråk på att vara en stor sångare -- eller en sångare alls för den delen. Vi föredrar honom ändå i hans vanliga roll.
Skivbolag:
Artist:
