”Rock and roll music is my religion”, konstaterar (”sjunger” vore inte rätt verb för att beskriva hans ton-likgiltiga skrovlande) Lemmy Kilmister halvvägs igenom Motörheads tjugonde album. Det hade kanske inte behövt sägas, men det manifesterar vilken mäktig profet han är. De modernitetsmarkörer som ibland ställt sig i vägen för Motörheads urkraft – flagiolettgitarrer, syntheffekter, dubbla bastrummekickar, ballader – är till största delen bortrensade här, och det mesta hade lika gärna kunnat vara från 1977 eller 1992. Kvar finns ursprunglig och stenhård rock’n’roll (hårdrock vore inte rätt substantiv för något som så tydligt är sprunget ur Jerry Lee Lewis estetik), och den som någonsin hyst minsta lilla sympati gentemot Motörhead uppskattar The Wörld Is Yours. Givetvis.
