Det var länge sedan en ny platta med Motörhead fick världen att hålla andan. Minns att jag gillade Orgasmotron en del när den kom, men det är fjorton år sedan. Bandet har fortsatt att släppa plattor i en jämn takt och plattorna har varit jämna de också - jämnointressanta.
Därför kan det med lika delar glädje och förvåning konstateras att Motörheads nya är riktigt bra. Bandet har till sist återvänt till det coolare och skitigare sound som kännetecknade dem när de var ett av världens allra hårdaste band i skarven mellan hårdrock och punk. Regressionen passar bandet perfekt. Plötsligt låter Lemmy så in your face-hård och trött nonchalant som bara han kan och det något klumpiga svänget som ofta kännetecknat Motörhead får glädjande nog återigen utrymme nu när man övergett alla misslyckade försök till marknadsanpassade produktioner. Det är först nu man dessutom till fullo hajar vilken briljant trummis Mickey Dee är. En störtskönt pumpande taktmaskin som styr skutan rakt mot mål utan att slå ett enda slag i onödan. Grymt.
Skivbolag:
Artist:
