Det känns som att tiden står stilla när Lil Dickys senaste album Penith spelas. Året är 2010, humorn är uråldrig och det skriker gamla Youtube-sketcher.
Artisten, även känd som David Burd och rapscenens självutnämnda komiker, har även en passion för underhållningsbranschen, om det inte var tydligt nog. Därför har han valt att illustrera sin egen tv-serie, Dave, med ett soundtrack.
Till en början känns det lovande. Penith inleder med en eterisk och häftig elektronisk vind, då och då möts jag även några schyssta soul-samplingar och melodier på exempelvis Honestly och Harrison Ave. Tyvärr blir det inte mer än så.
Jag har förvisso inte sett serien, likaså tvivlar jag på att det kommer hända. Det ska som sagt ackompanjera Lil Dickys tv-serie och ge det visuella ett extra lager. Däremot är författandet illa nog att det ilar i hela mig. Rapparen försöker även lyfta fram melankoli i musiken, men det är svårt att ta på allvar då varannan vers handlar om onani och penis-skämt.
Visst kommer det ett litet skratt emellanåt från mitt håll, men ljudligt är det så beiget som det bara kan bli. Det skaver lite, då jag vet att han är duktig på att rappa om obskyra och udda ting, men någon måtta får det vara.
Penith är genialiskt då det väcker reaktioner, men om pinsam tystnad vore ett album, så skulle vi haft en vinnare. Det är inte fruktansvärt, men heller inget jag skulle vara stolt över att lyssna på.
