Jubilee

1996 satte jag, kanske i tillfälligt övermod, Grant Lee Buffalos [I]Copperopolis[/I] överst på min lista över det årets bästa album. Det var plattan där allt föll på plats för gruppen; där det veka blev urstarkt och där det mäktiga hade precis de sprickor som gav det karaktär och mänsklighet.Men det var då det. 1998 kvalar Grant Lee Buffalo knappt in på listan över månadens tio bästa och jag vet inte ens vad det är som är fel, bara att [I]Jubilee[/I] känns...tråkig. Eller rättare sagt känns den inte alls. Och då blir det som med R.E.M. (vars Michael Stipe gästar här): när de är bra är de fantastiska, men när de bara odlar sina manér utan att kommunicera blir de bedövande meningslösa. Och bedövande tonstarka, dessutom: det sparas sannerligen inte på kraften på det här albumet, vilket känns märkligt med ett band vars största styrka alltid har legat i förmågan att pausa och att släppa in rymd i ljudbilden.Det är kul att höra Robyn Hitchcocks helfalska munspel i [I]My, My, My[/I] och refrängen till [I]Truly, Truly[/I] lär jag säkert skråla med i närhelst den dyker upp under hösten, men det är mest på den nivån förtjusningen ligger den här gången: i små detaljer och enstaka spår. Och då är vi väldigt långt från [I]Copperopolis[/I] urkraft, från första till sista spår.