Jag vet att det råder delade meningar om det, men personligen tycker jag allra bäst om Will Oldham när han inte är så urbota svartsynt, utan släpper in fragment av ljus, hopp och värme i sina sånger. Då får han verkligare konturer; blir den surrogat-själsfrände som man alltid behöver, och inte bara ett svart hål att gå ner sig i. Därför gillade jag [I]Joya[I] häromåret och därför tycker jag att hans nya alter ego, som han använde redan inför besöket på Fanclub i somras, är det kanske allra bästa han har gjort.I varje fall är öppningssången [I]A Minor Place[/I] en klar karriärhöjdpunkt: en bedårande vacker alternativgospel, där han sjunger en lätt sprucken refräng så att hjärtan smälter och vuxna män gråter. Han vet vad som väntar honom, men han har förlikat sig med det och i den skamfilade trygghetsdräkten är det väldigt lätt att känna sig hemma. Smärtan finns där och den gör inte mindre ont än tidigare (titlar som [I]Another Day Full of Dread[/I] och [I]Black[/I] är inte på skämt), men den är inte det enda som finns -- eller ens det enda som betyder något, vilket ger en ny dimension både till hans texter och hans sång. Titellåten, mittemellan mörker och kärlek, skulle rentav ha kunnat ligga på någon av Leonard Cohens tidiga album; den är bräcklig, men mäktig på precis samma sätt. Och väldigt, väldigt vacker.Red House Painters nya album släpps nästa månad och lär inte göra någon besviken, enligt förhandsrapporter av Kozelek-vänner som fått tjuvlyssna. Men i väntan på det är Bonnie 'Prince' Billy Oldham den bästa vän du kan tänka dig för att ta dig igenom råvintern.
Skivbolag:
Artist:
