Härifrån

Ett: Hardy Nilssons låtar fastnar som tuggummi sitter fast på en favoritbyxa. De är kanske Sveriges refrängstarkaste orkester, åtminstone bland de som sjunger på svenska. Två: Hardy Nilssons musik mynnar ofta ut ide där malande gitarrpopsjoken som man vill ska vara i evighet. Tre: derastexter flirtar, medvetet eller av slump, med texter av Olle Ljungström och Staffan Hellstrand. Jag tycker om båda två. Varför ser då betygsgubben härovan så likgiltig ut?Hardy Nilsson faller litegrann emellan de två kanske starkasteartist grenarna för svensk populärmusik: singer/songwriter-traditionen, och de rena popgrupperna. Jag har en känsla av att Hardy Nilsson gärna vill säga något med sina sånger, på samma sätt som vårasinger/ songwriter-artister (det vill naturligtvis popgrupperna också, menoftast inte på samma sätt). Något bortom Jumpers banaliteter - något stort och viktigt och känsligt. Plus i kanten, naturligtvis. (Minus för degrammatiska grodorna, dock.) Hardys problem är att texterna inte berör. Att läsa texterna när man lyssnar på skivan är som att titta på Kramer mot Kramer utan ljud och medgladpack för ögonen. Eller som att se olyckor på TV från ett land långtbort. Man förstår - men orkar inte bry sig om det. Samma problem går igen i musiken. Allt är snyggt, och många av låtarna håller, som det brukar heta. Det vill säga att man inte blir för uttråkadav att höra på samma låt i fyra minuter. Men all refrängstyrka blottlägger något slags jämntjockhet. Det händer inte så mycket under de 50 minuter manlyssnar på Härifrån. Vilket är synd - ett band som har ett så bra hobbyband, Tommy 16, borde kunna imponera och fascinera mer.