Till andra delen i trilogin [I]Art Official Intelligence[/I] laddar De La Soul om med ett knippe nya låtar och undertiteln [I]Bionix[/I]. De La Soul fortsätter att uppdatera sin new school-stil. Men de gör inte längre så mycket av musiken de gjorde till [I]Buhloone Mindstate[/I], vilket är konstigt då det ännu efter åtta år är ett av de bästa exemplen i hiphop på hur den måttfulla stilen verkligen står sig.
På [I]Bionix[/I] visar sig denna De La Souls bästa sida passande nog i låten [I]Simply[/I]. En fyllig rymdkeyboard sväller ut i rummet och svänger lika harmoniskt som en X-Wing. Enkelt, men ruskigt effektivt. Lika simpelt familjär är latinvibrafonen i [I]Watch Out[/I], r'n'b-refrängen i Special och basljuden som bubblar av karaktär. Månadens sammanträffande kommer i [I]Am I Worth You?[/I] som samplar Dr Buzzard's Original Savannah Bands [I]Sunshower[/I] (för mer löst sammanhållet bludder om denne doktor, se recension av Ghostface Killah i detta nummer).
De La Souls fans försvann i bristen på uppföljare till [I]Stakes Is High[/I] och den ombytlighet som reflekteras i gruppens sound idag är ett resultat av att gruppen försöker hitta en ny grund att stå på, för fans att vallfärda till. Med detta som steg två i den processen, en rätt likformig uppföljare till [I]Mosaic Thump[/I], vet jag inte om jag är att räkna med på den pilgrimsresan. Beatsen kan bli lite för mackliga, som i förra skivans spola-förbi-ögonblick [I]The Art of Getting Jumped[/I]. Korthuggna kick- och virveltrummor gör allt för att undgå att markera ettan och tvåan i rytmen. Det experimenteras mer med ljudlöshet istället för slagverk och samplingar. Titt som tätt kommer dessutom karaktären Reverend Do Good som pausfågel med en fånig och irriterande kyrkopredikan - då var förra skivans beatboxande Ghostweed-freestyles tio gånger roligare. [I]Bionix[/I] står sig tråkigt nog inte som album, men det går alla gånger att krama ur den ett par lyckade singlar.
Skivbolag:
Artist:
