Jag vet att det finns folk som hävdar att Grant Lee Buffalosförra, Mighty Joe Moon, är ett av de starkaste rockalbum som kommit under90-talet.
Själv förhöll jag mig dock något avvaktande. Kanske för att ekot från den märkvärdiga debuten fortfarande hördes så högt, kanske för att försöken till musikalisk breddning verkade viktigare än själva uttrycket.
Copperopolis är betydligt mer i min smak. Även om instrumenteringen är bred, med allt från träblås till leksaksorglar, så kretsar allting kringden stramt hållna powertrion, med stort utrymme för Grant Lee Phillips röst att berätta sina säregna historier. Likt R.E.M. på Automatic for the peoplehar de sänkt tempot och ökat intensiteten, genom att låta melankolin och sårbarheten få tid på sig att hitta till våra hjärtan. Det finns undantag,som den psykedeliasnirkliga Comes to blows och Two & two, med fetagitarrsolon, men annars är hela albumet ett snudd på perfekt äktenskap mellan ödslighet och intimitet. Dessutom finns här en ny Fuzzy i den hjärtskärande Better for us, som avslutas med att Phillips och basisten Paul Kimble sjunger en himmelsk harmonistämma i snudd på minuten, så att vi alla kippar efter andan. Det är albumets obestridliga klimax, men det finns mer: den melodistarka The bridge, Arousing thunder, med klara ekon av Grin - och den mäktiga Hyperion& sunset, som är det tredje steget i den raket som inleddes med debutens Jupiter & teardrop och fortsatte med förra albumets Mockingbirds .Starka låtar, stark platta. Utan tvivel deras bästa.Skivbolag:
Artist:
