Car Wheels On a Gravel Road

16:26 31 May 2000
Miljontals artister sjunger om att ha sex, men Lucinda Williams är kanske den enda som kan sjunga trovärdigt om att älska. Det tänker jag när jag hör öppningsspåret, [I]Right In Time[/I], för kanske 30:e gången. Man hinner tänka mycket när man lyssnar på Lucinda Williams, inte minst därför att när man lyssnar på henne vill man inte lyssna på någonting annat. När [I]Still I Long For Your Kiss[/I] dök upp på soundtracket till [I]Mannen som kunde tala med hästar[/I] i våras -- det första livstecknet från henne på många år, på grund av ett slitande kontraktsbråk med Rick Rubin -- spelade jag den så ofta att jag till slut, nästan, fick nog av den. Men när jag nu hör den igen i sitt albumsammanhang är den som ny igen: plågad, sargad och alldeles ofantligt vacker. [I]Long[/I] sjunger hon, med minst fyra stavelser, så att det svider i hjärtat. Längtan. Det har alltid varit det stora nyckelordet till Lucinda Williams sånger. "Give me what I deserve, cause that's my right" sjöng hon i [I]Passionate Kisses[/I] på genombrottsalbumet för tio år sedan och hon har sjungit det om och om igen sedan dess. Om längtan efter en bättre plats, en bättre man, efter spänning eller trygghet. Längtan. Det är hennes mantra och hon sjunger det som ingen annan. Inte ens Emmylou Harris, som spelat in en handfull av hennes sånger, lyckas fylla hennes ord med samma själfullhet och trovärdighet som Lucinda Williams själv. Självklart inte. Det är ju hennes liv. Och hon sjunger som om det hängde på det. [I]Car Wheels On a Gravel Road[/I] är, som så ofta tidigare, uppbyggd kring resor. Titellåten är förstås en ordlek med ett av Elvis (och Nick Lowes. Och Percy Sledges...) stora nummer -- och hon förutsätter att vi vet att det är "True love" som alltid tvingas färdas längs de knaggligaste vägarna. Själv har hon bilen full av sann kärlek, även om den sällan är besvarad, när hon tar sig från [I]Lake Charles[/I] till [I]Greenville[/I]. Hon gör ett bejublat stopp vid sin egen gamla [I]I Lost It[/I], från tidigt 70-tal, gör ytterligare en klassisk Howlin Wolf-imitation i [I]Joy[/I] och bjuder oss på sådana sånger, så stark längtan att jag aldrig vill sluta lyssna.[I]Too Cool To Be Forgotten[/I] heter det kanske bästa spåret, det tredje. Hon kunde inte ha beskrivit sig själv bättre.
Skivbolag: 
Artist: 

Fler musikrecensioner