L7s femte, The Beauty Process: Triple Platinum, är en väldigt varierad platta. Från blytung motorvägsrock över snällare festpop tillsparmakad, småputtrig lo-core. L7 gör sitt mest förtjänstfulla avstamp i amerikansk alternativrock av den gamla skolan och då blir det fantasirik,hård rock'n'roll. Någon järnkoll på L7s fyra tidigare plattor har jag inte, men varationerna, eller splittringen om man vill vara elak, lär vara ett av gruppens signum. Och det kan naturligtvis funka: Eggstones senaste praktverk Vive la Différence är ett lysande exempel på hur väl det kan falla ut när man gör pop på flera sätt på samma platta. Men i L7s fall blir det snarare jobbigt. I inledande Drama har man pressat in så mycket adrenalin och enerverande körer att det nästan blir påfrestande bara det. Spår två, Off the Wagon, är egentligen något slags blues med ett piano som låter som om gamle Jerry Leehar testamenterat det till flickorna i L7. Och så schizofrent håller det påi nio spår till. The Beauty Process: Triple Platinum är en rätt bra platta egentligen, menjag hade önskat att något höll ihop den mer, och att den Pixiespopiga, litemer crazybetonade delen av skivan fick stå än mer i centrum.
Skivbolag:
Artist:
