Det finns all anledning att vara skeptisk inför [I]Adore[/I] -- det har trots allt gått fem år sedan Pumpkins gjorde det där albumet, [I]Siamese Dream[/I], som alla borde älska. Att uppföljaren [I]Mellon Collie and the Infinite Sadness[/I] var en och en halv timme utfyllnad och ett par-tre hyggliga spår är ett annat skäl, att trumslagaren Jimmy Chaberlain, som har känts helt oumbärlig, till större delen har ersatts av programmerade beats (och i övrigt, antar jag, av studiomusiker) ett tredje.Jag antar att Smashing Pumpkins själva förstår hur ointressanta de börjar bli, eftersom de släpper ifrån sig ännu en halvmesyr till album. Det gäller att smida medan järnet är ljummet, och de hoppas väl kunna sälja några miljoner skivor till av bara farten. Hoppas att de misslyckas. För även om albumet börjar alldeles utmärkt, [I]To Sheila[/I] är en utmärkt lägereldslåt, är [I]Adore[/I] till lika stor del utfyllnad som Pumpkins förra skiva, men på ett annat sätt. Där [I]Mellon Collie...[/I] var gitarrmangel och oljudexcesser är [I]Adore[/I] anonymt maskinella, allmänt småsorgsna halvballader som liksom inte kryper in under huden för fem öre. När tempot är något högre sätter trummaskinen in. Det känns, hur man än vrider och vänder på det, inte särdeles sommaren 1998 med avlagda Sisters of Mercy- eller Depeche Mode-beats. Nästan ingenting på [I]Adore[/I] överraskar, men Smashing Pumpkins är ett för bra band för att göra en helt igenom trist skiva och det allra bästa spåret heter [I]Annie-Dog[/I]. En pianofigur av ett gäng dova treklanger, ett sparsmakat (äkta!) trumkomp, en uppgiven och lätt disonant Billy Corgan, bas och en liten, liten Iha-gitarr långt, långt bak -- ljudbilden och enkelheten gör [I]Annie-Dog[/I] till det modigaste Smashing Pumpkins gjort på fem år. Ovan nämnda [I]To Sheila[/I] och spåret [I]Blank Page[/I] håller också, i övrigt hade en något större ansträngning varit på plats.
Artist:
