Geffen/MCA

HeavyMental

Vet inte om det beror på konstnärlig hybris eller bara bristande urskiljningsförmåga, men trenden att packa skivor med alldeles för många kompositioner tills de sväller upp till oformliga ljudmassor blir allt värre. Scarface trycker in 30 låtar på sitt dubbelalbum och Killah Priest är god tvåa den här månaden med 20 spår. Fler låtar betyder inte mer valuta för pengarna. Fler låtar betyder urvattna

A Thousand Leaves

Tänk om Sonic Youth insåg sitt eget bästa och i nio fall av tio förpassade Kimberly Gordon långt långt bort från mikrofonen. För i sedvanlig ordning är det spåren där hon sjunger som gör att man blir sur över att de inte gjorde det optimala albumet den här gången heller. Visst, [I]Sister[/I], [I]Daydream Nation[/I], [I]Goo[/I] och [I]Dirty[/I] är ett fyrtal i ess som få band kan visa upp. Men med

Freak On Ica

Scott McCloud har en av rockvärldens mest psykopatiska stämmor. Hans halvhesa, på gränsen till viskande röst ger en känslan av att detta är en man som håller inne med så mycket obehagligheter att hälften hade varit tillräckligt för att bli inspärrad på mentalanstalt. Att höra honom och bandet framföra Joy Divisions [I]S

Amazing disgrace

Mitt första möte med The Posies var när min kompis Sven ringde och spelade Golden blunders från bandets andra LP Dear 23 för mig i telefon. En halv sekund innan refrängen exploderade skrek han "håll i hatten!" i luren och det beskriver på något sätt känslan av att lyssna på Posies ganska bra. Först är det lugnt och fint

Just Say No'l

På området julskivor är jag puritan: utöver Phil Spectors julalbumfrån 1963 och The Sonics Don't Believe in Christmas från 1965 finns ingetman måste äga. För radioproducenter är det här dock klapp & klang: ensanslös blandning av artister, från The Roots till XTC, småfyndiga titlar,som Becks Little Drum Machine Boy - och faktiskt en riktigt bra poplåt i The Posies Christmas.

O-de-lay

I senaste numret av Pop lyckas Andres Lokko höra ekon av jugbands, cajun, psykedelisk fuzzrock, Dinosaur Jr, Nashville-country och Lovin Spoonfuls Coconut grove i en och samma Beck-låt. Det är skickligt gjort. Men om man lyssnar på Beck på det sättet missar man onekligen något av poängen. Beck Hansen älskar musik, med en passion som är snudd på unik i proffsmusikerkretsar och med en öppenhet för

Illadelph halflife

Slut ögonen och låtsas att du befinner dig i en skumt upplyst konsertlokal någonstans i en kall stad en bit sydväst om New York, där du trängs med hundratals andra rytmiskt nickande människor i HellyHansen-jackor och Wu Wear-tröjor. Tänk dig en uppskattningsvis 230 kilotung färgad, orakad valross till trumslagare, som i

Calling

Noa kommer ursprungligen från Israel men har sedan hon var liten bott i USA. Inför skivdebuten 1993 sökte hon sina rötter i Israel och närnu uppföljaren kommer har musiken fortfarande israeliska inslag. Men inte sådär påklistrat worldmusic-klämmigt, utan som en fullt naturlig del av helheten. Flera spår är klart radiovänliga (U.N.I., Too proud) men det blir ändå lite tradigt emellanåt, både beroen

Supersexy swinging sounds

White Zombie (eller om det är deras skivbolag) har låtit ett antal välkända remixare ta sig an låtarna från bandets förra platta för att ge dem en ny och mera dansant kropp. Stundtals är det rejäl patetvarning à la Nine Inch Nails, medan annat svänger såpass att man glömmer bort vilket skämtband White Zombie egentligen är. Brist på fantasi eller ett halvdesperat försök att vinna kredibilitet, oavs

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Nöjesguidens nyhetsbrev


 

Missa inga nyheter! Missa inga fester!
Anmäl dig idag!