I senaste numret av Pop lyckas Andres Lokko höra ekon av jugbands, cajun, psykedelisk fuzzrock, Dinosaur Jr, Nashville-country och Lovin Spoonfuls Coconut grove i en och samma Beck-låt.
Det är skickligt gjort. Men om man lyssnar på Beck på det sättet missar man onekligen något av poängen. Beck Hansen älskar musik, med en passion som är snudd på unik i proffsmusikerkretsar och med en öppenhet för olika stilriktningar som definitivt är det.
Tidigt i tonåren, när han annars mest lyssnade på Kraftwerk och hardcore, upptäckte han bluesen via Mississippi John Hurt och sedan dess har det, som han själv uttrycker saken, varit som ett dominospel där det ena ger det andra. När en bricka läggs till en annan leder det, med tiden, till nya hisnande upptäckter. Och då suddas så småningom alla gränser ut, så att Leadbelly står sida vid sida med Raekwon och Blind Willie Johnson med Jon Spencer Blues Explosion.
Men mångfalden i influenserna finns inte där för att lyssnarna ska samla popnördiga poäng genom att dissekera samplingar och gissa rätt referens. De finns där därför att de är en naturlig del av mannen själv. För Beck är all musik i grunden samma sång och guldet finns där man minst anar det, oavsett genre och epok. Allt detta får mig att älska Beck. Däremot är jag inte på något sätt helsåld på det han till slut ger ut på skiva. Mycket är underhållande,somligt är strålande - och Where it's at kan till och med vara en av årets singlar.Men att hylla allt han gör bara för att man gillar hans grund filosofi är onekligen att skjuta bredvid målet. Hans största förtjänst är att han överhuvud taget finns och låter sin nyfikenhet smitta, så att vi till slutsitter med en hög nya dominobrickor allihop. Och om det fanns fler som han så kanske det också vore lättare att sätta relevanta betyg.
Skivbolag:
Artist:
