Illadelph halflife

14:25 24 May 2000
Slut ögonen och låtsas att du befinner dig i en skumt upplyst konsertlokal någonstans i en kall stad en bit sydväst om New York, där du trängs med hundratals andra rytmiskt nickande människor i HellyHansen-jackor och Wu Wear-tröjor. Tänk dig en uppskattningsvis 230 kilotung färgad, orakad valross till trumslagare, som inte bara får pallen han sitter på att bågna under de massiva skinkorna, utan verkligen fullkomligt fyller upp den svartvita målvaktströjan han köpt i Philadelphia Flyers souvenirshop, torna upp sig framför dig på scenen. Tänk dig samme man med ett snett grin hugga en trumstock så hårt han någonsin kan snett framåt nedåt, mot ett virvelskinn som är så hårt spänt att det skriker inför varjeslag av rädsla att gå sönder. Tänk dig att han gör det om och om och om igen, att han tränat på just den rörelsen sedan han var två år gammal, och att han både stampar ner bastrummepedalen och nitar sina cymbaler med samma perfektion och auktoritet, utan att någonsin missa ett slag, utan att någonsin komma detminsta i otakt. Mannen du ser framför dig är Brother Question. Tillsammans med rapparenBlack Thought bildade han 1987, efter att ha insett att de aldrig skulle ha råd att köpa någon DJ-utrustning, världens bästa liveband - The Roots. Medan spelevinken Black Thought vrickade tungan i långa freestyles trummade Brother Question på i stort sett vad som helst som kunde liknas vidtrummor; de började spela i källare, i gathörn och på skoldanser. Efter en tid hade de fått en svans av likasinnade, ett löst hiphopcrew som kallades Foreign Objects. Flera medlemmar kom till; Malik B. vikarierade för Black Thought när han någon enstaka gång behövde andas, Leonard Hubbard klev in i sin svarta huvjacka och sina känsliga, läderhudade basfingrar, den bildsköne ScottStorch adderade knivskarpt vibrerande elpianoackord på sin Wurlitzer, och när independent-LPn Organix släpptes 1993 vaknade skivbolagen. Snart varbandet signat till Geffen Records. Därifrån är sagan om The Roots ett delikat och unikt stycke hiphophistoria. I en förvirrad tid när de grupper man älskar på skiva sällan svarar mot en suppskruvade förväntningar då de någon gång kryper ur sina mörka studior och uppträder på scen, spelar The Roots i en helt egen division. De turnerar ständigt, och hur de över huvud taget lyckas skriva några nya låtar mellan sina eviga resor, soundcheck, repetitioner, spelningar och efterfester är en gåta. Likväl släppte de året efter independentdebuten den sex låtar långa EPn From the ground up, och för två år sedan den redan vid utgivningen klassiska fullängdaren Do you want more?!!!??!; den arketyp, den ikon alla efterföljande hiphopskivor med ambitioner att förmedla en livekänsla tvingas mäta sig mot, innehållande små mästerverk som Proceed, Mellow my man och Essaywhuman?!!!??!.Jag har sett The Roots spela live tre gånger. Jag har sett dem varva de bästa instrumentala solopartier jag någonsin hört med de grymmaste rhymesman kan tänka sig, alltid dränkta i deras fantastiska, aldrig sinandelekfullhet. Jag har sett bandmedlemmar stå i kulisserna och skrattande kasta små hopskrynklade pappersark mot trummorna för att distrahera BrotherQuestion under hans mer komplicerade breaks. Jag har sett Scott Storch spela fel på sin klaviatur, rynka på ögonbrynen, rycka på axlarna, garva lite och spela vidare som om ingenting hänt. Jag har lärt mig deras låtar.Jag har sett dem knarka på scenen. Vid två tillfällen har de bjudit på spelningar som platsar på min tio-i-topp-lista över konsertupplevelser att tråka ut barnbarnen med. Och under de spelningarna har Philly-hjältarnatagit mig med på halvtimmeslånga liveorgier där de bara spelat den ena efter den andra av sina äldre och samtida inspirationskällors odödliga hiphoplåtar på varandra, nostalgiska odysséer genom genialiska refränger som hela publiken sjungit med i. The Roots har kort sagt tagit min vita hand och lett mig igenom en fantastisk värld av basgångar och trummor, avblåskimrande noter och avgrundsmörka breaks, medvetna rhymes och ett party som aldrig tar slut. De har visat mig vad hiphop handlar om. Och visst finns det en risk att man förblindas av den frälsta grundinställningen, men när de nu äntligen med Illadelph halflife bjuder på 18 nya låtar som spränger sig igenom högtalarna, pressar sig igenom lyssnarens porer och hänsynslöst attackerar de djuriska delar av människosjälen som kontrollerar rytm och glädje, känns det bara fånigt att reservera sig för hur lyckoruset eventuellt infekterar objektiviteten. The Roots skiva är skrämmande bra. Från Brother Questions inledande, feta bastrumma - lika oklanderligt tight som alltid - via den oemotståndliga refrängen i Respond react, den smattrande virveln och aggressiva rapen iförsta singeln Clones, scratchuppvisningen i ? Vs Scratch och den underbara pianobakgrunden i No alibi, till outrots avslutande radioröster: "For nowThe Roots remain a little bit of an enigma, even to themselves/They havereached the level of their dreams/.../But for all that their concept hasnot yet blown up/And it is possible it won't" kan man knappt vänta med attfå börja om och höra den från början igen. Att sedan D'Angelo, soulmannen som kommer närmast Marvin Gaye det här decenniet, lägger lite bakgrundsstämmor i The hypnotic, och A Tribe CalledQuests Q-Tip, Philadelphiadrottningen Bahamadia, Cassandra Wilson och Amel från Groove Theory alla hjälper till att flika in små originella kilar av sina egna sound på olika ställen i den hiphopjazziga grunden gör inte precis skivan sämre. Rytmisk bomull att stoppa i trötta och uttråkade öron. Ljudterapi för höstdepressiva. Lördagsgodis. Nu vet du varför en orakad valross frånPhiladelphia är världens coolaste trummis. Nu kan du öppna ögonen.
Skivbolag: 
Artist: 

Fler musikrecensioner