På vägen hem från lunchskedning med Katten Pontus såg jag något vitt och rektangulärt ligga en bit framför mig på trottoaren.
Det visade sig vara ett kuvert på vift, som hörde hemma bara ett par kvarter upp på Artillerigatan. En vårdslös postmänniska måste ha tappat det, insåg jag och tänkte att det var dags för en hjälteinsats. Kanske skulle Mitt I Östermalm skriva om mig? Istället för förstasidestoff som detta, det första som dyker upp när man söker på "lokaljournalistik Östermalm".
Först tänkte jag skriva ett meddelande på baksidan för att brevmottagaren skulle vara medveten om att denne hade MIG att tacka för att det livsavgörande, oändligt viktiga kuvertet kom fram. Kanske kan jag vänta utanför porten tills någon som kan koden hjälper mig in och lämna över det personligen, ståendes på knä. Tankar tar tid, så under tiden som jag dagdrömde om att bli nominerad i Aftonbladets Svenska Hjältar hade jag rört mig uppåt gatan och möttes av denna syn:
Den skyldiga postmänniskan. Som tappat/dumpat det heliga kuvertet. Som att lämna ett nyfött spädbarn att dö. När jag gick fram till henne med kuvertet reagerade hon med ett "Jaha" och slängde ner det i väskan. Vad hände med min hjältestatus?
Brevet kunde ha varit från en ekobrottsling som gått i exil utan att låta den efterlämnade familjen veta vilken ögrupp han valt för att åldras och poppa mikronesiska oskulder på. Jag kommer aldrig att våga skicka gammalpost igen.
FAST. Kuvertet verkade innehålla ett tackkort av något slag. Då kunde det ha fått ligga kvar på gatan. Tackkort skickar man efter bröllop, inget annat. Man får tackkort för att man däckat på en efterfest nuförtiden. Eller när man gratisätit på ett dop, ännu värre.
Åter till det viktiga, alltså den vårdslösa postmänniskans oduglighet. Av postmänniskans exteriör att döma var hon ett regelrätt psykfall. Det tror jag om de allra flesta men för en gångs skull fick jag det bekräftat när följande förlopp ägde rum:
- Postmänniskan parkerar cykeln utanför Ligne Roset, möbelbutiken som aldrig lockar till sig kunder.
- Cykeln står inte i mer än ett par sekunder utan kraschar ner i gatan.
- Post flyger åt helvete. Under bilar, upp i luften, överallt.
- "HELVETE!!!!!", vrålar den odugliga postmänniskan.
- Jag gömmer mig bakom en bil på andra sidan gatan och fnissar.
- Postmänniskan börjar kvida och smågråter. "Jävla cykel, jag orkar inte mer", säger hon och gråter som ett barn.
- Jag fnissar inte längre.
Så...antar att "det måste ha försvunnit i posten" är en legit ursäkt trots allt. Och du på Artillerigatan 63, du har MIG ATT TACKA FÖR DITT TACKKORT! Skicka tack-för-tackkort till:
Parisa, Nöjesguiden
Östermalmsgatan 87D
114 59 Stockholm.
