Folkbildningsuppdraget fortsätter, idag har vi kommit till bokstaven C i dancehallalfabetet. Och C står för "clash" eller "drabbning", ett fenomen som har format dancehallkulturen i många avseenden. Jag vill tacka Oskar "Oskadus" Kullander för att han har hjälpt mig oerhört mycket med reaserchen inför det härt blogginlägget.
Eftersom dancehallkulturen är en blandning av våldsam fest och frimärkssamlande, där unga manliga egon trängs i ett begränsat utrymme är tävlingsmomentet en fundamental del av dancehallen. Tävlingarna mellan deejays och soundsystem sker indirekt genom pikar, disslåtar och trashtalk, men ibland händer det att de stora egona ställs mot varandra i direkt konfrontation. Detta heter på dancehallspråk clash, och är lika gammalt som dancehallen själv. Vad som defineras som "clash" är lite svårt att definera, men i pedagogiskt syfte ska vi hålla oss till de två mest uppmärksammade formerna av clash: Direkt clash mellan två deejays på scenen, och clash mellan två rivaliserande soundsystem.
Fejder inom dancehallen har alltid funnits där. Jamaicanska deejays, i likhet med rappare är flamboyanta figurer, som tar mycket plats. Ibland finns det inte tillräckligt mycket plats för alla, och friktion uppstår. Ord kastas, och rätt vad det är står artisterna där öga mot öga och ska mäta sina skickligheter med varandra. Den stora skillnaden mellan en rapbattle och en clash mellan dancehall-deejays är att clashen är mycket mer entertainmentorienterad, och inte så teknisk. En deejays uppgift är att få igång publiken, och inte lika mycket att framföra en snygg freestylerap. Meningen med en clash är att den ene ska outstagea den andre, OCH förolämpa honom/henne verbalt. Det har hänt väldigt många gånger att en mindre karismatisk rappare har vunnit över en med mer personlighet på rena teknikalier, men i dancehall är läget oftast det motsatta.
Beenie Man, redo för clash.
Clash mellan artister har gått från att vara en spontan grej som skedde på klubbar och i soundsystemsammanhang till att vara en slags wrestlemania. Långa fejder mellan artister har mynnat ut i clashar på scenen, som ofta har haft våldsam utgång. De kändaste fejderna är de mellan Bounty Killa och Beenie Man och mellan Mavado och Vybz Kartel. Båda fejderna har resulterat i legendariska clashar, planerade eller oplanerade, men oftast sker de på scenen under den legendariska årliga Reggae Sting Festival som hålls på juldagen. Ibland bestäms clashen på förhand, men ibland händer det att en artist crashar den andre artistens show, och clash uppstår. Här förljer några youtubevideos med tillhörande förklaring.
Ninjaman och Supercat är båda kända för sina färdigheter som deejays. Den häs clashen är lite som en planritning för hur clash ska se ut. Artisterna turas om att försöka få med sig publiken över rytmen. Inga texter framförs, bara snuttar av låtar. Ninjaman, som var mer benägen att freestyla sina texter vinner publikens hjärtan med sitt extravaganta utseende, medan Supercat är hård, och precis i sitt framförande. Än idag tvistar de lärde om vem som vann den här clashen, men jag röstar på Ninjaman, för fetare stil. En lång, rakpermanentad peruk vinner över bandana vilken dag som helst.
Det här var i början av fejden mellan Bounty Killer och Beenie Man. Bounty Killer, hetlevrad som han är rycker micken från Beenie Man och anklagar honom för att sno hans texter. Beenie Man skulle komma att sno mycket mer än så av Bounty Killer, nämligen hans flickvän D' Angel, som han senare skulle gifta sig med. Något som skulle göra att den här beefen håller i sig i väl över tjugo år. Beenie och Bounty har clashat mer och hårdare efter den här clashen, men det är något speciellt med Sting, och den frenetiska atmosfären som uppstår där, och jag kan nästan svära på att man kan se Ninjaman fladdra förbi i början av klippet.
Det finns ingen fejd som har blivit så uppmärksammad i och utanför dancehallvärlden som den mellan Mavado och Vybz Kartel, och ingen som har polariserat dancehallpubiken så mycket. Artisternas fans valde sida och slogs med varandra om vem som var bättre - Mavados Gully eller Kartels Gaza. Den här clashen slutade som bekant i Kartels favör, då Mavado lämnade scenen först, men det finns en sak som är värd att uppmärksamma här. Det här är en Clash som helt bygger på förväntningar byggda i studion. På nittiotalet var soundsystemet en maktfaktor på Jamaica, och för att en deejay skulle vinna publikens hjärtan var han tvungen att kunna uppträda. Ingen av Vybz Kartel eller Mavado har soundsystemvana, och är vedertaget dåliga liveartister, vilket reflekterade på deras clash. Det mest iögonfallande här är inte någon av artisternas underlägsenhet gentemot den andre, utan den dåliga kvalitén av clashen överlag. Ett resultat av soundsystemkulturens död, och förskjutning av fokus från dancehallen som en fysisk plats till distributionskanalerna och medierna.
Detta leder oss osökt till soundclash, som jag har skrivit om tidigare. Soundclash, har gått från att vara et sags kukmäteri om vem som kan locka mest folk till sina fester till att vara en sport, med en liga, regler och bedömningssystem. Redan på 50-talet kunde Duke Reids och Sir Coxone Dodds soundsystem ryka ihop, båda i musikaliska tävlingar om vem som har den senaste och mest exklusiva låten och i våldsamma drabbningar, där rudeboys anställdes för att förstöra motståndarens utrustning.
Soundclash, som den sport den kom att bli, började någonstans under åttiotalet och kulminerade någonstans mot slutet av nittio-början av 00-talet. Rent krasst går det ut på att soundsystems spelar in specialgjorda låtar, så kallade dubplates, eller dubplate specials, där artisten framför en hyllning till det berörda soundet. Kvalién på dubplaten bedöms av publikens jubel. Men självklart är det inte endast dubplaten som spelar in när soundclash bedöms. SOundets publikkontakt är avgörande i sammanhanget, och en duktig emcee är ofta lika viktig som en kvalitativ dubplate. De som har förtjänat ett rykte som duktiga emcees och soundmen genom åren är den numera bortgångne Squingy från Bass Odissey, Tony Matterhorn från King Addies och självklart David Rodigan - som inte är en emcee av gängse kvalité utan mer ett udda, levande reggaeuppslagsverk på en scen.
Det största återkommande soundclashefenemanget var Irish & Chins "World Clash" som hölls mellan 1993 och 2008. Det är där många av reglerna för hur soundclash ska genomföras myntades, och många tyckte att Irish & Chinn stjälpte soundclashen som konstform genom strama regler och korta ronder. Det går dock inte att bortse från att World Clash, och Irish & Chinns idoga engagemang har lanserat soundsystems till världsskändisskap och gett upphov till vad som i mångas ögon är essenssen av dancehallkulturen. Som åskådarsport är soundclash väldigt krävande, då det kräver en hög nivå av kunskap hos publiken. Poängen är inte att alltid ha den senaste, största hiten med den kändaste artisten på dubplate, utan att ha en obskyr hit, helst med en död artist, och använda den mot sin motståndae på ett kreativt sätt. Det råder väldigt delade meningar om vad som är bra dubplatematerial, men ett väldigt effektfullt grepp är att använda kärlekssånger vars texter har skrivit om till våldamt och krigiskt innehåll.
Här är några av soundclashhistoriens mer minnesvärda stunder:
Under 1999s World Clash kom japanska Mighty Crown från ingenstans och chockade soundvärlden med en dubplatesamling och en energi som klassade ut både Killamanjaro och Tony Matterhorn. De var de första från ett land utan betydande karribbisk invandring att ta hem en World Clash-pokal. Kvalitén på deras dubplates var en gamechanger, och inte långt därefter började andra sounds mixa och mastra sina speciallåtar mycket noggrannare, för att kunna mäta sig. (PS för den intresserade: videon ovan har 3 delar till på Youtube)
1995 hölls vad som anses vara den största soundclashen på Jamaica då Killamanjaro och King Addies möttes i Portmore. Det kan ha varit peaken för soundkulturen, soundsystemen hade mycket pengar (som de ofta tjänade på kokainhandel) och i de båda soundsen stod på toppen av sina karriärer. Killamanjaro hade Ricky Trooper och Addies hade dream team Tony Matterhorn och Babyface. Det finns inga officiella siffror på antal bsökare, men ryktet gör gällande att hela Jamaica tömdes på folk som gillade dancehall för alla ville vara med och bevittna clashen.
I England hölls en av tidernas största clasher 1993 när Saxon, Bodyguard, Kebra Negus och King Addies kämpade om titeln för "UK World Cup". 7000 personer i lokalen och 15000 utanför. Det här är en klassisk soundclash, då soundsen tar med sig egen utrustning och sätter upp den på olika håll i lokalen, något som inte har förekommit så mycket på senare tid av praktiska skäl.
Andra minnesvärda soundclashögonblick:
2002 vann kanadensiska Rebel Tone World Clash i New York som det första soundet att enbart spela brända CD-skivor.
2005 vann tyska Senitinel samma clash som det första europeiska, icke-brittiska helvita sound.
2001 möttes svenska Axxion Pack och Topaz sound på Hultsfredsfestivalen. Vi var tio i publiken. Fortfarande oklart vem som vann.
/H
