Huvudmeny

Retro-Busy är i farten igen

Hasan Ramic 22:35 27 Apr 2015

Well, jag är lite sen på den här bollen, men jag hoppas att det jag har att säga om saken är vettigt nog för att jag ska bli förlåten. Alla vet att dancehallhype räcker två veckor max, och det jag ska skriva om är en månad gammalt - en vintage classic i dancehallsammanhang. Rest your eyes on exibit A.

 

Det här är alltså en relativt ny låt med Busy Signal där han välkomnar olika tjejer till sitt liv medan han röker cigarrer och olika tjejer dansar runt honom. Han har på sig slicka retrofuturistiska kläder och låter exakt som Nicodemus och Super Cat gjorde någon gång i slutet av 80-talet. Det hela är allmänt trevligt och feelgood, och jag tror att det här kan bli en smärre dancehallhit denna sommar. Jag är dock lite beymrad över Busys återvinning av gamla artisters stilar på senare tid. Senast i höstas ville han vara både Half Pint och Eek-A-Mouse, vilket i och för sig verkar funkat för honom. Videon nedan har en halv miljon visningar paan uchube. 

Jag gillar detta, missförstå mig inte, men jag förstår inte varför han gör det. Visserligen är han ingen främling för att blicka bakåt till 90-talet och redan 2009 voicade han "Duck"-rytmen som är en ny tappning av Supercats "Dem nuh worry we" (S/O till Oskadus för påminnelsen). Jag hade en teori ett tag om att det var dubplate-fiske. Busy gör gammaldags dancehall för att tyska sounds ska betala för att spela in låtarna på dubplate sen. Men återigen, efter en diskussion med Oskadus kom vi fram till att man vill ha Busy låtande som Busy. Vare sig han gör reggae eller dancehall. Inget sound vill väl betala för att Busy Signal ska lajva en 80-tals deejay? Det var trots allt i låtar som "Step Out" och "Badman Place" som Busy Signal byggde sig ett namn som en formidabel deejay i samma skola som Mavado och Aidonia. Det är fortfarsnde dessa låtar, förutom reggaelåtarna från 2011-12 som är hans mest eftersökta dubplatematerial. 

Men trots att Busy har haft en tendens att blicka bakåt under de snaste åren så finns det fortfarande hopp om att han ska göra mer samtida musik. Han släppte nyligen den här godbiten:

 

Jag saknar dock fortfarande lite aggression från Busys sida och jag hoppas att han kommer på krigsstigen igen. Han verkade ha en gås oplockad med Mavado i höstas, men det blev ingen clash. Jag vet inte vad som krävs för att han ska sluta vara nostalgisk. Jag skulle vilja höra honom göra musik med Mixpak-folket som har producerat Popcaans album. Det han gjorde med Major Lazer var coolt, men han var liksom tvungen att sno en melodi från Anthony Redrose. Jag vill höra något helt nytt. 

/H

Jigga Who?

Hasan Ramic 15:07 27 Apr 2015

VARNING FÖR BLOGGINLÄGG SOM INTE HANDLAR OM TYP REGGAE!

Något dog inom mig när jag läste dessa ord igår kväll. Sean Carters kusin har flyttat till världens tredje folkrikaste land, Afrikas populärkulturella nav, för att ”leta efter ny musik”. Jag hade haft förståelse för detta, kanske tyckt att det var lite coolt, om uttalandet i fråga inte var en del av en twitter-rant där en gammal idol försökte försvara sin senaste dåliga investering. Jag pratar förstås om den här killen:

Jag har skrivit tidigare om Jay Z och Tidal och jag gick i fällan av att såga tjänsten på tekniska grunder. Jag blev en tech-reporter när jag i själva verket ska skriva om kultur. Jag ställde mig aldrig den enda relevanta frågan: Kommer Jay Z att släppa ett nytt ”Reasonable Doubt” på Tidal? Kommer Alicia Keys att tonsätta ”Also spracht Zarathustra”, nu när hon ändå citerar Nietzsche? Kommer Daft Punk att skapa en dator som skapar och stramar musik i reatid, uppkopplad mot Tidals nätverk - en slags hyllning till Brian Eno? Kort - kommer Tidal göra att musiken blir bättre? Det är för tidigt att svara på den frågan än, men en sak verkar klar: Köpet av Tidal har gjort Jay Z till rapvärldens töntigaste gubbe inom loppet av en månad.

Mellan åren 1996 och 2003 släppte Jay Z åtta studioalbum som soloartist. Tre av dessa räknas som klassiska och genredefinierande hiphopalbum. Till och med på de svagare skivorna fanns där massiva radiohits men framförallt musik som man LEVDE till. Hans ord gick att applicera på ens egna liv. Själv hade jag ”Can I Live” från debutalbumet som väckarklocka i många år. Jay Z fick klubbar att studsa till låtar som ”Can I Get A” och ”Big Pimpin”. När han blev hatad och kritiserad gjorde han ”Dirt Off Your Shoulder”. Han bitchslappade all konkurrens med ”The Takeover” och gjorde så att Nas släppte ett åtminstone halvbra album efteråt. Varumärket Jay Z bars upp av rapparen Jay Z. Och rapparen Jay Z rappade om hur ledmotivet till Sopranos spelades i livets tonart på hans mentala piano. 

Varumärket Jay Z från 2015 har väldigt lite med rapparen Jay Z att göra. Inte nog med att han har halverat sin produktionstakt, han har dessutom släppt ett okej album på snart tio är, där han släppte tre iskalla klassiker på sju. Det har dessutom mer med Kanye West att göra än med honom. Där Jay Z satte trender, både som musiker och popkulturfenomen, ägnar sig den nye Jay Z åt att klanka ner på rådande trender och spinner dom med något slags ”Grown Man”-kort. Han ska döda autotune, han poppar INTE Molly och så vidare. Den nya Jay Z blir överrappad av sin producent och överglänst av Rihanna, en artist som han själv har signat. Han skapar inte rubriker med sina ord, utan med att ta bort tecken från sitt namn. Han heter inte ”Jay-Z” längre, strecket är borta. Helt ärligt så är Jay Z 2015 mer känd som Beyoncés man än som popstjärna i sin egen rätt. 

Och han är medveten om detta. För även om han och Beyoncé släpper ett gemensamt album på Tidal idag kommer det finnas rippat och tillgängligt för nedladdning gratis bara några timmar senare. Och kvaliteten på hans gästverser på Beyoncé-låtar har sjunkit exponentiellt. Från ”Crazy in love” där han var helt galen till ”Drunk In Love” där man börjar undra vad fan han har druckit för att referera till sig själv som Ike Turner. Det vi såg igår på hans twitter är Jay Zs slutgiltiga fall-off. Det här är inte den Jay Z som kan get that dirt off his shoulder längre. Det här är en Jay Z som får ett parodi-twitterkonto startat efter en sur rant. Jag lever nu i en värld där Jay Z behandlas på samma sätt som hans forne kollega, galningen Dame Dash. Damn shame. 

Det här är inte Jay Z rapparen. Det här är Jay Z, branschgubben som riskerar att gå back. 

/H

Jigga Who?

Hasan Ramic 15:02 27 Apr 2015

VARNING FÖR BLOGGINLÄGG SOM INTE HANDLAR OM TYP REGGAE!

Något dog inom mig när jag läste dessa ord igår kväll. Shawn Carters kusin har flyttat till världens tredje folkrikaste land, Afrikas populärkulturella nav, för att ”leta efter ny musik”. Jag hade haft förståelse för detta, kanske tyckt att det var lite coolt, om uttalandet i fråga inte var en del av en twitter-rant där en gammal idol försökte försvara sin senaste dåliga investering. Jag pratar förstås om den här killen:

Jag har skrivit tidigare om Jay Z och Tidal och jag gick i fällan av att såga tjänsten på tekniska grunder. Jag blev en tech-reporter när jag i själva verket ska skriva om kultur. Jag ställde mig aldrig den enda relevanta frågan: Kommer Jay Z att släppa ett nytt ”Reasonable Doubt” på Tidal? Kommer Alicia Keys att tonsätta ”Also spracht Zarathustra”, nu när hon ändå citerar Nietzsche? Kommer Daft Punk att skapa en dator som skapar och streamar musik i realtid, uppkopplad mot Tidals nätverk - en slags hyllning till Brian Eno? Kort - kommer Tidal göra att musiken blir bättre? Det är för tidigt att svara på den frågan än, men en sak verkar klar: Köpet av Tidal har gjort Jay Z till rapvärldens töntigaste gubbe inom loppet av en månad.

Mellan åren 1996 och 2003 släppte Jay Z åtta studioalbum som soloartist. Tre av dessa räknas som klassiska och genredefinierande hiphopalbum. Till och med på de svagare skivorna fanns där massiva radiohits men framförallt musik som man LEVDE till. Hans ord gick att applicera på ens egna liv. Själv hade jag ”Can I Live” från debutalbumet som väckarklocka i många år. Jay Z fick klubbar att studsa till låtar som ”Can I Get A” och ”Big Pimpin”. När han blev hatad och kritiserad gjorde han ”Dirt Off Your Shoulder”. Han bitchslappade all konkurrens med ”The Takeover” och gjorde så att Nas släppte ett åtminstone halvbra album efteråt. Varumärket Jay Z bars upp av rapparen Jay Z. Och rapparen Jay Z rappade om hur ledmotivet till Sopranos spelades i livets tonart på hans mentala piano. 

Varumärket Jay Z från 2015 har väldigt lite med rapparen Jay Z att göra. Inte nog med att han har halverat sin produktionstakt, han har dessutom släppt ett okej album på snart tio är, där han släppte tre iskalla klassiker på sju. Det har dessutom mer med Kanye West att göra än med honom. Där Jay Z satte trender, både som musiker och popkulturfenomen, ägnar sig den nye Jay Z åt att klanka ner på rådande trender och spinner dom med något slags ”Grown Man”-kort. Han ska döda autotune, han poppar INTE Molly och så vidare. Den nya Jay Z blir överrappad av sin producent och överglänst av Rihanna, en artist som han själv har signat. Han skapar inte rubriker med sina ord, utan med att ta bort tecken från sitt namn. Han heter inte ”Jay-Z” längre, strecket är borta. Helt ärligt så är Jay Z 2015 mer känd som Beyoncés man än som popstjärna i sin egen rätt. 

Och han är medveten om detta. För även om han och Beyoncé släpper ett gemensamt album på Tidal idag kommer det finnas rippat och tillgängligt för nedladdning gratis bara några timmar senare. Och kvaliteten på hans gästverser på Beyoncé-låtar har sjunkit exponentiellt. Från ”Crazy in love” där han var helt galen till ”Drunk In Love” där man börjar undra vad fan han har druckit för att referera till sig själv som Ike Turner. Det vi såg igår på hans twitter är Jay Zs slutgiltiga fall-off. Det här är inte den Jay Z som kan get that dirt off his shoulder längre. Det här är en Jay Z som får ett parodi-twitterkonto startat efter en sur rant. 

Det här är inte Jay Z rapparen. Det här är Jay Z, branschgubben som riskerar att gå back. 

/H

Salvatore Ganacci X Ward 21 - "Petrol"

Hasan Ramic 17:10 8 Apr 2015

Nytt från den svenske EDM-producenten och the original Mad Family

salvatore_gannacci.jpg

För er som inte känner till Salvatore Ganacci så är han mannen som gav oss en av förra årets fetaste EDM-bangers "Fresh" tillsammans med Major Lazer-medlemmen Jillionaire. Den här gången har han tagit sig an att remixa Ward 21s gangsta-anthem "Petrol" som kom 2002 över Jammy "Jam 2" James "Peenie Peenie"-rytm. Jag kontaktade Mr Ganacci på Facebook för att fråga varför han vade att remixa just "Petrol" och detta var vad han sa:

"Det finns något speciellt med den typen av mördarröster som Ward 21's Andre "Suku" Grey, Bassie från T.O.K eller Burru Banton över simpla dancehall-beats. Det låter som att Suku kommer mörda dig närsomhelst. Jag var tvungen att göra något av den för klubben."

Så här låter det när Salvatore Ganacci möter Suku och grabbarna: Danicing Astronaut (Nedladdningslänk).

/H

 

Spottifering eller flodvåg? Jag vettefan.

Hasan Ramic 09:57 31 Mar 2015
Se alla artiklar om: 

VARNING FÖR BLOGGINLÄGG SOM INTE HANDLAR OM TYP REGGAE! 

Som alla vid det här laget kanske vet så har en jävla massa artister gått ihop för att skriva på ett blankt papper där de lovar att släppa sin musik på en ny streamingtjänst som Jay Z köpte i förrgår. 

tidal_presskonferens.jpg

Så, vad betyder detta i praktiken? Tydligen ska denna All Star Cast (som är misstänkt lik alla de som började sälja sig till LiveNation och deras 360-deals runt 2008) sluta släppa sin musik på den till stora delar skivbolagsägda streamingtjänsten Spotify. En stund? Eller nåt. Är det något jag har lärt mig av kapitalismen är det att man aldrig tackar nej till en distributionskanal, speciellt om den inte kostar så mycket och hjälper en att vinna de här åtråvärda marknadsandelarna. Så det här med "Spotifydödare" kan alla lugna sig med, i alla fall tills tillräckligt många har appen på sin lur så att vi kan säga bu eller bä. Jag har dock en del åsikter och funderingar kring allt det här.

Mycket av vad jag tycker överrensstämmer med den här artikeln. Jay-Z och Deadmau5 med vänner vill alltså sälja en hifi-upplevelse i en tid då musik spelas i in-ear-lurar och från laptophögtalare. Konsumenten förväntas betala det dubbla för en produkt som streamar filer i FLAC-kvalitet, en ljudupplevelse som förutsätter att hen äger ett högtalarsystem som gör musiken rättvisa. Och i en värld av iPhone-dockor i tusenkronorsklassen, som är gjorda för ett överrösta ljudet av rinnande vatten när man diskar eller sorlet av tio pers på en hemmafest känns löftet om FLAC-ljud... Sådär. Dessutom är motsvarande filer sjukt tunga, och man måste ha sjukt bra internetuppkoppling för att streama utan störningar och avbrott.

Det andra som ska locka över folk är löftet om att musik från Illuminatigänget på bilden ovan kommer släppas på Tidal upp till ett halvår tidigare än på andra streamingtjänster. Inte för att uppmana någon till kriminalitet, men om någonting finns någonstans på internet så finns det också ÖVERALLT på internet – fast gratis. Beyoncés iTunes-exklusiva album förblev iTunes-exklusivt i ungefär ett dygn, sen gick det att få tag på överallt. Folk som vill ha sin musik gratis kommer att få tag på den oavsett, och streamingtjänsternas främsta argument till att över huvud taget finnas är att de besparar otekniska människor de tre googlingarna det tar att hitta det man söker på någon fildelningssida. Att sedan sätta en prislapp som är den dubbla jämfört med den mest etablerade aktören just nu känns lite absurt.

En sak som talar för Tidal är video. Om man nu är intresserad av sådant. Jag vet att musikvideon gjorde mycket för min musikkonsumtion i tonåren, men den kom kurerad och förpackad i magasin som Yo MTV Raps eller Alternative Nation. Jag hade inga val när det kom till den biten. Men det var på tiden när dinosaurierna vandrade på jorden och glansiga plastskivor var det medium där det mesta av musiken fanns.

Jag gillar tanken på att Jay Z startar en streamingtjänst. Det är liksom the boss moves of all boss moves. Men jag gillar nog Ludde som kodade första uTorrent mer. Och framförallt gillar jag mina pengar. Jag vill inte betala dubbelt så mycket för något som jag inte har en aning om hur det fungerar. Har de löst det sociala? Hur är offlinefunktionen, om det nu finns någon? Ska man behöva ha en lur med 1 TB minne för att förvara alla de här högkvalitativa audiofilerna, eller bränna slut på sin surf på två dagar för att man måste streama? En viktig grej för mig, innan Spotify slutade med det, var att kunna köpa mp3or i DJ-syfte.

Vidare: hur "artistägt" är detta EGENTLIGEN? Alla vet att det är svårt för framförallt mindre artister att tjäna några riktiga pengar på sin musik även när streaming betalar. Kommer de här $20 komma artisterna till gagn? Och då menar jag inte Usher, det går ingen nöd på Usher.

Det är alltid kul med lite konkurrens men jag är nog inte riktigt redo att tro hypen. Jag började med streaming för att det var mindre krångligt och inte tog upp datautrymme, och inget pekar på att en övergång till Tidal kommer vara en förbättring. Alla vet dessutom att den bästa, nyaste och mest spännande musiken finns på SoundCloud ändå. Helt balash.

/H

Läs också: Världsstjärnorna går samman för att utmana Spotify.

Senaste inlägg från Hasan Ramic

Style cyaan spoil

Prenumerera: RSS-flöde

Hasan Ramic är återkommande skribent för Nöjesguiden, honungsodlare och en jäkel på dancehall.

Arkiv

Visa hela arkivet eller…



Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Bloggar


Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!

Meny