Lejonhjärta - En elogi över ett bloggkadaver

Hasan Ramic 21:14 4 Aug 2012

Det var någon gång för två veckor sedan jag hörde talas om det först. Att Snoop Doggs begynnande galenskap på instagram var en del av ett större projekt där Snoop skulle skaka av sig sitt gamla totemdjue "Dogg" och anamma det mer rastafarianska "Lion". Allt detta hade inte berört mig så mycket, då jag slutade aktivt lyssna på snoop för ca 15 år sedan, om det inte hade varit för att Snoop - i kombination med sin förvandling till ett lejon - släppte en reggaelåt. Jag vägrade undersöka saken närmare, i tron om att det var ett skämt, men till slut trängde sig verkligheten på och jag blev tvungen att lyssna.  

Ja... Vad ska man säga... Allt andas av galenskapindränkt medelålderskris uppburen av ja-sägarstyltor. Snoop har tagit hjälp av Major Lazer för att klippa ut en bit ur en nyinspelning av Stranger Coles och Ken Boothes skaklassiker "Artibella". Han sjung-pratar fake-patois om något som i hans egna hjärna säkert är jätteviktigt, men jag helt ärligt har väldigt svårt att dechiffrera. Till råga på allt bäddar samplingen av just den här versionen av "Atribella" för en intressant upphovsrättshärva - som Skinny gjorde mig uppmärksam på. När den här låten spelades in på nytt togs Stranger Cole ut ur ekvationen, och rättigheterna tillhör därmed på sätt och vis Ken Boothe. Men eftersom låten kan ses som en "cover" så har Studio One rätt till årminstone en del av ersättningen. Vilket gör att pengarna i slutändan kommer hamna i Coxone Dodds dödsbo. Om det nu blir några pengar. 

Det är situationer som denna som gjorde att jag började skriva den här bloggen till att börja med. När den västerländska popen blint våldför sig på karribisk musik, i jakt på någon slags äkthet slår det helt fel nio gånger av tio. När jag började blogga på Nöjesguiden var premissen inte enbart att jag skulle blogga om dancehall och reggae - men att allt skulle genomsyras av min kärlek till det. Därför var mitt enda krav att min header skulle vara i den jamaicanska flaggans färger. Jag skulle blogga om allt, men när jag väl skulle blogga om dancehall och reggae skulle det ske rättvist, och i ett popkulturellt kontext som den musiken förtjänar. Och där föll det - jag tog mig an ett journalistiskt uppdrag utan att veta om det. Och visst - mycket av det jag har skrivit här är jag stolt över - men det finns massor som jag inte har skrivit, som jag BORDE ha skrivit. Men jag är helt enkelt för lat och för rädd för att inte göra det rättvisa. 

Därför känns Snoop Lions ankomst som en perfekt tidpunkt för mig att sätta stopp för den här bloggen. Ytterligare en instans när karribisk musik får existera i populärkulturen på helt fel villkor. Ytterligare en gång missbrukas rastafari-estetiken på ett sätt så att allt till slut framstår som en scen ur Cool Runnings. Det ultimata kvittot att reggae och dancehallkultur existerar i populärkulturen på populärkulturens villkor - som en skämtsam, pårökt pseudoandlig comic relief. Inget allvarligt. Och det är väl på sätt och vis en ganska träffande parallell för min bloggs existens på Nöjesguiden. Jag fick en chans att representera reggae och dancehall i en bredare popkulturell kontext på mina egna villkor, men jag gav efter - jag veknade och försökte tilltala Nöjesguidenläsaren. Därav all ängslan, därav dålig produktionstakt, därav den här bloggens död. 

Jag vill tacka Margret, Amat och Parisa för attd e har gett mig chansen att göra det jag gjorde här på sajten, och nej, jag försvinner inte från Nöjesguiden. Jag blir kvar som film- och featureskribent i tidningen och som krönikör på webben. Jag tycker att den här publikationen är den bästa i sitt slag, och jag anser mig priviligerad att få arbeta med den. Men det har blivit dags att äntligen begrava Y'all Know It's Haso som blogg. Tack som fan för den här tiden, it's been real, bless up, och allt det där. Vi ses någon annanstans, någon annan gång. 

Tills dess håll till godo:

/H

Gilla:
upp
309 röster

DANCEHALLENS A-B-C | J - Jammy

Hasan Ramic 17:50 9 Jul 2012

Under bokstaven "J" gör vi ett besök hos mannen som förändrade dancehallen för evigt och gjorde den till det den är idag: Lloyd "King Jammy" James.


Alla dancehall-legender tenderar att ha ett startdatum. Den om King Jammy's har flera, men av alla dessa datum tycker jag att det minst sannolika också är det bästa att börja en dancehall-legend. Den 23:e februari 1985. Platsen är Waltham Park Road i Kingston, Jamaica, och två bittra rivaler - Black Scorpio Sound och King Jammy's HiFi ska snart ryka ihop i clash. Det Black Scorpio inte vet är att King Jammy har spenderat mestadelen av föregående månad med att spela in låtar på en egen rytm, en vars like aldrig har hörts i reggae förut. Tenor Saws "Pumpkin belly", Johnny Osbournes "Buddy bye" och inte minst Wayne Smiths "Under mi sleng teng" är alla inspelade över en och samma instrumental, den allra första i sitt slag - den allra första rakt igenom digitala produktionen i reggae. Ryktet säger att när King Jammy släppte nålen på acetatskivan var clashen avgjord. Inget annat spelades den kvällen. King Jammy's HiFi hade inte enbart krossat motståndet med sin unika produktion den kvällen, de påbörjade en ny era i dancehallmusiken. Men mer om det senare, för innan kungen kröntes och blev föremål för legender var han en av alla dessa unga män som föds med en dröm om att åstadkomma något stort med sin musik.

Lloyd James föddes i Montego Bay 1947, och flyttade strax tillsammans med sin mor till Kingston och det ruffa downtownkvarteret Waterhouse. Den unge Lloyd var från unga år förtjust i elektronisk utrustning och brukade samla trasiga radioapparater och laga dem. Efter att ha lagat en långvågsradio rattade han in en amerikansk radiokanal och hörde för första gången rhythm & blues spelas, och efter det blev han hopplöst kär i musiken. Det enda han ville nu var att bli en soundman som de legendariska Duke Ried och Coxsone Dodd i sitt Downtown Kingston.

Eftersom början av 70-talet var povra tider på Jamaica flyttade den unge Lloyd till Kanada under en tid för att arbeta som ljudtekniker och elektriker. Han återvände till Jamaica 1976 och startade King Jammy's HiFi. Han bosatte sig på Saint Lucia road 38 i Waterhouse, Kingston med sin dåvarande flickvän och hennes föräldrar. Han började genast bygga en studio hemma, till sin svågers stora förtjusning. Svågern som var en frekvent soundsystem- och dancehallbesökare sedan de tidiga ska-dagarna blev överförtjust över att ständigt vara omgiven av musik, sångare och musiker. Han letade sig till producenten och soundsystemägaren King Tubby och började arbeta som ljudtekniker åt honom. Han skötte inspelningsutrustningen och lärde sig allt om musikproduktion. Vid ett tillfälle hjälpte han Tubby med att sätta ihop en pirat-FM-sändare, så att de kunde sända jamaicansk populärmusik till kvarteren. Trots sin enorma popularitet bland folket var ska, rocksteady och reggae en bristvara i statlig jamaicansk radio vid den här tiden.

I slutet av 70-talet började Jammy spela in och producera musik i hemmastudion. Efter att ha gjort ett par dub-album och singlar till olika artister, producerade Jammy Black Uhurus debutalbum, "Love Crisis", en monumental reggaeskiva och en tidlös klassiker.

Under 80-talet, och i synnerhet efter Bob Marleys död började King Jammy's soundsystem, studio och skivettikett att etablera sig som en kraft att räkna med i den nu allt mer populära dancehallscenen. King Jammy hade en oerhörd fingertoppskänsla när det gällde att leta fram talangfulla sångare, och ett enastående öra för hits. Han hjälpte till att sätta Waterhouse på kartan och utveckla dess karaktäristiska sound, med sångare som Mykal Rose och Junior Reid som frontfigurer. Han var även en av de första att låta deejays, som vid den tiden fortfarande var underhållare som exklusivt hölls sig till liveframträdanden och improvisationer med soundsystemen, spela in låtar. Några som gjorde sin debut hos Jammy's var Shabba Ranks, Ninjaman, Admiral Tibet, Bounty Killa och Beenie Man. Men det finns en instans där Lloyd "King Jammy" James förändrade den jamaicanska populärmusiken i grunden, och på sätt och vis även populärmusiken i stort. Och det tar oss till början av vår historia.

1985 var Jammy i England på Promotionturné. Han blev uppringd av sin bror som berättade att sångaren Wayne Smith och keyboardisten Noel Davey hade grunden för en bra instrumental klar, och att han måste höra den så fort som möjligt. När Jammy återvände till Jamaica kallade han Smith och Noel till sig, men de kunde inte hitta trum- och basgången till deras kompisition. Det var nämligen en preset till en Casio MT-40-synt, och de hade glömt bort var den befann sig. Månader gick, och tills lut fick Smith och Noel fram preseten. När de först spelade upp den för Jammy var denne inte alls imponerad, beatet gick alldeles för snabbt och det lät inte alls som reggae. Men efter lite övertalning fick de spela in beatet, sakta ner det, och Noel spelade in ackorden. Jammy la till några koskällor och precussion, och plötsligt stod det klart att de hade en hit på händerna. Inspirerad av ögonblicket spelade Wayne Smith in en halvt framimproviserad text och resultatet av detta blev "Under mi sleng teng".

Myterna kling "Under min sleng teng" är lika många som versionerna som senare skulle komma att spelas in på instrumentalen. Vissa pratar om att låten pressades på dubplate samma dag och premiärspelades av Jammy's sound på natten. Publiken var så förtjust i se smällande trummorna och den djupa, hypnotiska basen att de inte ville höra något annat - när kvällen var slut var acetatskivan sönderspelad och obrukbar. En annan myt är den om soundclashen i februari 1985. Var än sanningen ligger kvarstår det faktum att "under mi sleng teng" och senare "Sleng teng riddim" förändrade sättet som musik produceras på Jamaica. Borta var dagarna då man var tvungen att ha ett stort sessionband för att spela in instrumentaler. Nu räcktde det med syntar, trummaskiner och sequencers, och åren mellan 1985 och 1989 brukar refereras till som den "digitala" eran och tiden då King Jammy totalt dominerade dancehallen. Hans banbrytande rytmer som "Sleng teng", "Punnani", "Heavenless" och "Far east" satte standarden för hur dancehall skulle låta.

Jammy's startade inte bara artistkarriärer, många av de kändaste producenterna började som interner i Jammy's studio. Duon Steely & Clevie började som husmusiker åt kungen, för att senare gå vidare till att producera rytmer som "Streetsweeper" och "Poco man jam". Det viktigaste förvärvet för Jammy's var nog ändå Robert "Bobby Digital" Dixon, som ungefär samtidigt som Jammy började experimentera med digitala produktioner. Han togs under Jammys vinge i mitten av 80-talet som ljudtekniker och kom att blomma ut till en legendarisk producent och skivbolagsboss på 90-talet. Has Digital B-etikett startade karriären för bland andra Sizzla och satte nya trender för hur reggae skulle göras.

King Jammys karriär är en hörnsten för den moderna dancehallen. Inte bara på grund av hans produktionsteknik, men även på grund av hans sätt att hantera affärerna kring musiken, han var en av dessa jamaicanska multienterprenörer som drev ett soundsystem, studio och skivettikett in i en ny tid, och han ritade om kartan och satte en ny standard för dancehallen. Lloyd "King Jammy" James är ett självklart "J" i dancehallalfabetet och en figur som definerar dancehallkulturen som vi ser den idag, allt från soundclash till hur man producerar rytmer.

/H

Gilla:
upp
336 röster

DANCEHALLENS A-B-C | I - INFORMER

Hasan Ramic 17:30 28 Jun 2012

Polisinformatören, golaren eller den svartssjuka skvallertackan är en av de vanligaste hatobjekten för badman-deejays. Dancehallalfabetets bokstav I är tillägnad denna odåga. 

Den 8:e december är Mark "Buju Banton" Myrie i färd med att provsmaka kokain - utskuren med en fällkniv - rakt ur en inplastad enkilosförpackning. Han är påtagligt nervös, och kommer senare att påstå att han inte hade någon aning om att det skulle vara droger i det undanskymda varuhuset dit han, och hans nya bekantskap Junior träffade de spansktalande männen som erbjöd dem en stor last av det vita pulvret. I veckor innan hade Alex och Buju odlat en vänskap över drinkar, där en berusad Buju Banton skröt över att han handlade med kokain på stor skala. Det Buju inte visste var att Junior - som heter Alex Johnsson - är en tight samarbetspartner av den amerikanska Drug Enforcement Agency, och att han har fått i uppdrag att sätta dit Buju, som skulle innebära en så kallad "high profile case" för Floridas statsåklagare.

Buju kom att dömas till 10 års fängelse för att ha planerat att köpa kokain med avsikten att sälja vidare. Alex Johnssons öde är okänt.

För att hedra den fängslade deejayen gjorde Mr Vegas låten "Informer" en av oändligt många reggae- och dancehall-låtar med samma namn. Där lagens långa arm nyper åt den oskyldige medan tjallaren får ekonomisk kompensation från förtryckarsystemet. En av dancehallens mest frekventa teman.

Ingen gillar en tjallare, men i dancehallen, som den spegelbild av det jamaicanska samhälle den är, står tjallare lägst av alla livsformer. Anledningen till detta är dancehallens nära band till det jamaicanska våldet. Eftersom de flesta dancehallutövare kommer från fattiga områden, där kriminalitet frodas - är de ofta snabba till att anamma en attityd som man förknippar med de kriminella. Det är inte sällsynt att Kingstons area dons - de organiserade gängens bossar - stödjer olika dancehallfester ekonomiskt, och för att hylla dem beter sig dancehallens deejays, selectors och sångare som gangsters själva. Brottslingarna i sig har en tystnadskodex av att inte prata med polisen, och om man bryter mot denna kodex är straffet oftast döden. Något som har besjungits i tusentals dancehall- och reggaelåtar.

Hatet mot tjallaren är inte enbart inbyggt i ett pseudo-brottsligt poserande. Många rootsreggae-sångare fördömer informers. För dem anses de som samarbetar med polisen och andra myndigheter stödja ett ruttet, babylonskt system, och rastafarianer stödjer ingen som samarbetar med systemet genom att se till att människor hamnar i fängelsen och förhörsrum.

Informern är inte enbart en som samarbetar med polisen. Dancehallens informer är mer än så, det är en bedragande skvallertacka, en falsk vän eller en ryktesspridare. Till skillnad från gangsterrappens "snitch", som strikt ses som någon som ger information till polisen eller åklagaren, i syfte för att rädda sitt eget skinn, eller göra en ekonomisk förtjänst. Dancehallens informer gör allt från att skvallra till flickvänner om otrohet, till att dela en spliff med någon och sedan säga till polisen vem han fick den från. I reggae-låtar med informer-tema är informern någon som avslöjar herbalistens ganjaplantage för lagen, så att de kommer och bränner ner det. Oftast framställs informern som en lögnare, som sätter dit en oskyldig.

Här är några kända informer-relaterade låtar, gamla som nya:

/H

Gilla:
upp
343 röster

En dag på bigården: Paketsvärmar och pollen

Hasan Ramic 22:04 16 Jun 2012

Den skicklige biodlaren är inte enbart begränsad till tillverkning av honung i sin verksamhet. Framställning av pollen, drottninggelé, parade- och oparade drottningar samt tillverkning av nya samhällen är alla sätt för en biodlare att bredda sin verksamhet. Min far gör alla dessa saker, och idag har vi ägnat oss åt att leverera fyra paketsvärmar, som senare kommer att bli fullvärdiga samhällen, och att samla pollen från pollenfällorna vi har satt ut för en vecka sedan. Svärmarna är den enklaste och billigaste formen att skaffa nya samhällen. Varje svärm levereras i en bur komplett med en parad drotnting och tre liter bin. Man tömmer sedan ut innehållet i en låda med ramar och där har man början på en ny kupa. Detta är inget att rekomendera för den totale nybörjaren, då hanteringen av bina är lite svårare, jämfört med om man köper en komplett kupa med lådor och ramar. 


Det är viktigt att lägag fram sina redskap så man har dem nära till hands om man ska jobba med öppna kupor, och speciellt med att tvinga in bin i burar där de inte hör hemma. 


Rökpuffan - det kändaste av alla biodlingsredskap. Den här är 10 år gammal och är fortfarande fullt fungerande. Alla biodlare har sina egna recept på vad man ska ha i puffan som bränsle. Vissa använder torv, andra skräpträ och det finns till och med de som använder tallbarr. Enligt farsan är björktickan - en svamp som växer på väldigt gamla och sjuka björkar - det bästa bränslet. I den animerade filmen "Bees" puffar biodlarna med tobaksrök för att göra bina docila och "beroende", vilket alltså är en myt. 


Det första vi behöver till en paketsvärm är en parad drottning. Dessa finns i speciella parningslådor som man ställer ut på sina bigårdar. Hur dessa fungerar ska jag berätta om i ett senare inlägg. 


Det finns inga garntier med biodling, likaså med parningslådorna. Ibland händer det att drottningen man vill ha parad flyger vilse eller dör, och då finns det ingen drottning att ta. Ett av de säkraste tecknen på att ett bisamhälle/parningslåda är utan drottning är att det finns många drönare på ramarna. 


Men när man hittar en parningslåda där drottningen har blivit befruktad behöver man fånga henne + några bin som ska mata henne och ta hand om henne i en specialgjord bur. Först fångar man bina, de behöver vara 5-6 stycken, inte fler. 


Det är inte alltid säkert att drotntingen strosar omkring på ramarna, ibland är hon på golvet i parningslådan, då får biodlarensticka ner handen och helt enkelt ta upp henne. 


När man har fångat drottningen märker man henne med en penna. Märkta drottningar är enklare att upptäcka än omärkta, men trots det finns det vissa envisa biodlare - som farsan - som inte märker sina egna drottningar. 


När man har fångat och märkt henne får man försiktigt stoppa ner henne i buren med sina tjänarinnor. 


Så här ser den färdiga buren med drottningen ut. Om ni tittar noga så ser ni vit pasta i botten av buren, och det är sockerpasta som bina ska äta av- och mata drottningen med under tiden de är instängda. Längst ner på buren finns det ett hål, så att samhållet där man tillsätter buren med drottningen också kan äta sockerpasta från sin sida. Det är inte att rekommendera att bara stoppa in en ny drottning i ett främmande samhälle då de inte känner igen henne, deras första instinkt då är att döda henne. Under tiden de äter sig igenom sockerpastan hinner drottningen få kontroll på samhället med sina feromoner, och när hon har kommit ur buren komemr alla bina därinne att vara hennes undersåtar. 


En klassisk biodlingsbild, en gubbe som puffar rök ner i en kupa. Nu ska vi öppna upp de starka samhällen vi har på plats och stjäla bin av dem för att använda i vår paketsvärm. 


Innan dess sätter vi fast buren med drottningen så den hänger fritt i buren. Tyget som finns där är till för att bina ska kunna klamra fast sig någonstans och bilda en klunga där de håller värmen. Hålen i buren är till för ventilation. 


Hallon står i full blom just nu, och allt i den här ramen är halvfärdig hallonhonung. Och så ett ltet bi som intet ont annande strosar förbi där... Hejhej!


Som sagt måste varje paketsvärm innehålla tre liter bin, och min farsa - geniet - har kommit på ett väldigt smidigt sätt att få bin från bikupa till bur i två enkla steg. Först skakar man ner bin i en hink med tratt. När bina trillar ner i hinken är de desorienterade och hittar inte tillbaka upp genom tratten, så de stannar där. 


Så här ser en hink full av bin ut. Det här är bin från tre lådor, de brukar räcka till en och en halv till två burar. 


Nästa steg i processen är att sleva över bina från hinken till buren. Det ser väldigt creepy ut, och ni kanske tror att amn blir stucken. Och - ja - att jobba med min innebär att man blir stucken. Jag har aldrig jobbat med bin utan att bli stucken. Man kan alltid skydda sig, men bin hittar alltid ett sätt att sticka. Normalt blir jag stucken tre-fyra gånger - på en bra dag, en dålig dag sju till tio gånger. Långvariga biodlare bygger antingen upp en immunitet eller blir allergiska mot bistick. Farsan är en av de lyckligt lottade som har blivit immun. Om jag jobbar mycket under att år blir jag mer van, men det gör fortfarande ont och blir svullet. 


Man slevar ner bina i buren med hjälp av en tratt. 


Fyra paketsvärmar redo att levereras. 


Här är resultatet av en vecka med pollenfällor. Pollen består av mest protein och spårämnen. Det finns dem som påstår att man kan överleva på enbart pollen och vatten, men det kan jag inte styrka. Det är i alla fall säkert att det är en väldigt bra källa till vegetabiliskt protein och kan fungera utmärkt som kosttillskott. Pollen i den här formen - korn - är inte allergent på samma sätt som pollendamm är. Det finns uppgifter om att pollenallergiker har lyckats bota sin pollenallergi genom att äta pollen. Inget jag kan bekräfta i nuläget, dock. 


Här är pollen från fyta bikupor, man petar bort allt smuts, döda bin och dylikt, torkar det och sedan är det redo att förtäras. 


Själv försökte jag vara ball och jobba utan handskar. Fick enbart ETT stick dock. 


Några timmar senare hade jag en trevlig knubbishand. Felet jag gjorde var att inte plocka bort gadden så fort jag blev stucken, men eftersom vi var mitt uppe i att ösa bin kunde jag inte avbryta det jag höll på med för att oja mig. Det här är resultatet av två minuter giftpumpande och ganska betydande smärta. 

/H

Gilla:
upp
384 röster

50 år av jamaicansk musik har kokat ner till DET HÄR?

Hasan Ramic 10:31 16 Jun 2012

Oklarheterna bara hopar sig efter att man har hört den här konstiga areanahouse-spyan som ska vara den officiella låten för Jamaicas femtioårsdag som självständig nation. Till att börja med är line-upen av artister monstruös:  Assassin, Beres Hammond, Tarrus Riley, Damian Marley, Romain Virgo, Cheville Franklin, Wayne Marshall, Tifa, Tessanne och Shaggy trängs med vokala insatser i dessa väldigt konstiga 4:40 minuter. Sedan är produktionen konstigt lo-fi. Det kan vara så att mp3:an är lågupplöst, men allt med den här låtens uppbyggnad känns slarvigt. Och slutligen: varför gör de en houselåt? Jamaica är känt för reggae, dancehall och i viss mån calypso. Det enda som är reggae, dancehall eller calypso på den här märkliga låten är själva vokalisterna. Alltannat är steriliserad, matematisk areanahouse från 2006. Om man vill ha en snabb repsresentation av hur Jamaicansk musik låter/har låtit de senaste 20 åren åtminstone är till och med Mims ft. Cham & Junior Reid- "This is why I'm hot (Blackout remix)" en bättre låt.  

Jamaicansk musik är bäst när den antingen respektlöst böjer omvärldens populärmusik efter sitt eget tycke, eller när den i någon slags identintetskris söker autenticet. Den här låten är ett exempel på när jamaicansk musik är dålig, när den försöker korsa över till mainstream på mainstreamens vilkor, och är så platt att den i de sämsta stunderna känns som att den till och med saknar målgrupp. Jag hoppas att det kommer en inofficiell låt som ger en bättre represenattion av Jamaicas sjlvständighet OCH jamaicansk musik, som inte heller är sponsrad av Kentucky Fried Chicken. 

/H

Gilla:
upp
375 röster

Hasan Ramic

Prenumerera: RSS-flöde

Hasan kallas för "Haso" och är väldigt förtjust i färgglada saker, saker som smakar gott och saker med bas i.

Den här bloggen är ett kvitto på hans sökande efter en plats i världen och en ventil för eventuellt uppdämd frustration. 

Sugen på att RSS:a Hasans blogg? Klicka här!

Blogg listad på Bloggtoppen.se

Arkiv

Visa hela arkivet eller…



Bloggar

  • Stockholm
  • Göteborg
  • Malmö


Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!