Var kommer du ifrån?

 Någon twittrade nyss oskyldigt om att han hade börjat prata engelska med en svart man på campus, som svarade på perfekt svenska, och vi skojade lite om det. Jag tänker att det måste hända oss med "exotiskt" utseende rätt ofta, och det är ju egentligen rätt oskyldigt, men det är såna små saker som gång på gång bidrar till att man inte kan känna sig svensk.

Jag kommer att tänka på när jag skulle vara med i ett P3-program för några år sen, och när jag kommer till studion så är det en tant som tar emot mig. Jag minns inte om hon var producent eller någon sorts värdinna. Hon var en riktig kulturtant till klädseln, och när vi väl hälsat ställer hon klassikerfrågan: "Var kommer du ifrån?". I vanliga fall brukar jag svara "Solna" för att jävlas och låta frågeställaren skämmas åt sin idiotiska förstafråga till en främling. Då harklar de, blir lite småröda, och får fram ett "Eeeh, joo, jag...menar innan det". Missförstå mig rätt. Det är inte världens grej att fråga var jag kommer ifrån. Men det säger absolut INGENTING om mig som person. Särskilt när personen i fråga märker att jag pratar perfekt svenska. Det här är f.ö. något andra invandrargrupper är bra på också. Möjligen än mer besatta av. Man hinner knappt hälsa och så är det "Var är du ifrån, brushan?"

Hursom. Jag ville inte tjafsa med damen som i sitt huvud antagligen tyckte att hon var "öppensinnad" och försökte verka intresserad. Så jag svarade Iran, och tänkte sätta mig ner för att förbereda mig för sändningen. Men hon var inte klar. "Vad pratar du för språk då?" fortsatte hon. "Ja, svenska, engelska och lite högstadietyska" ville jag svara. Men jag bet ihop igen och svarade persiska. Hon fortsatte sen att fråga vilken stad i Iran jag var ifrån, och ett gäng andra frågor jag inte riktigt kommer ihåg nu.

Till slut var det äntligen dags för mig att gå in i studion. Tanten ledde mig in, och skulle presentera mig för programledaren som suttit i sändning. När vi ska skaka hand säger tanten: "Det här är Damon. Han är från Iran, och kan persiska".

P3-programledarens min var obetalbar. Hon såg ut så där som man gör när man får skämmas för att ens mamma säger något dumt eller ålderdomligt. En suck-min. Hon försökte reparera situationen med ett "Ja ja", och skakade min hand och vi satte oss ner. Båda lite smått skärrade över hennes introduktion av mig. Återigen tror jag att hon försökte vara extra snäll mot mig. Men det blev bara fel.

Det här låter inte som någon större grej. Och tanken var säkert god. Men varje gång man särskiljer någon och påpekar att denna inte är svensk, då minskar man helt enkelt personens chanser att få känna sig svensk. När man pratar engelska med en svart kille gör man honom påmind om att han inte ser ut att höra hemma här i Sverige. Andras nyfikenhet blir en påminnelse om att man är "annorlunda". Behandla varje människa som du träffar här i Sverige som en svensk, tills motsatsen visar sig. Jag vet att man inte menar illa när man pratar engelska med en svart människa, jag har råkat göra det själv en gång. Men vi måste jobba på våra fördomar varje dag. För vi bär dem inom oss allihopa.

Det här handlar inte om att jag vill dölja min etniska bakgrund. Det handlar om att jag inte vill låta den deifniera mig som person. Du får gärna fråga mig var jag kommer ifrån. Men fråga hellre vad jag har för fritidsintressen, vad mina drömmar är och vad jag brinner för först. Det säger dig så mycket mer än att jag råkade födas i Esfahan, Iran.