(Foto: Martin Rinde)

Jag minns min svensklärare i gymnasiet. Per. Han var av den gamla skolan och klagade alltid på mig. Tyckte att jag skrev för okonventionellt. Läste inte tillräckligt många böcker. Gjorde inte som han sa. Jag fick betyget G i svenska. Men jag ville skriva. Jag visste bara inte var. Eller hur. Jag kände ingen i branschen, och mina föräldrar kom från arbetarklassen utan någon högre utbildning. Det enda min far brydde sig om är att jag blev läkare. Den iranska sjukan. Jag pluggade något annat. Men när jag i tristess av studierna, och av ren nyfikenhet startade en blogg på Blogspot, fick jag min första chans att skriva för en bredare publik. Lyckan i att kunna berätta, få feedback och uppmuntringar av okända människor var obeskrivlig. Det är den än idag.

Därför är jag oerhört stolt över att kunna presentera mig som medlem nummer sex i Ajour. Ett projekt som har varit rejält omtalat - främst på Twitter - denna vecka. Ingen har riktigt vetat vad Ajour kommer att gå ut på, men desto fler har tyckt. Och det är väldigt roligt att så många engageras. Vi är otaliga som har skrikit efter något nytt. Något annorlunda. Jag ser det som när jag startade en ny klubb. En marknad där det behövs nytänk och konkurrens. Alternativ. Istället för att bara klaga på det rådande utbudet.

Vad är då Ajour? För mig är det en blandning av personliga nyheter, och snabba uppdateringar. Vi är idag väldigt få i det här landet, som har insett Twitters storhet. Den rappa rapporteringen och att med enkla medel kunna slussa läsare vidare till viktiga källor kommer bli ett av Ajours stora styrkor. En filtrering, så att läsare effektivt kan hålla sig á jour. Samtidigt som man får läsa mer djuplodande texter om diverse ämnen som engagerar oss personligen. Vi är sju personer med spretig bakgrund och tillsammans sätter vi plattformen för något nytt. Och ärligt talat vet jag inte var det kommer att sluta.

En av mina favoritsajter är Reddit, man kan säga att det är en länkdelningssajt och ett forum. Det är en av få sidor på nätet där jag alltid läser kommentarerna, eftersom dessa ger en ytterligare dimension i form av intressanta länkar, tankar eller bara vitsigheter. På sistone har det förts en mediedebatt om problemen med läsarkommentarer. Hos Ajour kommer läsarkommentarerna vara en viktig del av innehållet. Genom åren har jag sett en stor kunskap hos mina läsare, och dessa ska premieras och lyftas fram. Läsarna är en del av berättandet.

Emanuel Karlsten var först ut med att presentera Ajour, och särskilt en formulering i texten visade sig vara väldigt känsligt: ”Jag tror att alla är journalister” skrev han. Många reagerade och hakade upp sig på den meningen. I onödan. Nej, jag tror inte att alla är journalister. Däremot tror jag att alla har en historia att berätta. Alla är inte heller läkare, komiker, eller modedesigners. Däremot har den nya tiden medfört att jag kan ställa enklare diagnoser genom att söka fram information, underhålla stora massor genom att spela in roliga videor eller designa en T-shirt och sälja den på nätet. Genom verktyg som inte har funnits tillgängliga tidigare. Och på samma sätt tror jag att många fler ska få berätta sina historier, och ge sin synvinkel på vardagsproblem likväl som övergripande samhällsfrågor. Jag kallar mig inte personligen för journalist. Jag är skribent. Krönikör. Debattör. Kalla det vad ni vill. Men det är dags att inse att gränserna för journalism och begreppet journalist har skjutits fram. Förändrats.

Jag vill med ajour inte bara lyfta fram mina egna berättelser. Utan även hjälpa till med att rikta strålkastarljus mot människor som inte passar bilden av en journalist - ”svensk”, man, medelklass, innerstadsbo – att få chansen. Genom mig som megafon, eller med sina egna texter. För deras berättande leder till andra människors förståelse. Jag kommer personligen jobba för att lyfta in fler med invandrarbakgrund, gärna tjejer. Det handlar inte om kvotering. Det handlar om att låta folk som förtjänar chansen, få ta den. Och vi kommer att presentera nya namn inom den närmaste tiden.

Någon kompis skojade om att jag skulle vara ett alibi i detta. Långt ifrån. Emanuel var en av mina allra första bloggläsare och påhejare. Jag har sett honom gå från en ”nobody” till att vara en fantastisk samtidsberättare. Under Utöya bar han ensam den svenska medierapporteringen på sina axlar, för min del. Då hade vi redan börjat prata om att göra något nytt. Skapa en trovärdig plattform där man kunde skriva och verka. Samtidigt som man inte behövde känna sig tillbakahållen av mediehusens restriktioner.

Ett annat ämne som några (läs mediamän och självutnämnda sociala medier-experter) har ifrågasatt har varit affären. ”Vad är AFFÄREN? Hur ska ni dra in stålar på detta?!” Men tänk om vi inte ska tjäna några pengar? Tänk om jag gör det här för att jag brinner för att berätta. För att skriva. För att förändra. Det kanske låter som anarki och idioti i vissa öron. Men för mig är det det otroligt befriande att inte behöva tänka på externa faktorer, som annonsörer, när vi drar igång detta. Gör man en bra och trovärdig produkt, kommer pengarna att komma. Det är jag inte det minsta orolig för. Vi låter kritikerna oroa sig för det. Jag vill bara skriva. Och jag hoppas att ni vill läsa.

På måndag startar äventyret. Med Sofia, social medier-drottningen. Jack, en blivande stjärnjournalist. Johan, länkroboten med superkoll (och chokladbiskvier!). TDH, en av Sveriges främsta webbutvecklare. Nämnda Emanuel, inte bara otroligt professionell utan även av de trevligaste människor jag känner. Och så medlem sju som presenteras imorgon.

Jag kan inte vänta.

Jag vet inte vad Per gör idag. Men jag hoppas att han någon gång har läst eller kommer att läsa något jag har skrivit. Tänker efter. Och erkänner för sig själv: ”Jag kanske hade fel ändå”.

(Länktack till Tapio Leopold)

 Vid första anblick trodde jag att det här var en skämtvideo. En kille som har "tourettes" och sjunger en ballad.

Eller om det kanske var någon som hade lagt upp den för att vi skulle skratta åt killen. Men efter videon klickade jag på övriga videor från det Youtube-konto och insåg att det var killen själv, och att han hade tourettes på riktigt. Tourettes är en sjukdom som det oftar har skojats om i populärkulturen. Kända exempel är t.ex. South park och Hollywoog Gigolo. Och även om det är en komplicerad sjukdom är det just svordomarna vi har fäst oss vid. Vi slänger lätt ur oss ordet, utan att riktigt veta vad det innebär. Att behöva leva med dessa tics. Guy D Francis som killen heter har en hemsida, http://www.touretteskaraoke.com och även en Facebook-sida. 

När jag läser kommentarerna på FB-sidan inser jag att han genom sina låtar belyser en sjukdom som många av oss vet rätt lite om, och på ett roligt sätt ökar förståelsen för sin situation. Även om jag skrattade i början av klippet, och en hel del gör sig roliga på hans bekostnad, är det ändå ett fantastiskt sätt att använda nätet på, och vända sin sjukdom till något positivt. För ingen kan ändå ta ifrån honom att han ändå har en hyfsad röst:

Om ni vill läsa mer om tourettes, kolla Riksförbundet Attention.

 Bonusklipp. South park:

och Hollywood Gigolo:

 Den hysteriska Jonny Sarhanis, som jag bloggade om häromdagen, har visat djuriska tendenser förut. 

 (Lägger upp domen för alla intresserade. Jag ville dölja ett par namn och Olas adress, så jag la inte upp pdf:en.)

DOMSLUT

Begångna brott: Narkotikabrott

Lagrum: 1 § 1 st 1 p och 2 § narkotikastrafflagen (1968:64)

Påföljd m.m.  Dagsböter 30 å 50 kr

Brottsofferfond: Den tilltalade åläggs att betala en avgift på 500 kr enligt lagen (1994:419) om brottsofferfond.

UTREDNINGEN  

Åklagaren har som skriftlig bevisning åberopat ett analysbesked angående ett urinprov. Enligt analysbeskedet fanns det 1,9 mikrogram bensoylekgonin per milliliter urin. Bensoylekgonin är en metabolit (nedbrytningsprodukt), till kokain. 

Förhör har hållits med Ola Lindholm och på begäran av åklagaren har polismännen XX och YY hörts som vittnen. 

Ola Lindholm har förklarat att han fick i sig kokainet omedvetet men att han inte vill tala om hur. Närmare hörd har han berättat följande. Han har arbetat med barn i ca 13 år och han träffar ofta barn när han är ute. För honom är det en omöjlig tanke att visa upp sig drogpåverkad. Det har aldrig hänt. Den aktuella dagen hade han ingen aning om att han hade rester av kokain i kroppen. Numera vet han varför. Efter händelsen har han förlorat sitt arbete och massmedierna gör allt för att kartlägga och avslöja hans privatliv. Om han skulle talas om hur det gick till när han omedvetet fick kokain i sig skulle detta innebära ytterligare intrång i hans privatliv och detta orkar han inte med.   

Åklagaren har åberopat följande anteckningar från förhör under förundersökningen med Ola Lindholm den 10 april 2011. 

Lindholm tillfrågas vad han gjort under helgen. Lindholm säger att han under fredagen den 8 april var på middag med sin sambo och barn hos vänner. I övrigt tillbringade han helgen tillsammans med sin familj. Lindholm tillfrågas åter om han känt sig påverkad på något sätt under den aktuella helgen. Lindholm svarar att det har han inte gjort mer än av att han druckit lite vin.  

Polismännen XX och YY har berättat att de den aktuella dagen tjänstgjorde i Stockholmspolisens narkotikarotel. De var civilklädda och uppehöll sig utanför Råsunda fotbollsstadium i samband med en match i allsvenskan. De har vidare berättat att de per radio blev anmodade av sin gruppchef att kontrollera en person som hade lämnat arenan. Personen visade sig vara Ola Lindholm. Polismännen har båda beskrivit hur de pratade med Ola Lindholm för att ta reda på om det fanns narkotikamisstankar. Enligt polismännen visade Ola Lindholm typiska tecken på drogpåverkan; han var muntorr och hade glansiga ögon. De noterade även att Ola Lindholm gjorde en snabb rörelse ned mot sin byxficka som för att plocka upp något när han blev tillfrågad om han hade narkotika på sig. Båda polismännen misstänkte att Ola Lindholm hade tagit narkotika och de begärde tillstånd av sitt gruppbefäl att få genomföra kroppsvisitering och kroppsbesiktning av Ola Lindholm.  

XX har beskrivit hur urinprovtagningen gick till och därvid berättat följande. De sökte upp en ostörd plats i en trappuppgång och Ola Lindholm lämnade urinprovet i en plastburk. Platsburken var plomberad och alltså oanvänd. Han märkte burken med Ola Lindholms personnummer. På polisstationen förde han sedan över urin till två provrör med lock. Sådana provrör och övrig utrustning finns i ett särskilt ”kit” som polisen brukar använda. Provrören märktes med Ola Lindholms personnummer och skickades iväg för analys. YY har lagt till att varken han eller XX hade med sig någon  plastburk och att det var deras gruppbefäl som kom ut från stadion och lämnade en burk.     

DOMSKÄL 

XX och YY har beskrivit hur Ola Lindholm fick lämna urinprov och hur provet sedan hanterades. Det finns inte anledning att ifrågasätta deras uppgifter om att en oanvänd plastburk användes vid provtagningen och att urinprovet sedan hanterades enligt gällande rutiner. Det är därför klarlagt att analysbeskedet avser Ola Lindholms urinprov. Det är såldes styrkt att det fanns 1,9 mikrogram bensoylekgonin per milliliter urin i Ola Lindholms urin. Den som har en sådan metabolit i urinen har konsumerat kokain. Åklagaren har upplyst att bensoylekgonin finns kvar i urinen ca tre dygn efter intaget av kokain. Det är därmed styrkt att Ola Lindholm brukat kokain den 10 april 2011 eller några dagar innan.  

Ola Lindholm har invänt att han inte medvetet fått i sig kokain. Åtalet ska alltså enligt honom ogillas på grund av bristande uppsåt.  Det är känt att kokain kan konsumeras genom injektion, snusning, nedsväljning eller rökning. Man kan beroende på konsumtionssättet tänka sig olika händelseförlopp som skulle kunna förklara att Ola Lindholm omedvetet fått i sig kokain. Det kan t.ex. ha varit fråga om en förväxling med annan persons dricksglas. Det skulle även kunna vara så att en person i smyg lagt kokain i ett dricksglas eller på något annat sätt lurat Ola Lindholm att bruka kokain. I förhållande till åklagarens påstående om uppsåtligt bruk av narkotika finns det alltså alternativa förklaringar som innebär att Ola Lindholm inte gjort sig skyldig till brott. För att åklagaren ska ha framgång med sitt åtal måste hon motbevisa alternativa händelseförlopp. I den bedömningen ingår det även att värdera Ola Lindholms invändning om bristande uppsåt.        

Om ett urinprov visar att en person konsumerat narkotika måste det i de allra flesta fall vara fråga om uppsåtlig konsumtion. Resultatet av provtagningen talar därför med avsevärd styrka för att Ola Lindholm uppsåtligen brukat kokain. Ola Lindholm har hävdat att han är oskyldig och att han kan förklara hur han fick i sig kokain. Mer än så har han inte velat säga. När en tilltalads invändning bedöms ska rätten väga in hur pass konkret och detaljerad invändningen är. Ola Lindholms invändning är allmänt hållen och saknar helt konkreta detaljer. Det finns helt enkelt inget underlag för att värdera Ola Lindholms invändning om bristande uppsåt. Invändningen saknar därför trovärdighet och kan lämnas utan avseende. På grund härav är det, genom utredningen i övrigt, ställt utom rimligt tvivel att Ola Lindholm uppsåtligen brukat kokain i enlighet med åtalet. Han ska alltså dömas för narkotikabrott som är ringa. 

Normalstraffet för bruk av narkotika är ett lågt bötesstraff.

Eftersom det ingår fängelse i straffskalan för brottet ska Ola Lindholm betala en lagstadgad avgift om 500 kr till brottsofferfonden. 

Och när vi ändå pratat om dokusåpor måste ni se detta från Jersey shore (själva stället).

Och troligen den mest minnesvärda utslagningen någonsin. Johnny Sarhanis är enligt egen utsago en armbrytningsmästare (!) och han förtjänar en egen show. Eller åtminstone en roll i nästa Apornas planet.