I somras började en månadsgammal artikel från Veckorevyn att spridas från (som jag såg det) först Sofia Dahlén, via Parisa och så tog jag upp tråden och twittrade "Grattis Måns Zelmerlöw, veckans mest osympatiska människa med detta svar" och därefter en länk till denna artikel där kändisar berättar om sina värsta semesterminnen. Måns Zelmerlöw var först ut och berättade om sin semester till Eritrea. Där framstår han som århundradets douche, när han gnäller på ofräscha och omysiga hotell i ett Eritrea som var sönderbombat av kriget. "Jag brände mig och mamma fick ont i öronen". Hela texten är en blandning av märklig ignorans och en enorm oförmåga till empati. Artikeln spred sig som en löpeld den dagen på Twitter.
Jag skrev om detta även på Facebook, och någon reagerade med att det var skrivet när han var liten. Jag bad om källa, och googlade, men hittade och fick ingenting. Följande dagar skämtade (läs hånade) jag och flera Måns, exempelvis skrev jag något om att han nog inte skulle till Eritrea, när Expressen hade ett löp om att han skulle ta en timeout och resa bort.
Senare under sommaren var jag med en vän som känner Måns, och efter att vi hade sett honom med resväskor på Way out West, twittrade min vän om detta och skojade om att han skulle till Eritrea. Måns svarade glatt att han var missförstådd. Jag la mig i och skrev att jag ville få reda på sanningen när vi sprang på varandra, och Måns var ok med det. Men vi sågs inte mer den helgen.
Jag kunde dock inte släppa det, för det var så mycket som fascinerade mig med denna historia. Jag var själv rätt snabb med att döma, och hade jag kanske hängt ut honom felaktigt? Och var det då inte min plikt att se till att han fick upprättelse?
Så äntligen sprang jag på Måns på en gemensam väns födelsedagsfest i söndags, och tog tillfället i akt. Jag presenterade mig, och frågade om jag kunde få fråga lite mer. Han skrattade och ville berätta
Vad hände egentligen?
- Jag berättade historien som jag upplevde det som en 10-åring. Det där är ju inte mina åsikter idag.
Men det framkommer inte i texten?
- Nej, hon som gjorde intervjun för Veckorevyn var en ung tjej, typ 15. Hon har även ändrat på mina citat. Jag har t.ex. inte sagt "riktigt najs".
Men du måste väl förstå att jag och flera har skrattat åt dig?
- Ja, jag framstår ju som en idiot. När jag var på East, kom flera eritrean-svenskar fram till mig och frågade vad jag håller på med.
Du verkar ändå kunna skratta åt det här?
- Ja, man får bjuda på det.
Jag kan inte avgöra om det här är efterhandskonstruktioner, men Måns verkade vara väldigt ärlig och obrydd, och skrattade hjärtligt flera gånger åt det som hade hänt. Han är antagligen van vid att tidningar skriver osanningar. Det som förvånar mig mest är att ingen verkar ha frågat honom. Vi var för upptagna med att skriva rubriker och tweets. Hetsen om att vara först ser inga offer. Vi är många som är s.k. "RT-horor". Att bli retweetad (alltså citerad) på Twitter är ett tecken på att man har lyckats. Att man nått ut. Eftertanke verkar ha blivit något för de som är...ja, efter.
Detta aktualiserades i måndags när flera på Twitter började sprida denna bild som beskriver hur en vit VD och en svart rånare behandlades olika. Den svarta mannen fick ett mycket hårdare straff, trots att han stal mycket mindre. Bland de första var Aftonbladets Daniel Swedin (tog honom som ett exempel bara):
Jag reagerade direkt eftersom jag sett bilden tre månader tidigare på Reddit. Hur kunde den börja spridas i just Sverige nu? Jo, det var en (annan) svensk som hade snappat upp det, och nu skulle flera sprida denna orättvisa. Den enda källan var alltså en bild! Ingen bemödade att kolla upp fakta. Hade man gjort det, han man kunnat läsa detta. Där framkommer det att den som låg bakom bedrägeriet såg ut att få livstid. Och att den svarta mannen hade hotat med att han hade vapen, vilket per automatik ses som "armed robbery" i USA. JAg försökte twittra rättelse, men bilden/länken hade redan fått sitt eget liv och blivit till en sanning.
Detta har handlat mycket om Twitter. Men tidningar är givetvis inte bättre. Häromdagen framkom det att historien om Gordon Ramsey-porrdvärgen som blev uppäten av en grävling var en bluff. Nyheter24 hade hakat på historien i bästa "En ding ding värld"-stil, trots att det lät otroligt redan från början och att en googling av denna "kända" porrdvärg bara resulterade i historier om att han blivit uppäten. Återigen fanns det sajter som avslöjade bluffen redan innan Nyheter24 skrev om den. Men det var antagligen för bra att inte skriva om.
Den klassiska "Kolla aldrig en bra story" lever och frodas inom oss alla. Journalister, twittrare och bloggare. Frågan är bara hur vi agerar efteråt när sanningen har uppdagats? Personligen kan jag bara be Måns Zelmerlöw om ursäkt, för att ha varit en av de som hetsat mest kring hans uttalanden. Min läxa blir att försöka tänka till lite nästa gång, innan jag hoppar på hetståget. Återhållsamhet är inget man ångrar efteråt.
Jag frågade en vän som också hade bloggat om Måns Zelmerlöw-artikeln om även han skulle skriva en rättelse nu: "Nej", blev hans korta svar. Varför undrade jag? "Äh, på Internet har ingen tid med källkritik".
Uppdatering: Gustav föreslår i kommentarerna att reportern på Veckorevyn borde få en motreplik och undersökas närmre. Detta är givetvis väldigt viktiget och jag ska försöka hinna göra under torsdagen.
