Jordskott

Jag såg ett avsnitt av Jordskott som är mer än Sveriges Twin Peaks — det är Sveriges Troll 2

Svante Allmungs 10:04 21 Apr 2015

Bilder från Jordskott via Sveriges Television.  

Besvikelsen inom mig går nästan inte att hantera. I tio veckor har jag hört namnet, det har viskats bland träden som när mystiken tätnar i ett avsnitt av Lost. Tv-historiens mest inflytelserika serie har tydligen fått en svensk motsvarighet — SVT:s dramathriller Jordskott är Sveriges Twin Peaks.

Men det var ju endast en lögn, kan jag konstatera efter att ha sett upplösningen och inget annat av denna serie på tio avsnitt. Kanske är det ett dåraktigt påstående av mig, då jag har bristfälligt med fakta att backa upp det hela. Tillåt mig dock att kontra med en jämförelse enligt mig mycket mer slående: Jordskott är inte svenska Twin Peaks, det är svenska Troll 2.

Visst, det är uppenbart att skaparen Henrik Björn beundrar David Lynch klassiska kultserie. Under avsnittet tas vi bland annat till en grotta vars spegelbild är den där The Bookhouse Boys fann kartan till the black lodge. Dock verkar Henrik ha funnit den plats där endast gräsrökare och b-filmsentusiaster kan finna ro, en Youtube-sökning vid namn Best of Troll 2. Testa själva, och försök sen motstrida faktumet att detta är en uppenbar influens. För er obekanta med Troll 2 kan jag enkelt summera den som en film där troll förvandlar människor till för dem ätbara växter. Denna obskyra skräckkomedi släpptes i början av 90-talet och har sen dess odödliggjorts genom att bland annat vara föremålet för dokumentären Best Worst Movie — vilket även var ett sätt för regissören Michael Stephenson att hantera ett barntrauma, han spelade nämligen huvudrollen i denna saga med häxor och troll — samt en ikonisk replikleverans, där karaktären Arnold fasanfullt uttrycker hur han är nästa måltiden på trollens meny.

Jag vill därmed hävda att Jordskott är en skapelse formad av den veganska feberdrömmen Troll 2, en snuskig fäbless för Elsa Beskows målningar och någon olaglig substans — ärligt talat, sådant krävs vid författandet av denna sorts galenskap. Skogen lever uppenbarligen och den kidnappar barn? Eller vem kidnappade barnen? I och för sig får jag skylla mig själv eftersom detta var första avsnittet jag såg, men antog ändå att någon skulle arresteras för detta brott? I slutändan verkar dock skogen vara en magisk och härlig plats som det förmultnade barnet ville bli ett med. Men nu låter jag tankarna skena iväg, det känns ändå fel att börja vid änden av denna fantastiska resa som var en timme av orienterarfetischerande dravel.

Bild från Troll 2 via Epic Productions.   

Efter en cold open där barnens grava situation etableras skriver Lia Boysen över alla sina ägodelar till Niklas — hennes son tillika en Hodor med talförmåga. Boysen är uppenbarligen döende — eller ja, "trött", som att en vettig människa skulle köpa den ursäkten — och jag kan endast anta att skogen ligger bakom detta. Så för att slå tillbaka tänker hon smälla av lite sprängmedel och komma åt något silver, vilket därmed skulle ta livet av barnen gömda under jorden? Ett tag misstänkte jag att det kanske var hon som hade placerat barnen där, men i slutändan verkar Boysen ha ställt till med tillräckligt utöver det, så jag vet inte. Att döda barn känns lite väl? Dock måste jag påstå att SVT visar på imponerande mod genom att tillåta den förlegade klyschan "jätte med mental störning" som en av seriens ondskefulla — men samtidigt vänliga — figurer. Det trodde ni inte att public service vågade sig på längre i det kommunistiska PK-Sverige, eller hur?

Låt oss fortsätta på spåret antagonister. Alldeles för mycket fokus skulle kunna läggas på den schablonmässigt dryga Stockholmspolisen, men låt oss inte gå så långt. Dock måste det sägas att förståeligt nog kan det vara svårt att bygga en karaktär på ett avsnitt, men att han skulle hålla kvar denna lokalpolis vars dotter har försvunnit borde väl strida emot alla moraliska impulser en polis kan besitta? Nej, lagens väktare är inte av den pålitliga sorten, det om något fastställer denna serie.

Den vidrigaste karaktären av dem alla är ändå finlandssvensken Storm, en Killer Bob för mossa och träsk. Efter att ha blivit skjuten av tv-seriens svar på Dale Cooper stapplar han in i en moppepojkes verkstad och börjar frenetiskt äta dessa "jordskott". Av musiksättningen att dömma var det ingen bra idé, vilket blir uppenbart när Storm förvandlas till ett fulländat troll — för visst är det ändå ett troll? Han är måhända inte av samma kaliber som de exploaterade och utklädda kortvuxna i Troll 2, men visst är han allt ett troll. Han verkar även vara en direkt länk till det övernaturliga delen av serien då han ger sig efter vad jag endast kan anta är en Beskow-esque häxa — som förövrigt erbjöd avsnittets första emotionellt trovärdiga prestation 12 minuter in i avsnittet när hon fällde tårar över en död kråka — men stoppas av Göran Ragnerstams pseudo-Cooper. Hela den scenen i sig är en kavalkad av övernatuliga ting jag inte ens kan försöka mig på att förstå. Allt jag vet är att Happy Jankell är en problematisk tonåring — rätt uppenbart med det tårögda sminket och hörlurarna, endast piercingen saknades — som förutspådde det hela med hjälp av musik. För om inget annat hjälper, förlita dig då på ett montage där musiken pendlar mellan diegesisk och ickediegesisk, på äkta Sons of Anarchy-manér. Tonårshäxan dog hursomhelst nästan på kuppen, och om inget annat kunde de väl ha tagit död på den tröttsamma klichén Jankell fick porträttera. Antar att en kan skatta sig lycklig över att de inte gjorde henne till en goth i alla fall.

Karaktärernas motivation blir även något oklar efter uppgörelsen som slutar med att Storm möter sin ände på sjöns botten. De alla verkade ändå vilja hitta barnen? Storm om någon framstod som mer benägen än alla andra. Drömscenen med hans son skulle väl väcka sympati, och insinuera att det närmast vi kan komma en Black Lodge-entitet — vilket säger en del om svenskars förakt mot finnar — egentligen är serien protagonist? Tills han överdoserar på jordskott och förvandlas till ett kränkt troll, det vill säga.

Var är Yohio förresten? Skulle inte han vara med? Av alla skådespelarprestation jag såg fram emot.

För ärligt talat, dessa omtalade skådespelarprestationer, verkligheten övervinner myten denna gång. Det hela kan enklast förklaras med att manusförfattarna förmodligen såg Twin Peaks, missade poängen med att serien delvis är ett hommage till såpoperor och tänkte att förfärliga dialoger är exakt vad denna dramathriller behöver för att fånga den åtrovärda atmosfären kring Seattles dimmiga skogar. Tillåt sedan skådespelarna att erbjuda sina absolut sämsta tolkningar av stockholmare borttappade — eller endast tappade, ursäkta det grova ordvalet — i Salas skogar, och du har upplägget för en filmskola i Jordskotts regi.

Omdömet bland de bakom serierna är nämligen värt att ifrågasätta, speciellt när de ger avsnittet och hela seriens avslutande repliker till ett barn. Moa Gammels karaktär ska ta sin apatiska dotter ut i skogen för att låta henne bli ett med naturen. Turligt och inte helt oväntat nog kan lokalpolisens dotter med sina magiska krafter förmedla det förmultnande barnets sista ord. Vi har sett känslotyngda scener använda detta konstgrepp förut, och här verkar klimaxet till viss del ha inspirerats av Lost-avsnittet Ab Aeterno från dramats sjätte säsong. Där får Hurley, med förmågan att se spöken, agerar språkrör åt den odödlige Richards fru och det hela yttrar sig inte helt olikt Jordskotts avslut. Dock innehöll den scenen skådespelare med ett visst pathos, inte ett barn vars uppfattning om sorg och förlust skulle kunna ramas in med känsloförloppet under en final av Melodifestivalen — det överflöd av tårar efter att Dolly Style inte vann är tydligen obeskrivligt.

Bild från Lost via ABC.   

Borde vi anta att även Lost är en inspirationskälla? Skaparen bakom denna något mer kontemporära kultserie — Damon Lindelof — har själv sagt att Twin Peaks var en stor del av inspirationen när fundamentet för idéen kring en grupp människor strandsatta på en mystisk öde ö las, vilket skulle kunna betyda att även författarna bakom Jordskott älskar Lost. Dock har de missat det Lindelof förstod. Det övernaturliga i Twin Peaks fanns i mysteriet kring mordet på Laura Palmer, men tv-seriens magi var djupt rotad i samhället och karaktärerna David Lynch skildrade. Mystiken fanns även i djungeln kring Lost men det som fångade många var de fängslande karaktärerna, därför tappade även en stor del av tittarna tron i serien när Lindelof och Carlton Cuse blev slavar till seriens övernaturlighet medan de intressanta karaktärsskildringarna sakta tynade bort.

I sista avsnittet av Jordskott är mystiken djupt rotad i skogen och skaparna verkar även tro att det är där magin befinner sig. Därför ges vi istället känslokalla eller överdrivna karaktärsskildringar, vars hyperboliska närvaro framför kameran skall vagga in oss i någon falsk känsla av sensation. Säg vad en vill om Twin Peaks men hur urflippat saker och ting än blev kunde jag oftast tro på många av karaktärerna, då världen för oss tittare var mer än verklig. Det fanns hjärta där, medan denna fiktionella värld skapad i Sala endast har mossa och trädrötter.  Ett flertal gånger brast jag ut i skratt över faktumet att man skall ha knytit band till dessa individer under 10 avsnitt — samt skådespelarprestationerna, ja, ni vet. Inte ens Johannes Brost var fängslande och jag har sett Jönssonligan Dyker Upp Igen. Den mannen kan åstakomma det mesta men inte med denna produktion.

En tapper chansning, det är Jordskott, som ändå verkar ha fått något av ett följe. Samtidigt är vi som ett tv-tittande folk svältfödda på krimgubbar, och någonstans levde en del måhända på den naiva förhoppningen att Sverige skulle kunna producera något av HBO-kvalité, precis som SVT det vill säga. Med göteborgarnas Breaking Bad, eller ja, Ettor & Nollor, Sverigedemokraternas House of Cards-lajv Blå Ögon och nu Jordskott verkar dock drömmen om något mer än deckare och kostymdraman kring jul gå i kras. Råa färgtoner, bitter stämning och uppenbara influenser gör nämligen inte dramat. Stockholmare med göteborgsdialekt är kanske god komik, men Sveriges sanna potential försummas när producenter och manusförfattare stirrar blint mot Atlanten.

Nej, när jag såg kvistarna i Ragnerstams hand stod det klart. Detta är inte Sveriges Twin Peaks, True Detective eller Top of the Lake. Detta är Sveriges Troll 2, och då talar jag inte bara om mänskliga plantor utan om kvalitén. Den motsvarar det bästa av det sämsta, med all befrielse från charm. Bli nu ett med naturen istället, och förbli en populärkulturell företeelse inte ens en orienterare kan hitta.

Läs mer

Förlorad i populärkulturen

Svante Allmungs är 90-talist med en bakgrund som eskapist och orienterare.

På den här bloggen kommer han få utlopp för sin fanatiska konsumtion av populärkultur. Från rap till 80-talsdoftande synthpop. Från amerikansk prat-tv till Reddits mest bisarraste fanteorier.

Ingen kultur är för ful, på jakten efter dess hjärta. En resa med passion, avsky och humor.

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla