Gotland, känd som kuliss åt Ingmar Bergmans internationellt erkända mästerverk. Öland, uppbyggd av kalksten och vida omtalad för sina fornlämningar. Orust, berömd för sin stolta fiskekultur och för evigt romantiserad av Evert Taube och Björn Olsson. Hisingen, ön som luktar kiss.
Att komma från Hisingen är som att bära runt på ett tungt akademikerkomplex. Ja, jag är från Hisingen, men jag spelar inte innebandy. Ja, jag är från Hisingen, men jag kan åka spårvagn själv. Och nej, jag delar inte uppfattningen om att Nordstan är ”skatten vid regnbågens slut”. Jag får heller inte vara med och skratta rått när mitt sällskap skojar om att spränga broarna en gång för alla. Och ärligt talat gör det mig deprimerad.
Jag är från Tuve, en stadsdel som profiterat på en naturkatastrof. Ja, ni stadsbor kanske känner till Tuve för P3 Dokumentär-avsnittet om just Tuveraset. Området som försvann ner i lera. Tuve – uppäten av sin egen skit. Men på senare år har det hänt någonting. Bortom raset. Jag har sett förändringen när jag är där och hälsar på. Om så bara en antydan till ambition att rentvå sitt samvete. Man inrättade till exempel en stombusslinje där bussarna lämnade Tuve precis hela tiden. Det säger någonting om en plats när första steget i förändringsprocessen är att göra det enklare att lämna den så fort det bara går. På samma sätt som att man vet att flygplan är en dödsfälla när det finns syrgasmask, katapultstol OCH fallskärm. Det är liksom första ledtråden till att du just fått en mycket dålig idé.
Men jag skulle säga att Tuves urbana vändpunkt kom med den första Faktumförsäljaren. Torget andades självförtroende och nyvunnen pondus. Invånarna sträckte på sig när de gick förbi den där stackars mannen. Man nickade, nästan bugade, när man passerade honom. Man utbytte high-fives när man hamnat utom synhåll. En hemlös! Vi var Vasastan! Vi var New York! Nu fattades bara en taxificka och en hårdrocksbokning till Tuve Ishall och den här jävla stadsdelen var i hamn. Det började viskas om att landets kreddigaste bostadsorganisationer och PR-byråer var på väg in. Det fanns PLANER för Tuve. Kanske skulle det bli bättre än Hisingens mindre lyckade projekt. Och då syftar jag på varken Backa eller Biskopsgården. Jag pratar snarare om Eriksberg och Lindholmen. Ska vi prata om Eriksberg och Lindholmen?
Åh, Eriksberg och Lindholmen, så fint att vila ögonen på. Promenader och saltvatten. Lägenheter inredda i rotting, bohuslänska tavlor och varför inte en dykarhjälm från 40-talet? Men bakom det där, så otroligt innehållslöst. Tomma gator, ekande gårdar. Som en stilren spökstad, mycket fin att titta på, men fortfarande en spökstad. Säga vad man vill om Biskopsgården och Backa. Men det är levande stadsdelar, folk använder gatorna där - om det är till att sälja dåligt amfetamin på låter vi vara osagt - men att det rör på sig kan ingen ta ifrån dem. Samtidigt på Lindholmen: alldeles tyst, allting står stilla. Allt det rör vid fryser till is, oförmöget att ta till sig kärlek och själva sinnebilden av ensamhet. Ja ni hör: Eriksberg och Lindholmen ÄR Göteborgs svar på Mårran. Vad som skulle bli stans hetaste och chicaste områden blev landets mest ointressanta ursäkt till stadsplanering.
Allt detta händer på Hisingen, i skuggan av Göteborg. Jag tänker mycket på det.
