Jag läser på DN Kultur att Skriet kommer att auktioneras ut för 500 miljoner. Jag avskyr den där målningen. Jag tycker att den är hemsk. Vedervärdig. Min bildlärare i högstadiet dyrkade den. Kunde tjata om den i evigheter när vi killar bara ville rita monster, brudar med stora bröst, flames, ja vad fan som helst bara hon nu slutade tjata om Skriet och ”den ljuvligt vackra solnedgången”. Men vi tvingades göra parafraser på Skriet. Det skulle vi ägna oss åt i en månads tid. Sen skulle vi betygsättas. Jag gick i nian och hade rätt halvtaskiga betyg och behövde verkligen lägga manken till i några ämnen för att komma in på önskad gymnasieutbildning men i bild hade jag alltid fått MVG så det skulle väl inte vara några större probs tänkte jag. Så jag målade Skriet som ett aliens med blod och huggtänder och istället för de där hattprydda männen i bakgrunden målade jag - just det - brudar med stora bröst. Ohyggligt stora bröst. Kopiöst jävla rekordstora bröst. Det hela var mycket eggande. Efter några veckors justerande hitan och ditan började jag så smått inse att jag kanske hade talang för det här med ”sensuell konst”. Kanske kunde jag måla en massa nakna brudar och kränga skiten bakom gympasalen? Kanske kunde jag rentav bli ”upptäckt” och dra in multum? Flytta söderöver och faktiskt skaffa mig en riktig pinuppa? En lockande tanke för en överkåt femtonåring. 

Och så kom inlämningsdagen. Oj vad vi hade kämpat med våra parafraser. Jag hade alltså målat Skriet som ett aliens med blodiga huggtänder som jagades av brudar med stora bröst och den där ”ljuvligt vackra solnedgången” hade förbytts till ett hav av jättejättemånga bröst, stora som små, i regnbågens alla färger, och min tanke, min ”djupa tolkning” av mitt verk, var liksom att detta huggtandiga aliens av FETT JÄVLA MISSTAG hade kraschat på jorden och precis när han lyckats kravla sig ur tefatet kommer några brudar med stora bröst fram och typ ”do not fear us, for we are friendly” men han har ju aldrig sett varken brudar eller stora bröst förut så han blir förstås LIVRÄDD och anfaller ett bröst (och det är således därför hans huggtänder är blodiga, och detta försökte jag förklara för bildläraren och hon fick den där arga rynkan mellan ögonbrynen) och brudarna med stora bröst börjar ju skrika och han har aldrig hört någon skrika förut och det fullkomligen skär igenom hans små aliensöron och lilla alienshjärna och han kutar iväg på någon bro och håller för öronen och brösten anfaller från alla dess håll och kanter.

Jag behövde ett MVG för att komma in på min gymnasieutbildning.

Jag fick VG.

Sen den dagen har jag varit lite… passiv när det kommer till måleriet. Passionen slocknade väl lite där och då, kan man nog säga.

Men när jag såg att Skriet nu auktioneras ut kom jag på att jag ju faktiskt gjorde en egen tolkning av en Picasso för något år sen. Men jag tog inte ut svängarna fullt lika mycket som jag gjorde med Skriet, denna tolkning var inte fullt lika pubertal. Picassos tavla heter "Cat And Crab On The Beach" och jag tycker den är så himla fin bara:

Min tolkning heter "Cat And Crab On The Beach" och ser ut såhär:

Kan han så kan jag. Gubbjävel. 

Ja fy fan grabbar och tjejer. Vi lever på. Och har det bra. Och har det dåligt. Och har det varken bra eller dåligt. Vilket är dåligt. Men ofta är det helt okej. Med mig i alla fall. Hoppas det är bra med er också. Inatt var kyrkogården utanför mitt fönster full av ljus. "Mysfaktor 1000!" tänker ni men jag tänker alltid att varje ljus betyder en död människa. Ännu en död människa. Men imorse var det åter frid och fröjd. Soligt och skit. Som ni ser. Vårigt. Bra! 

"Firade" detta genom att göra mig en äggmacka! Se bilden nedan! Se den då!  Bilden på äggmackan alltså! Här nedan! Eller förresten! Brödet först! Man måste börja med brödet! 

Här kommer äggmackan! Men jag råkade glömma kvar den i rosten lite för länge för jag var tvungen att läsa Magdalena Ribbings vett-, hyfs-, stil- och etikettblogg. (Någon dåre undrade vilken sida man egentligen promenerar på - höger eller vänster. "Förekommer det regionala skillnader?" undrade personen. "Men nej din simpla jävla bonnläpp, det förekommer inga "regionala skillnader". Man går på vänster sida om varandra oavsett om man befinner sig i Flen eller Skaraborg eller Hallstavik eller Stockholm, din sorgliga lilla människa" svarade Ribbing.) 

Men åter till äggmackan, då. Visst fan har Lingongrova blivit mindre? Okej att jag här har skrapat bort allt cancersvart sönderbränt bröd så att den kan ha krympt något, men visst har den blivit mindre? Äggen blev på tok för hårdkokta också. Glömde bort dem. Var tvungen att läsa Magdalena Ribbings vett-, hyfs-, stil- och etikettblogg. (Någon dåre undrade vilken sida man egentligen promenerar på - höger eller vänster. "Förekommer det regionala skillnader?" undrade personen. Ribbing gick i taket. Som hon så ofta gör. Det är hennes blogg. Hennes villkor. Skrev okontrollerat, hastigt, slarvigt. Stavade fel på många ställen. Blandade versaler och gemener. "DITT jävka as jag hatardig du har redna n frågat det här och jag har redan svatrat!!!! HAAtar dig" svarade Ribbing.) Men åter till äggmackan, då. 

Dunkade på Keso på mackan. Inte smör. Keso. Minikeso. 

Detta eftersom jag vaknade av ett mms från en "kompis" med texten "Ska du äta semla idag eller"

Ja sen la jag äggen på mackan. Men det här fattar ni. Det här behöver jag inte ens skriva. Ni fattar ju att om jag ska äta en äggmacka, och SER att jag har skivat ägg på tallriken, att de förr eller senare kommer att hamna på mackan. Dumt vore annars. Och ni är inte dumma. Ni läser min blogg. Det om något är väl ett tecken på intelligens. 

Ja sen satte jag i mig skiten. Smakade ägg, keso och Lingongrova - inga konstigheter där alltså - men jag kunde inte släppa att de gjort Lingongrova MINDRE. Och nu tänker ni att det enda jag tjatar om är Lingongrova och att bara det är ett tecken på dårskap, och ni kanske undrar "vad kommer han skriva nu, nu när han så uppenbart försvinner längre och längre in i galenskapen?". Ni kanske förutsätter att jag börjar skriva om något helt irrelevant, att jag som så många gånger tidigare på den här bloggen kör någon lång jävla utsvävning om något som inte är av intresse för någon överhuvudtaget. Men se det tänker jag inte göra. Mig lurar ni inte! Jag tänker inte skriva att  Stockholm, och i synnerhet Svedmyra, alltid har haft en air av l'amour omkring sig och att det säkert finns många som tror att kärleken UPPFANNS här. Jag tänker inte skriva att jag som ansvarstagande och seriös bloggare inte går på myter bara sådär utan ständigt gräver efter sanningen och därför kan avslöja något häpnadsväckande, som ska få amouren att falla från era ögon. Jag tänker inte skriva det. Jag orkar tamejfan inte det. Jag orkar inte skriva att Svedmyra är helvetet på jorden. Att Svedmyra har ett pissigt litet skitcentrum där någon Benke från Borås står och kränger lotter som han gjort själv. Nitlotter hela bunten. Att han dag ut och dag in står utanför Tempo i sina VIDRIGA galonkläder och gummistövlar och snörvlar och luktar skägg och dåligt omdöme och skriker sig hes. "Lotter! Lotter! Här vare lotter! Fina priser!". Jag orkar inte med det. För ni vill ju inte veta sånt. Ni vill ju läsa om mode och populärkultur. Musik, film, trender. Någon sen kommentar kring Ranelid-grejen. Jag orkar inte skriva det. Om hans tjat om mannens säd och kvinnan som säger nej. Jag orkar inte skriva att det inte finns någon som skrämmer mig lika mycket som Björn Ranelid. Jag orkar inte skriva om hur jag föreställer mig Ranelid i alla möjliga situationer. I mina drömmar. Mardrömmar. Att jag framför mig ser en studielokal. En kvällskurs i feministiskt självförsvar. Att ett tiotal unga kvinnor hugger sina (fiktiva) nyckelknippor mot Ranelids (fiktiva) ögon samtidigt som de knäar sönder hans (fiktiva) testiklar och skriker "NEJ, SÄD, NEJ!". Det känns SÅ tre dagar sen att komma med en åsikt om Ranelid. Jag orkar inte. Jag orkar inte. Jag orkar inte skriva hur jag mardrömmer om hans brummande, tankfulla, skåneskorrande röst, "sääääeeeden". Jag orkar inte skriva om hur jag föreställer mig Ranelid i sängkammaren. Hur han där sitter, svettig vid sängkanten, brun och tankfull. Hur hans skräckslagna fru sitter ihopkrupen och skyler sin skändade kropp med en kant av lakanet och Ranelid, ja herregud, det stilla vansinnet i hans blick, de glänsande, fylliga läpparna artikulerar så ivrigt att saliven flyger och de guldblonda lockarna klibbar sig fast vid hans tinningar, "Sääääeeden... Du säger nej, till min sääeed." Jag orkar inte skriva om hur jag helt plötsligt, vid nyss fyllda 26, gått och blivit manshatare, på grund av Ranelid. Att jag kommer på mig själv med att tänka i sexistiska termer och se alla män som "bärare av säden" och att de måste bekämpas. Med en tändare och Axe-spraydeo. Jag vill inte att Ranelid ska göra mig impotent. Jag vill inte heller skriva om impotens i den här bloggen. Vad hemskt det vore. Att vara impotent. På grund av Ranelid. 

Och ni tänker "vad kommer han skriva nu då, nu när han så uppenbart försvinner längre och längre in i galenskapen?" och ni VILL att jag ska skriva något om ännu en imaginär vän, en Mollgan-skapelse, så ni liksom får det BEKRÄFTAT att PETER är GALEN men den går jag inte PÅ, jag KOMMER inte skriva alltför redogörligt om min vän Jürgen, eller vän och vän, han lämnade mig ju, han fick nämligen "nog" en dag och lämnade all "materialism" bakom sig och kastade iPhonen åt satan och helvete någonstans mellan Knivsta och Märsta för att åka till Skövde och gifta sig med någon fattig poet och "leva på kärlek". Jag orkar inte skriva om honom och den där historien. För denna fattiga poet hette Marit (och redan där känns det ju lite sådär, eller hur) och det visade sig att hon samlade på makulerade kopparmynt från Island och att SAMLA på saker skrämmer fan skiten ur mig, det är något väldigt obehagligt med människor som inte kan göra sig av med saker och GÅ VIDARE, eller hur, och denna Marit hade enligt Jürgen samlat på all möjlig jävla skit i hennes fula fallfärdiga stuga i Skövdes djupa skogar - tjugo års samlade exemplar av fotbollsserietidningen Buster, hennes "älsklingsgodis" banana skid men bara pappret dårå, hon hade ju ätit upp själva godiset men sedan SPIKAT upp godispappret på väggar, tak och golv för att hon, enligt Jürgen, tyckte att "det blir fint med gul färg här inne och det känns som påsk varför jag valt just banana skid som inredning, påsken är en fin högtid" etcetera medmera och inte nog med det - på någon auktion i Örnsköldsvik hade hon kommit över fem generationers samlade förbrukning av Idominsalvor och dessa var hon förstås helt galen i, det jävla sjukhuvudet, besatt snarare, höll på att klippa i tuberna och pressa och vrida och desperat försöka slicka i sig de sista små möglade ihoptorkade idominsalvorna som liksom passerat bäst före-datum någon gång runt 1920 och Jürgen, han blev förstås både hjärtekrossad och ledsen och arg och skrämd och äcklad för han hade ju velat LÄMNA all materialism bakom sig, leva på vad naturen hade att erbjuda, och plötsligt levde han ihop med satmaran Marit som inte bara hade ett förskräckligt förnamn utan som även visade sig vara långt ifrån helt jävla normal, så han stack ju vidare, och det sista jag hörde från honom, det sista lilla tecknet på liv, var ett sketet julkort från Hamburg, märkt "Jürgen" men inget annat, ingen adress, inget nummer och detta var nu fem år sedan.

Nej Lingongrova HAR blivit mindre, det är INTE jag som har blivit sjuk i huvudet, det är Lingongrova som har blivit MINDRE och jag vet detta. Så därför kommer jag i detta blogginlägg INTE skriva om en massa sinnessjuk skit. Jag kommer bara berätta att jag har ätit en äggmacka och att det är rätt soft vårväder ute. Mig lurar ni inte.  

Om ni också gillar hissmusik-duon Air och allt det där melodiösa och melankoliska, flummiga och franska och håller med om att det fanimej är perfekt musik om man sitter och dricker dry martini i en skybar på en flygplats och känner sig så jävla sexig och blasé och uttråkad som man kan tänka sig att George Clooney gör när han reser, eller Bill Murray fast han inte är lika sexig, gör ni rätt i att skita i deras senaste album Le Voyage Dans La Lune för den innehåller alldeles för mycket ångestframkallande monotona synthar och man tänker BARA på hur jävla fruktansvärt hemskt det skulle vara om man åkte ut i rymden och warning-knappen börjar lysa och man anropar Houston ”Mayday, mayday för helvete” men de svarar inte, man får ingen signal, och rätt som det är exploderar ena fönstret och man sugs ut ur rymdfärjan och svävar bort i oändligheten, för alltid, ensam, tills man dör.

Nej bättre är då deras tidigare plattor. Här är en gammal Bäst of Air-playlist. 

"Jag är social och driven och vill nog påstå att jag är bra på att kommunicera med många olika sorters människor". Sånt brukar jag häva ur mig när jag sitter på arbetsintervju. För jag tycker faktiskt att jag är rätt bra på att smälta in i olika sammanhang. Jag är bra med nördar, till exempel. Jag har bott i studentkorridor i tre år och har sett många nördar komma och gå. Av min nörderfarenhet från just den här korridoren vill jag bara berätta en grej som jag har tänkt lite på: När jag vill vara snäll mot en nörd, frågar jag nörden om något som jag hoppas kan höja dennes självförtroende. För nördarna jag bott med har alla verkat lite introverta. Ofta frågar jag:

- Du spelar Warcraft, va?

Nörden - Ja?

- Jag antar att du är väldigt duktig på det (underförstått; för du är ju så smart och strategisk i ditt tänkande)?

Nörden - Jo, jag är duktig. 

- Har du spöat datorn på insane i single game?

Nörden - Ja?

Om du köper nördens frågande svar så följer du upp med:

- Coolt, jag visste inte att det typ fanns NÅGON som klarade det, jag tycker det är skitsvårt. 

Varpå nörden svarar: Jaså, haha, du tycker det är svårt. 

Det roliga är att nördar alltid vill framhäva sig själva som så jävla intelligenta att de låtsas som om de tycker svåra uppgifter inte är någon bedrift värd att nämna. De låtsas som om de tror att alla klarar såna bedrifter. Till exempel Warcraft level insane, single game. De svarar på din fråga med ett "Ja...?" som om det är så självklart att de klarar det, och som om de tror att alla andra självklart klarar det, att de inte förstår att din fråga tar slut där. Samtidigt gör de sig å andra sidan dumma iochmed att de utger sig för att inte förstå att inte alla klarar det, som om de inte har någon som helst uppfattning om hur resten av världen ser ut. En intelligent människa borde förstå sånt, och det gör nördarna med all säkerhet, men de vill utge sig för att vara ännu intelligentare än vad frågan inbjuder dem att vara, så de kickar upp frågan med ett "Ja...?".

Och sänker sig själva till intelligens 0.

Vaknade mitt i natten och tänkte att det ju var BEDÖVANDE kvavt i den här jävla folkabussen så jag försökte klättra fram till förarsätet och öppna bildörren för att få LUFT och dra på mig ett par badbyxor och ta med mig tvål och schampoo och stappla ner till stranden för dagens första morgondopp. När jag insåg att jag fortfarande trodde att jag befann mig i min dröm (att jag tillsammans med någon tjej bilade längs Italiens kust och hade avverkat ett par veckor på smala slingriga bergsvägar och stannat till vid små charmiga byar med slitna stenhus och trånga små gator och supit oss redlösa på frostnupna limoncellos och amarone och ätit oss spymätta på buffelmozzarella och pizza och lärt oss flytande italienska efter så många djupa samtal med alla dessa grånande schackspelande herrar som alltid skulle dra gamla fiskehistorier och utöver det hade vi inte ägnat oss åt annat än ROMANTIK och jävlar i helvete vad vi var solbrända och summer fresh och lyckliga och snygga och sommaren hade ju precis börjat så det var ingen höstångest än inte och morgonen därpå skulle vi hoppa på nån båt som skulle ta oss ut till Sicilien för ännu mer ROMANTIK och denna natt hade vi parkat folkabussen i skuggan under några olivträd alldeles intill någon turkosblå paradislagun och nu var det morgon och jag skulle kasta mig ut i Medelhavet) blev jag lite sur och snopen och återgick till min lilla brits till 90-säng och sov i sju timmar till. Sen vaknade jag och gick till Folkes Livs och förstod att det var alla hjärtans dag för de krängde såna där gelehjärtan - ni vet såna som tillverkas av slakteriavfall som kokas, bleks och färgas rosa och pudras med socker - och då blev jag ännu lite surare och gick till bankomaten och befriade mitt rödgråtna konto från en hundralapp MEN DET HÄR ÄR INGEN JÄVLA SNYFTHISTORIA för jag köpte inte en utan TVÅ semlor (och jag vet inte om ni inser hur mycket jag älskar semlor) och så gick jag hem och mulade i mig skiten på nolltid men såg först till att ta en fin liten bild så att ni inte ska komma dragandes med den där skiten om att jag alltid ljuger i min blogg.

Du behöver för det första dra till Grönland. Det är möjligt att Norwegian flyger dit. Det är dyrt och jävligt och omständigt och krångligt men hey - hur många kan säga att de har varit på Grönland? Just det. Tänk DEN incheckningen på fejjan. Och vad många kommentarer den lär resultera i: "Whaaat?! Asså vad gör du på Grönland??!!" och man bara: "Vad gör jag inte på Grönland?". Folk kommer bli som tokiga. Bli oroliga. Ängsliga. Folk blir ofta så när oväntade saker händer - man vill ju inte känna sig utanför och oförstående! Vad i HELVETE gör Peter Morath på Grönland kommer precis ALLA att fråga sig. Och jag kommer att njuta. Och vägra svara på frågan.

Enligt uppgift är det lite kärvt på Grönland just nu. Korvkiosken (bild ovan), ett hastigt fuskbygge av en husvagn och gubben Isaarguacs arbetsbod, har inte öppnat för säsongen. I väntan på att något ska hända kan man för all del leka kurragömma eller hoppa hopprep men det är det ingen som vill göra för det är skittråkigt och ansträngande och det är jävlar så kallt ute men jag råkar veta att THE SHIT på Grönland, det är att fånga fåglar. Alkekungar. Vilka råkar vara just huvudingrediensen i dagens middagstips.

Du behöver:

En lång håv gjord av senor och drivved (märkligt det där med drivved, kan det inte lika gärna vara vanlig ved? Eller är det jag som är sjuk i huvudet för att jag undrar en sån sak? Det är väl ändå inte en helt orimlig undran?)

Cirka 500 stycken alkekungar 

Sälskinn

Sälspäck

Stora stenar

Tålamod!

Kallt klimat

Mord i sinnet!

Så går du tillväga:

Ta håven och gå ut på ett berg. Fånga så många alkekungar du bara kan. Döda fåglarna direkt vid infångandet. Flåsa medan du gör det. Tryck sedan in alkekungarna i sälskinnet. Alla ska in i sälskinnet. Har du fångat 10 000 alkekungar, ja då får du fan se till att trycka in dom ändå. Här på Grönland finns inte ordet "svinn" eller bortförklaringen "jag gör det sen". Tryck in skiten bara. Sen syr du ihop sälskinnet och det är bra om du kan pressa ut så mycket luft du bara kan ur säcken. Ställ dig gärna och hoppa på sälfågelpaketet för att all luft ska komma ut och skit i om det verkar lite brutalt och sinnessjukt - detta är praxis här, såhär gör man. Gnid sen in sömmarna med sälspäck så att flugor inte surrar dit och ska jiddra och bajsa på din fångst. Sånt vill man inte. Sånt får fan inte hända, inte med din sälskinnsfågel-liksäck. ICKE. Lägg sen en tung sten ovanpå paketet och packa in alltihop med så mycket stenar du bara kan hitta. Vissa berg har många stenar, andra berg har få stenar. Är du på ett berg med ganska få stenar - ja då får du väl för fan se till att bege dig till ett berg med många stenar! Och är du på ett berg med många stenar - ja visst fan ska du inte behöva bege dig till ett annat berg då! Nej då kan du ju stanna på ditt berg. Och get on with it. Istället för att ränna från berg till berg, klättra högre och högre upp, "bli ett" med djuren och naturen, börja låta som en bergsvarg, hoppa barfota från klippa till klippa, äta enbär och få smak för BLOD, börja döda oskyldiga vilsna turister, bete dig som ett jävla svin, och så vidare. Ja så fyller du på med så mycket stenar du bara kan och sen får godsakerna ligga och jäsa i cirka tre månader. Det är en fördel om du kan vakta din fångst under den här tiden. Så mitt tips är att du bygger dig någon form av koja alldeles intill din fångst. Dessutom är det nog rätt bra om du liksom gör det här tre månader FÖRE du har tänkt att bjuda dina vänner på middag. För det är ju dumt om du står där med finfrämmat och ofärdig mat i ett kvartal innan man kan hugga in. Gästerna kommer att tröttna. Det kommer bli stämning. Du kommer bli sur och tänka "nästa gång ska jag verkligen börja med det här i god tid". 

Tre månader i en koja på en bergstopp på Grönland är ingen lek. Det är tuffa grejer. Inget wifi, inget vatten, inget bröd och man får FAN inte nalla innan tre månader har gått. Men tänk vad glad du kommer att bli när du på den 90e dagen vaknar upp och kryper bort till din liksäck och konstaterar att doften antagit precis den där önskade fräna, stickande, unkna, mögliga, maskiga, döda nyansen.  

Det kommer att vara den bästa dagen i ditt liv, tro mig. 

Ingen vettig människa kan med bevis påstå att Leonardo DiCaprio varit med i EN ENDA DÅLIG FILM. Förutom Mannen med järnmasken.

För den sög. Något så oerhört jävla skitmycket. Men det spelar ingen roll. Alla skådespelare har gjort dåliga filmer. Men INGEN skådespelare har tamejfan varit med i så många bra filmer som Leonardo DiCaprio. 

Min fascination för, och kärlek till, och ja, DYRKAN av Leo (och jag kommer fortsättningsvis att kalla honom Leo för det tycker jag fanimej att jag kan få göra för det känns som att vi är jävligt tajta) började då INTE 1997 när Titanic kom ut. Nej, nej. Det hela började när jag någon mörk och kulen kväll 1993 (jag var sju) tassade ner till teverummet runt klockan 23 för att jag av min "kompis", "Märra", blivit informerad om att TV1000 sände PORR klockan tolv och att min familj tydligen hade TV1000 (för det hade Märra konstaterat varje gång han varit hemma hos mig och "lekt" men såhär när jag tänker tillbaka på det kan jag egentligen inte kalla det "lek" för det slutade allt som oftast med att jag grät högt och okontrollerat eftersom det allt som oftast började med att Märra förstörde mina legobyggnader och rev sönder mina teckningar och kletade snorkusar på mina kläder och gjorde tusen nålar på mina armar men det här hör ju inte hit, det här är en annan jävla snyfthistoria av irrelevans) så den här kvällen ville jag veta vad detta PORR var för någe. Lät kul! 

Men klockan hade ännu inte slagit midnatt och istället för detta PORR visades en långfilm. Den hette Critters 3 och handlade om monster i New York som käkade upp allt och alla och jag tyckte förstås att detta var helt jävla fantastiskt och förbjudet och kittlande och spännande och läskigt och underbart och NÄR som helst kunde ju mamma och pappa komma ner och bli arga och börja gorma om att läggdags var för hundra timmar sen och upptäcka att jag tittade på monsterfilm och att jag FRAMFÖRALLT tittade på TV1000 och det var ju förbjudet rent allmänt och jag minns att jag tänkte att de säkert skulle haja vad jag var ute efter när jag minuter före tolvslaget tittade på TV1000 och... ja, ni förstår säkert. Jag njöt i fulla drag av att jag faktiskt VÅGADE detta. 

Klockan blev tolv och det blev ingen porr för filmen fortsatte. Monstrena åt verkligen upp allt och alla och hoppade från skyskrapa till skyskrapa och det rådde allmän panik och jag var väl helt skräckslagen men jag kunde bara inte gå från teven, jag var som paralyserad, men inte för att det var så spännande och läskigt, nej, jag KUNDE bara inte sluta titta på den där killen som spelade i filmen:

Det var något med honom. Jag såg ju att han var kille och tänkte att jag ju inte kunde vara kär i honom eftersom han var kille, ja det var så jag resonerade i alla fall, men idag vill jag nog påstå att det jag upplevde där och då, den där sena kvällen 1993, var kärlek, mitt första riktiga möte med Kärleken. 

Ja, sen blev jag som besatt. Såg Gilbert Grape ett hundratal gånger men spolade förbi alla partier som Leo inte var med i

Utvecklade ett starkt hat mot Robert De Niro eftersom han var jävligt elak och kränkande och taskig mot Leo i This Boy's Life

Började lira basket (i det ack så fruktade laget Djursholms Indians) efter att jag sett the Basketball Diaries (och jag fick nöta bänk PRECIS hela tiden men jag brydde mig FÖGA för jag hade i alla fall LEO och det där jävla laget torskade ändå varje match)

Fick upp ögonen för Shakespeare i och med filmen Romeo + Juliet och visst, Claire Danes var vacker och änglalik och allt det där, men kom igen, alla är Mats Odell-gråa och ointressanta bredvid Leo

Stängde in mig en hel helg för att på riktigt kunna gråta ut till filmen Marvins Döttrar och det var inte precis svårt - att på riktigt gråta ut - för den handlade om trasiga familjerelationer och leukemi och mentalvårdsanstalter och självuppoffring och kärlek och ilska och en ja, överhängande jävla sorg. Jag hade inte gråtit så mycket sen Stekta gröna tomater. Men i den var inte Leo med

Ja, sen kom ju Titanic och jag såg den förstås fyra gånger på bio i Stockholm och en gång på utebio på Korsika, dubbad på franska, men strömmen gick efter halva filmen och de hade ju inte ens hunnit ligga med varandra i den där bilen och jag började förstås grina och ställa till med en jävla scen och i Sverige var det ju hysteri och jag kände mig lite irriterad för helt plötsligt var han inte bara min, utan även typ hela världens. Alla hade en relation med Leo. Alla "älskade" honom och häftmassade upp affischer på väggarna och köpte Celine Dion-skivor och Titanic-tallrikar och modeller av skeppet och en hel massa onödigt krimskrams och jag kände liksom att NU passar det, era oförstående jävla rookies, NU är han ert allt men JAG känner det här på RIKTIGT och kommer ALLTID att göra det. 

Riktigt så besatt är jag inte längre. Jag fyller 26 om en vecka. Jag har inte Leo-affischer på väggarna. Jag går inte omkring och nynnar på "My heart will go on". Jag har inte startat någon Facebook-grupp som heter "Vi som kräver en uppföljare till Titanic". Jag är inte "kär" i Leo längre. Men han är definitivt min absoluta favoritskådespelare. Och jag har verkligen älskat alla hans filmer. The Beach, Gangs of New York, Catch me if you can, The Aviator, The Departed, Blood Diamond, Body of Lies, Revolutionary Road, Shutter Island, Inception och J. Edgar. Allt Leo gör är sanslöst bra och i år hoppas jag att the academy kallar upp honom på scen och ger honom 25 Oscars. En för varje film. För Leo är, och kommer av allt att döma fortsätta vara, världens bästa skådespelare. 

Ryan Gosling kan fara åt helvete. 

Idag ska jag skriva ett jättelångt inlägg om 

men först måste jag uträtta några ärenden. 

Det är egentligen ingen bra idé att jag sitter uppe om nätterna och låtsas plugga för det enda jag gör är att med ojämna mellanrum kuta ut i köket och shotta ICA's snabbkaffe och då blir jag så stirrig att jag börjar tänka på allt annat än plugg. Och så börjar jag blogga om det. Och redan nu känner jag den där ångesten komma krypandes för det här inlägget kommer att bli dåligt. Riktigt, riktigt dåligt. 

Men eftersom jag är ICA-snabbkaffe-stirrig och just NU känner att jag gör vad fan jag vill med mina nätter och min blogg, tänker jag skriva om en sak som jag funderat över en tid men inte gjort något åt. Nämligen om vem det kan tänkas vara som animerat vinjetten till Anslagstavlan. För så är det ju, att oavsett om man är ett fan av statlig samhällsinformation eller bara har som vana att slözappa mellan kanalerna så kan INGEN med bevis påstå att de missat Anslagstavlan och den här ”klassiska” vinjetten (och jag förstår inte hur jag "bäddar in" själva Youtube-klippet för det har mixtrats med bloggverktyget och jag är ingen jävla hacker - jag spelar pingis om dagarna - men jag slänger upp bilden så kan ni själva nynna för jag VET att ni vet hur låten går)

(Här ska han precis till att nysa bort alla papper. För att få plats med sin egen. Jävla douche.)

Anslagstavlan sänds på uppdrag av staten och handlar i alla fall om samhällsinformation och personligen vet jag inget annat teveprogram som är så ångestframkallande som detta. Jag tycker att Anslagstavlan är ångestframkallande eftersom det alltid handlar om SÄKERHET och jag blir alltid illa till mods och tänker att det då är själva fan att jag inte kan få sitta i lugn och ro och titta på SVT utan att de varje dag ska komma dragandes med den där skiten, påminna oss tevelicensbetalande medborgare att HEMSKA SAKER HÄNDER. 

Det handlar alltid om säkerhet (men mest om att ingen kan eller bör gå säker):

Barns och ungas säkerhet (risker hemma, risker vid vatten, risker vid idrott och lek, vikten av att bära frigolithjälm at all times om du inte vill riskera att ditt huvud kläcks som ett jävla ägg och din hjärna likt en äggula sipprar ut över asfalten)

Tonåringars säkerhet (risker med alkohol, risker med sex, risker med knark, risker med rejv- och hiphop-musik)

Äldres säkerhet (risker med fallolyckor, risker vid värmebölja, vinter-kyla-halka-risker, risker med läkemedel och risker med det allmänna förfallet)

Jag sitter och stirrar på teven och får lära mig hur jag går tillväga om det skulle börja brinna i mitt hem (öppna inte fönster, ring 90 000), vad jag ska tänka på när jag reser utomlands (vilka eventuella vaccin jag behöver, hur jag ska packa min resväska: hygien, klädsel, användbara prylar samt hur jag på bäst sätt möter andra kulturer: le och promenera målinriktat, och folk tror att du är en inföding som vet vart du är påväg och att det liksom inte är läge att rånmörda dig).

Vinjetten, då. Jag har sett den så många gånger och tror att det är avsaknaden av eftertexter och således den OBEFINTLIGA informationen om denna vinjett som under alla dessa år fått något frö av nyfikenhet att växa i mig, omedvetet antar jag, och så satt jag här inatt igen, sent som bara fan, borde sova, borde plugga, men kom återigen på mig själv med att gnola på den där jävla melodin så jag gjorde slag i saken. Googlade vem det är som animerat skiten. Och det var ju inte svårare än så. Det visade sig vara en ungrare vid namn Tibor Belay:

Och jag ska inte säga att jag just nu sitter här och upplever någon form av TOMHET - det ska jag verkligen inte göra för vad fan, det är en simpel vinjett till ett simpelt skitprogram och jag har ju inte precis legat SÖMNLÖS över detta i decennier och bara "vem har animerat, vem har animerat, kan någon berätta för mig vem som har animerat" - men nu när jag vet att det är en ungrare vid namn Tibor Belay som animerat Anslagstavlan känner jag liksom att det varit så... Att det varit så onödigt av mig att grubbla över en sån sak men framförallt det faktum att jag har slösat bort en kvart av mitt liv på googling och bloggande, för handen på hjärtat, sån här "kunskap" är faktiskt Helt. Jävla. Värdelös. 

Godnatt nu. 

Leilas country living

Det var förstås inte för inte som jag huttrandes stod och väntade på att dörrarna skulle öppnas till Pressbyrån Odenplan den där frostbitna februarimorgonen 2009. I två underbara månader tog jag del av Leilas tips och idéer om inredning, vintage, pyssel, trädgård, mat, bak och mycket, mycket mer. En snabb titt på rubrikerna på omslagen gav intryck att det var en engelsk lanttidning: Let's go to bed, spice up your life, get organized, for a desperate housewife - men jag förstod ju att tidningen bara försökte vara lite international och jag kunde inte undgå att bli så jävla FÖRFÖRD av Leilas varma bruna ögon och alla dessa kakfat och blombuketter så det fanns liksom inte en chans i helvetet att jag INTE skulle köpa denna tidning. Sen lades den ner efter två nummer och jag behövde aldrig mer stå och huttra utanför Pressbyrån Odenplan. 

En ding ding värld

Den här gavs ut på 80- och 90-talet och präglades starkt av den högkvalitativa och djupgrävande journalistik som redaktionen producerade. Var helt besatt av den här tidningen, lusläste varenda sida tills jag var klar och då började jag om. Blev alltid lika tagen och chockad och upphetsad, tänkte alltid "Men detta kan ju inte vara MÖJLIGT?!". Den här dåren Ralph minns jag mer än väl. Han måste ha varit så himla arg på sin fru. Verkligen rekordarg. 

Pellefant (den glada barntidningen)

Ni som någon gång bläddrat i Pellefant vet att taglinen "den glada barntidningen" är ren och skär lögn eftersom detta var en jämförelsevis mörk serietidning, en stundtals ganska obehaglig sådan. Rune Andreasson gjorde kometkarriär (det måste man väl ändå säga) med Bamse men Pellefant slog aldrig riktigt igenom. Kanske hade det att göra med att Pellefant bor i ett hus tillsammans med en mus och diverse leksaksdockor och är förvånansvärt dryg:

Och inte drar sig för att bruka våld och ställa till med djävulskap:

Jaha, nähä. Det var tre tidningar jag minns. Förlåt. Trodde att jag skulle komma på fler och att detta skulle bli ett ganska roligt och nostalgitrippigt inlägg. Vi skiter i det här nu va? Nu gör vi något vettigt va? 

Idag spelade jag Betapet mot en person som hette "Marie-Louise" och redan där kan man ju tycka att det här måste vara en tråkig fan eftersom man på Betapet använder sig av nicknames och inte vanliga namn. Jag heter exempelvis ReverendPete eftersom jag tycker att det klingar coolt. Förut hette jag PowerPeter, eller PoWeRPeTeR tror jag, men bytte till ReverendPete, inte för att jag på något vis skämdes för mitt något fjortisaktiga nickname utan för att jag hade avbrutit så jävla många matcher för att folk ibland är så oooerhört sega men då tappar man sjukt mycket poäng och sen vill ingen spela mot en för OM man vinner kommer DE tappa sjukt mycket poäng. Så jag startade ett nytt konto. ReverendPete. Bra så. 

Så till grejen. Jag spelar mot "Marie-Louise" och lägger ordet "LORD" (57 poäng, varken bra eller dåligt) och börjar genast tänka på det finska bandet Lordi. Jag varskor "Marie-Louise" om detta, undrar om hon vet vad Lordi sa när de klev upp på scenen i Helsingfors 2007. "Marie-Louise" svarar inte utan lägger istället ordet "PRAT" (14 poäng, jag har uppenbarligen att göra med en... ja en mindre begåvad Betapet-spelare) och jag vet inte om jag ska tolka det som att "Marie-Louise" tycker att jag PRATAR för mycket, men herregud chattfunktionen är där för en ANLEDNING, så jag skriver ungefär såhär: "Jo, de vann ju Eurovision i Grekland året innan varför tävlingen detta år gick av stapeln i Helsingfors och så går de upp på scen i halvtid, maskerade, monsteraktiga, och hotfullt stirrar sångaren ut över publikhavet, tar tag i micken och säger med monsteraktig basröst: "Welcome to Hell........sinki" och så drar de igång den där Hard Rock Hallelujah-låten och publiken jublar."

"Marie-Louise" svarar inte på det här heller, utan lägger något annat jävla skitdåligt ord, kommer inte ihåg vilket, men vi spelar en sån där omgång som tar ungefär 25 minuter så time is on my side och "Marie-Louise" är seg utav bara satan så jag får tid att skriva mer grejer till henne. Jag berättar för henne om en film jag såg igår. Trespass med Nicolas Cage och Nicole Kidman. Jag skriver fort och jag skriver mycket. Går på om att detta är en "home invasion thriller" och att Nic Cage spelar en diamanthandlare, förmögen som bara den, och i början får vi se en flygbild på när han börnar fram i sin lyxbil på en öde landsväg i någon djup skog och han pratar i mobilen och försöker desperat att avsluta någon diamantaffär och tjäna lite mer pengar, och sen kommer han hem till sitt ultramoderna glas- och betonghus in the middle of nowhere och blir hälsad välkommen av sin arkitektfru, Kidman, och så kommer deras dotter nedrusande från spiraltrappan och är arg på Cage och Kidman för att hon inte får gå på det där partyt och SEN ringer det på dörren och det är TJUVAR som VET att familjen har ett kassaskåp med en sjujävla massa diamanter och skit i, och de riktar pistoler mot Cage's huvud men han VÄGRAR uppge sifferkombinationen för han VET att de kommer att mörda honom och hans familj om han gör det. 

"Marie-Louise" fortsätter spelet i tystnad och jag lägger ett jättebra ord som jag inte har med på den här bilden för jag glömde att print screena då, och fortsätter sen att berätta om filmen. 

Jag frågar "Marie-Louise" om jag nämnde att huset ligger helt isolerat ute i skogen. Jag får inget svar och skriver att jag ofta stöter på det där dilemmat i filmer: Det finns ingenstans att fly. Familjemedlemmarna flyr inte en utan UPPREPADE gånger från huset för en vansinnesjogg i den oändliga skogen bara för att... ja, återvända. Jag förklarar för "Marie-Louise" att det är så TYPISKT när tonårsdottern har smugit sig tillbaka till husets övervåning och hör hotfulla röster där nere och vad gör hon? Ringer polisen? Flyr igen? Nej, istället ropar hon: "Mom? Dad?" OCH JA, DET ÄR JU INTE SÅ SMART FÖR DÅ HÖR JU TJUVARNA HENNE OCH KLART ATT DE RUSAR UPP OCH TAR TAG I HENNES HÅR OCH SLITER NER HENNE FÖR TRAPPAN OCH ALLA GRÅTER FÖRUTOM NIC CAGE FÖR HAN ÄR JU MANNEN OCH MAN BARA "SUCK" - HAR JAG INTE SETT DET HÄR UNGEFÄR TUSEN MILJARDER GÅNGER FÖRUT? 

Jag vann stort mot "Marie-Louise". Det var en viktig seger. Inte bara för mig, utan även för det svenska folket, tror jag. En utsträckt hand från en välmenande medmänniska (jag) för att försöka visa på att livet inte blir bättre för att man surar och är asocial ("Marie-Louise"). 

"Marie-Louise" läser nog inte detta, men till dig som känner att det här med att umgås via Internetz kan verka kallt och opersonligt - det kan vara just här du hittar en riktig vän. 

År 2008 var jag i Australien. Köpte risig skruttbil, levde på baked beans, provade på att surfa, såna grejer. Det var en härlig tid. En kväll var det barbeque på stranden. Det var en fin kväll. Varm, vindstilla, stjärnklar. Vi satt vid lägerelden och drack Passion Pops, ett slags grumlig blandning av fulskumpa och läsk. 5 dollar flarran. Ville man garantera en jesus kristus-fylla var det utan tvekan Passion Pop man skulle ha. Allt var egentligen jättemysigt. Sprakande eld, bruset från inrullande vågor, alkoholens dövande verkan, känslan av att vara så långt ifrån Sverige man kan komma, allt det där. Men så var ju Killen Med Gitarren där. Och det var ju inte så att han spelade Die Mauer precis, men när han efter nån halvtimmes Jack Johnson-plinkande satte igång John Lennons Imagine blev det för mycket. Där satt de, hippiegänget, världssamvetesfransoserna med dreadlocks och unkna manchesterbyxor som luktade hud, tänkte väl att de tillsammans skapar historia, att detta ögonblick är helt jävla unikt, och när Killen Med Gitarren med högtidlig röst och knackig engelska inledde med orden ”Peace… to the world…” och de andra nickade allvarligt och stämde in i allsång, reste jag mig och gick för att pissa. Vandrade bort längs stranden. Jag gick och gick. Fan vad jag gick. Måste ha gått i tjugo minuter. Tillslut la jag mig utmattad ner på den svala sanden. Tände en cigg, klunkade i mig lite Passion Pop, tittade upp mot himlen. Det var så fantastiskt stjärnklart. Jag hade aldrig sett nåt liknande, det var det vackraste jag varit med om. Jag kände mig så varm, så trygg, så förväntansfull. Föreställde mig mitt framtida liv. Storslagna planer, fantastiska saker. Jag fick ett ”moment”. Tänkte på oändlighet. Att om universum nu är oändligt, så måste det ju innebära att det finns oändligt många möjligheter för allting. Alltså finns det oändligt många världar där jag ligger på stranden i Australien men heter Petter, oändligt många världar där jag ligger på stranden i Australien men heter Leif, oändligt många världar där jag ligger på stranden i Australien och heter Peter Morath, men där jag ligger någon millimeter mer åt vänster, eller höger, eller dricker bärs istället för Passion Pop, eller i själva verket sitter kvar runt lägerelden och sjunger med i Imagine, som i oändligt många världar är skriven av nån som heter Lennon John istället för John Lennon och… ja ni fattar.

Sen kräktes jag precis överallt och vaknade i gryningen av att fåglar, kråkliknande jävla skitfåglar, gick omkring och pickade i mina uppstötningar och så var det mulet och jävligt och jag måste ha glömt mina flipflops borta vid lägerleden men inte en jävla chans att jag pallade gå tillbaka ända dit så jag gick upp på vägen och det var glassplitter från helgens festligheter både här och där så jag var tvungen att hoppa omkring som en liten idiot för att inte skära upp mina små fossingar och jag hoppade hem till mitt hostel och själva hoppandet gjorde inte precis huvudvärken mindre dånande men jag lyckades ta mig hem vid liv och loggade in på datorn och upptäckte att jag inte kunde skjuta upp min biljett hem till Stockholm utan var tvungen att dra redan nästa vecka och det SÖG ju men det fanns inget jag kunde göra, så veckan därpå satt jag på planet hem och jag hade inte räknat med att dra än på ett halvår så jag hade liksom inte solat så vidare värst mycket, jag var verkligen likblek, så jag hade köpt en brun utan sol – trodde jag – men det var en sån där jävla ”light self tanning morning and evening bronze toner” från skitmärket Lancaster och den skulle man ju använda i åtminstone EN VECKA för att det skulle ge någon färg och nu hade jag bara i ren panik smörjt in skiten inne på klaustrofobtoan i luftrummet nånstans ovanför Tyskland och sen landade vi och mina föräldrar tyckte att jag såg ”lite underlig ut” och så körde vi hem och jag satte mig skitarg ner vid köksbordet och åt rostmackor och ungefär DÄR satte jag standarden för mitt framtida liv, för fyra år senare är jag fortfarande skitarg och likblek och mackfet. 

RYSSKYLAN har nått De Lärdas Stad och jag kan efter min lilla promenad ner till universitetsparken och Gustavianium konstatera att temperaturen måste ligga någonstans kring minus 83-84. Det är sannerligen åt helvete. Det är så satans jävla svinkallt ute att jag liksom förundras över hur vi år efter år lyckas överleva detta. Men man blir ju inte varmare av gnäll. Fråga Ola Skinnarmo. 

Ola Skinnarmo är ett sånt där irriterande jävla arsle till äventyrare som förstås kan komma undan med en sån kommentar - han har korsat poler, han har upplevt KYLA. Men jag är inte blind. Jag SER att han gnäller utav bara HELVETE på den här bilden. Och det FÅR han göra. Det skulle jag OCKSÅ göra om jag satt och tuggade stenhård beef jerky i en 40 grader kall snöstorm på Sydpolen. 

Men om JAG hade gett mig ut på någon skidexpedition på Sydpolen hade jag inte inte kört den där jävla stilen "åh det här är väl inte så fasligt kallt, det är väl ingen fara det här, det är bara härligt, man ska inte gnälla", jag hade sagt som det VAR, att det är UTOMJORDISKT jävla CEPEKALLT här och SJÄLVKLART sitter jag här och gnäller och det tog förstås en EVIGHET att bara få av mig vantarna och med darriga kallbrandfingrar placera ut kameran på den där SATANS snöhögen och se till att den inte blåste bort eller föll ner i snön och blev blöt och så tog jag ungefär FJORTON bilder innan det blev bra och jag GNÄLLDE hela tiden och så blev ju bilden ganska dålig ändå och sen var jag tvungen att cutta bort min tumme så, ja, VISST FA-AN SITTER JAG HÄR OCH GNÄLLER. 

Jag lovar er, skulle man fråga Ola Skinnarmo om han har några tips på hur man behåller värmen i denna sibiriska iskyla skulle han bara titta på en som vore man DUM i hela huvudet, bryta av lite frusen mustasch, ta en tugga beef jerky och mumla "Ja, till att börja med kan man ju sluta gnälla". 

Själv hade jag föreslagit sprit, en varm dunjacka och långkallingar. Och förstås avrått alla från att gå utomhus mellan november och maj, för såhär ska vi fanimej inte behöva ha det. 

Jag sitter och irriteras lite över omslagsfotot som man förutsätts ha på sin Facebook timeline. Många kör på landskap, storslagna bilder de själva tagit från nåt jävla look out i Grand Canyon eller kanske nåt somrigt foto från sina egna smultronställen, Grebbestad eller Stockholms skärgård, eller nån ball bild när de sitter i the subway i New York och ser så där alldagligt besvärade ut, som om de åker the subway i New York varenda jävla dag och att det förstås är minst lika tjatigt som sträckan Bergshamra-Tekniska högskolan. Jag botaniserar runt lite och märker att det även är populärt med lite mer konstnärliga omslagsfoton. Nån Jan Stenmark hitan, en Andy Warhol ditan. 

Det är inte andra människors omslagsfoton jag irriterar mig på, folk får ha precis vilket omslagsfoto de vill (förutsatt att det inte är en bild på Annie Lööf. Eller Pernilla Wahlgren. Eller den där hemska typen, kockhelvetet, vad heter han, Melker Andersson). Det jag IRRITERAS över är förstås att jag inte kommer på vilket omslagsfoto JAG ska ha och att det ger mig sån ÅNGEST trots att det är en sån liten skitsak. Jag har tänkt mycket och länge på detta.Tänkt att man väl måste se till att matcha sitt omslagsfoto med sin profilbild, att det inte kan vara helt lösryckt ur sammanhang och att det förstås måste representera mig och det jag står för. Det här är min profilbild och jag tycker att den är fin och somrig, trots att jag är blodsprängd i ögonen och försöker dölja en bit kycklingwrap som fastnat mellan tänderna. 

Och vi har ju lite blommor i bakgrunden där. För att vara konsekvent borde jag ju ta och kötta upp en fet panoramabild när jag med lätta steg dansar ut på ett fält. Jag tänker mig att folk ska gå in på min profil och tänka "frihet". 

Men det blir för mycket, tycker jag. För fnitterfjolligt. Behöver kanske kompensera med nåt hårdare. En hårdrockskonsert, kanske. Gärna med eld. 

Men det är ju inte jag. Har aldrig uppskattat hårdrock och är i ärlighetens namn inte rädd kanske, men på min VAKT, när det är eld och grejer i görningarna. Jag kanske borde köra på nåt helt oväntat? 

En bild på en tröja kanske? 

Eller nån annans väldigt vanliga kök? 

Eller en snapshot samma sekund som Meg inser att det där inte är hennes fästman Ben utan hans elake tvillingbrorsa Derek som har styckmördat hela Sunset Beach och nu ska han bara ligga lite med henne och sen ska hon också styckmördas? 

Nej vet ni vad. Jag struntar i omslagsfotot nu, jag ger mig, det blir inget. Tänkte kanske att jag skulle få lite skön inspiration om jag började bildgoogla runt och blogga om saken. Men min ångest inför omslagsfotot har i alla fall bytts ut mot nån typ av likgiltighet, och det är väl bättre, så det här blogginlägget var väl inte HELT i onödan. 

Det här är min hund Hugg och eftersom vi båda råkade vara på bra måndagshumör idag och eftersom det var så OVANLIGT fint hej-mitt-vinterland-väder, bestämde vi oss för att ta en riktig långpromenad.  

Vi gick ner till vattnet och konstaterade att det frusit på ganska ordentligt och att det faktiskt gick några dårar där ute. Så vi hakade på. Men efter ett femtiotal meter "brudade vi ur" och gick upp på land igen. Det är så jävla ovärt att dö vid 25 OCH ta med sig sin hund in i den sista vilan. Hursomhelst. Vi gick vidare, måste ha avverkat åtminstone en halvmil och hunden sket och pissade ungefär var tjugonde meter så det tog ju ett jävla tag och jag hann därför fundera rätt mycket över livet, om dåtid, nutid och framtid, och någonstans mellan Danderyds sjukhus och Mörby centrum (irrelevant) kom jag plötsligt att tänka på hur jag var som pre-tonåring. Jag var nog ingen badass, var liksom inte någon vidare värst framgångsrik snorunge eftersom jag aldrig välte omkull korvkiosker, pajade busskurar, sniffade thinner i portuppgångar, slog ihjäl igelkottar eller centrifugerade katter.

MEN så kom jag att tänka på när jag en vecka innan påsklovet 1998 lyckades lura hela klassen att jag var siare, att jag kunde se in i framtiden och skit. Jag vet inte riktigt hur jag lyckades övertyga mina klasskompisar om detta men de trodde mig, tänkte väl att det skulle vara konstigt att ljuga om en sån sak, jag vet inte, barn är väl lättlurade antar jag. Så på varje lunchrast i en veckas tid läste jag regelbundet hela klassens händer och sa väl saker som "bra livslinje, du blir hundra år" till de flesta. Förutom till Mats. Han var minst i klassen och jag fattar inte riktigt varför jag, min lilla idiot, störde mig så mycket på honom, förmodligen för att han var just kortväxt och hette Mats och att jag väl tyckte att det var ett gubbigt namn, jag vet inte. Varje dag samlades klassen i en klunga runt mig och jag minns att jag domderade och hade mig, NJÖT av min plötsliga popularitet, pekade i olika riktningar och ville ha någon form av kösystem och jag kan bara tänka mig vilken liten äcklig jävla diktatorunge jag måste ha varit den veckan, men alla lydde, inordnade sig i fina led och där satt jag och berättade när de skulle dö. Inga konstigheter. Varje gång det var Mats tur att få sitt liv spått och han sträckte fram sin späda lilla handflata såg jag förskräckt ut och bad att få se den andra. Tigandes kastade jag ett FÖRFÄRAT öga på den andra handen och sen bad jag honom att gå. Mats blev förstås ledsen och frågade vad som var fel men jag sa bara att jag helst ville slippa säga nånting och att han var välkommen tillbaka nästa dag, då saker och ting kanske skulle vara annorlunda. 

Ja sen kom påsklovet och det kanske var lika bra för när plugget drog igång igen hade alla glömt bort Peter, Siaren, men de var glada för de visste att de skulle leva i hundra år, och jag var glad för jag hade blivit lite populär och häftig. 

Men Mats. Haha. Han var fan LIVRÄDD.