Mannen som började göra "en Lena Dunham", alltså fått följa den nu ofta förekommande meningen "written, directed and starred by", långt innan Lena var en skjutfärdig spermie har på senare år även blivit turismansvarig för europeiska storstäder i filmvärlden, t.ex. med Vicky Cristina Barcelona och Midnatt i Paris. Detta skamlösa cementerande av amerikanens fördomar om européerna har visat sig vara ett strålande sätt för Woody Allen att get that cheddar. Tjäna pengar, förlåt. Woodys produktionstakt sägs bero på det utlopp ett kreativt geni kräver, men det kan lika gärna vara regissörens motsvarighet till Michael Jacksons sista turné, ett sista försök att täppa igen hålen som skriker efter pengar. Sa någon underhåll?
Senast i raden av eurofilmer med övertydlig sensmoral är To Rome With Love, som spinner vidare på det fantasifulla temat i Midnatt i Paris men snarare delar stil med I Love New York. Några, vissa orelaterade, historier som utspelar sig i samma stad, som hade blivit bättre som kortfilmer, spelas upp som en enhetlig historia istället för direkt efter varandra.
Jag och Vendela såg filmen för x antal veckor sen.
Woody är sedvanligt nojig, här med den fantastiska haggan Judy Davis som spelar en av de starkaste karaktärerna, som har åkt på det otacksamma jobbet att hantera Woodys neuroser.
V: ALLA har dålig hållning. Är det ett krav från Woody Allens sida att samtliga skådespelare ska se ut att lida av långtgången skolios? När vi ändå är inne på Woodys kroppshydda, är det inte så att byxorna kryper längre upp med en exakt exponentiell ökning? Clint Eastwood har mött sin överman. Alla har neutrala, svala skjortor i linne. Förmodad klädsponsor: J Crew eller Michael Bolton.
V/P: - Alec Baldwin spelar vad som måste vara Jesse Eisenbergs - som rakt av spelar tidig Woody Allen- samvete. Jag brukar ha svårt för mannen som har gett högt kolesterol ett ansikte men man blir lättad varje gång han gör sitt intåg i rutan.
Juno, eller Ellen Page, spelar den arbetslösa skådis/neuro-kvinnan som ska dra ner en man i fördärvet med sin attraktionskraft. Det enda roliga här är hur Baldwins karaktär genomskådar hennes självförhävande, pseudointellektuella spel gång på gång.
Penelope spelar en felplacerad prostituerad. Ni hör ju, humor av ojämn kvalitet uppstår.
Sexiga sekreterare, italiensk skandalpress, Colosseum i motljus och biskopar från Vatikanen står för stadsromantiken. Det sägs att Woody Allen ska få trivialisera stockholmsbor härnäst. Good for us!
Skriv kommentar