Miguel, i sällskap av Miguels ego på Berns

Parisa Amiri 17:42 5 Feb 2013

Sekunden efterlängtade Miguel visade sig på Berns scen i lördags: Chippendale-mayhem. Trodde att mina öron skulle sprängas av den omedelbara vrålvågen från kvinnomajoriteten i rummet och var samtidigt orolig för att min röst skulle krascha pga var högst - men samtidigt oförklarligt - delaktig i nyss nämnda vrålaktivitet. En stjärna before our eyes. Så här långt var det fantastiskt. Vi pratade om känslan av att han bara om något år kommer vara alldeles för stor för ett sammanhang som Berns och att vi hade sån otrolig tur som fick uppleva honom i det här tidiga stadiet, innan han tog över universum. 

Cue: ett oerhört rnb-ego med arenarocksambitioner. Vi skrattade mest åt den rätt harmlösa, egenkära uppvisningen. Tyvärr avtog min beundran för Miguel ju djupare han trängde in i sitt eget ego (läs: in i sin röv), men han var där för att bjuda på en show och det måste man säga att han gjorde. 

Ni har säkert läst rapporter (Hos Rebecka, Kristin och Amat!) redan om falska tårar till ett livstal värdigt Kanye West (gråta! till sina egna storslagna ord!) om "passion", om självsmeket och det simulerade samlaget på scen. Egentligen inte mycket värre än The-Dream? Ja, lite värre. 

Men åter till arenarocken, det största problemet egentligen. Mot slutet, när han faktiskt gett oss en mäktig tiominuters-version av "Adorn", skrek han "TELL ME THIS IS A RNB-SHOW?!" som att han förväntade sig ett rungande medhåll för att det inte skulle vara det, när alla bara såg på varandra förvirrat för att det är exakt vad det var? Anställ en gitarrist i smalt linne som ser ut som en collegerockare du, stagedivea och ha dig, men rnb:n kommer du inte ifrån. Och varför skulle du vilja det? 

Betyg: 

betyg: 4 Lysande i sina starkaste stunder och oväntat blekt däremellan. 

Fler blogginlägg från Parisa Amiri