Jahaja. Jag åkte på det igen, att vara hemma dagtid pga grundläggande svaghet och vidrig sjukdom.
Blev explosivt magsjuk (there's a picture) igår och min pappas största oro var att skulden skulle läggas på nyårsmaten. "Vad har du ätit idag? För du vet att man inte blir sjuk av persisk mat". Vi kom fram till slut - det här utredande samtalet skedde samtidigt som jag hade mitt huvud begravet djupt ner i en mopphink, first thing first - att det måste vara det här turisthaket i Gamla Stan som jag åt lunch på. När han kikade ner på innehållet sa han "Det ser ut som pasta, där ser du".
Papi skulle stämma dem, sa han. Eller åtminstone "snacka med dem".
Papi har alltid varit så pålitligt konsekvent i sitt erbjudande om att snacka med folk.
Vare sig det har varit lärare i skolan som har funnit det problematiskt att jag kanske pratar KONSTANT under lektionerna pga ostimulerad eller min höjdhoppstränare som inte velat släppa in mig i specialgruppen än.
"Be dem ringa mig."
Jag skulle alltså återvända till den infekterade situationen med lärare/tränare/vadsom och förmedla att DE ska ringa upp min pappa. Maktmove.
Likaså faktiska jobb i vuxen ålder. Där det kanske har varit dålig stämning, något orimligt krav jag inte velat finna mig i eller så och jag har vänt mig till pappa för att ventilera, och gått därifrån med ett "Be dem ringa mig" rikare.
Aldrig nappat på det erbjudandet såklart. Mest för den andra partens skull. Nu blev jag extremt nyfiken på vad det skulle innebära, vad skulle han säga? Nästa gång ska jag be dem ringa pappa.
