Hej.
Iförrgår rantade jag lite på twitter och berättade om en av de mest bisarra incidenterna jag var med om i jobbsammanhang förra året. Läs gärna Johan Wirfälts inlägg, han orkade sammanställa mina tweets bra. Jag ska berätta mer utförligt om vad som egentligen hände. Men först ska jag berätta lite mer om mig själv, och min bakgrund, kanske för att ge er en ökad förståelse om varför jag tog illa vid mig och blev, ja, ledsen. Eller som min kollega Parisa Amiri sa när jag kom tillbaks till kontoret efter lunchen: "du var skärrad".
Jag föddes i Reykjavik av en mor och en far som i princip kom från ingenting. På Island är pengar sällan en ekvation i beslutet om när man bildar familj. Varför min mamma tjatar på mig att jag ska skafa barn nu nu nu. "Man skaffar inte barn Margret, man FÅR barn, det ordnar sig!". I alla fall. Min far kommer från förhållanden som jag skulle vilja kalla för skrala. Han har väldigt många syskon, och hans far, min farfar, arbetade som vaktmästare på en skola. Hans mor, min farmor, var hemmafru. Vila i frid mina älskade farföräldrar! Jag älskar er till dagen jag dör och vi ses i himlen.
Mina föräldrar hade inga pengar när jag föddes. Jag bar tygblöjor. Jag har sett bilder från lägenheten vi bodde i när jag föddes. Det är typ en skrubb. De hade ingen diskho så mamma diskade i en balja. Mina föräldrar är två människor jag har stor respekt för, för de är så jävulskt starka. Mycket starkare än mig. Mamma var ung när hon fick mig, pappa lite äldre. Han läste till läkare, och de tog beslutet när jag var två år gammal (tillägg: två dagar innan min tvåårsdag, så de inte behövde betala flygbiljett för mig, hehe.) att flytta från Reykjavik. Närmare bestämt till Örebro. Varför det blev just Örebro vet jag faktiskt inte. Men i alla fall. Där började min mor läsa till sjuksköterska. Då var hon gravid med min bror. Pappa kämpade på med språket, och jobbade som någon typ av lärling till någon briljant hjärtkirurg. Det var det han ville bli. Och är i dag. Jag har minnen från min barndom av att mamma drar vagnen med min lillebror i, jag står på en sån där "ståplatta" (lol). Jag minns att mamma var väldigt ensam. Och ibland ledsen. Vi har pratat mycket om det här i efterhand, hon kände sig förvirrad för att hon inte förstod svenskarna, och de förstod inte henne. Ett exempel:
Glass på isländska heter "is". Och en dag skulle hon köpa glass till oss. På lite skral svenska bad hon om två is, tack. Mannen i kassan skrattade givetvis åt hennes brytning och språk, och sa något nedlåtande. Så vi gick därifrån utan glass. Jag har under tiden jag växt upp varit med om något som kallas för klassresa. Från att ha väldigt lite, till att sakta men säkert få mer och mer. När jag var sex år gammal flyttade vi till ett hus, ett stort hus. Jag fick ett till syskon. Båda mina föräldrar har jobbat heltid alltid. De har gjort allt för mig och mina bröder. Jag har aldrig känt någon slags avsaknad av pengar. Avsaknad av det man kallar kulturellt kapital, absolut.
Men min personlighet är envis. Jag har sedan barnsben varit fascinerad av den kulturella överklassen. Jag har läst mycket böcker, jag har betett mig i många avseenden som att jag är en "fin tjej", jag har anammat mina skolkamraters beteenden och sätt att tala på. Jag har varit en skitunge som skämts över min bakgrund, dels min isländska men också kanske den klassmässiga. Idag är jag 26 år och min familj är vad man kanske kan kalla för övre medelklass. Jag har jobbat varje sommarlov sedan jag var fjorton och varje dag mitt vuxna liv. Jag älskar min familj över allt annat. Och beundrar dem. Jag unnar dem allt de har skapat för sig själva. Med det sagt, har jag stundtals en gnagande känsla av att jag inte är "fin" på riktigt.
Och jag ska förklara. Jag har en störd relation till pengar. Jag älskar lyx. Jag älskar champagne, ostron, lyxmärken, you name it. Allt som kan sammankopplas till att vara "rik". Men jag är inte rik. Jag jobbar mycket, och allt jag har köpt (förutom min lägenhet som heh, banken lånade mig pengar till att köpa) har jag betalat för själv. Alla mina lyxväskor har jag sparat till. Ibland har det tagit flera år.
Idag som vuxen är jag en mediechef. Jag har en bra lön och jag vistas ofta i miljöer med andra mediechefer. Dessa är ibland män, ibland kvinnor. Men som tillfället jag twittrade om, var jag på Riche och åt lunch med en annan chefredaktör. Jag hade på mig en gul Ralph Lauren-tröja, med en liten häst på ni vet. Och det var den som kommentaren "du ser ut som en tredjeklassens Ebba von Sydow" ledde till.
Jag blev ledsen. Och det ligger hos mig. Och har en koppling till min bakgrund.
Men med det sagt, man behandlar inte människor sådär. Man fäller inte sådana kommentarer. Och jag lägger stor vikt vid att respektera alla människor oavsett hur de ser ut, vad de jobbar med, var de kommer ifrån och så vidare.
Men alla gör inte det.
Sen är faktiskt Ralph Lauren Polo jävligt r'n'b, jag växte även upp i Malmö nämligen, där vi älskar dem hiphop- och reggaekulturer (obs jag gillar dock inte reggae så mycket hehe).
Det var det, om det.
