Nä nu får det väl ändå vara nog?

Jag brukar läsa Bloggkommentatorerna. Och fan vad besviken man blir när man läser det här inlägget. Är ju givetvis grovt partisk här då Quetzala är en vän, men jag slungas liksom tillbaks till tonåren när jag läser det här. Bara rubriken "Ytterligheter". Och formuleringarna sen. "Anorektisk mediahora". Nä nä nä. Så SKRIVER man tamefan inte. Okej om du är en hormonstinn fjortis som agerar ut och är vrålförbannad. Men det här ska föreställa vuxna kvinnor som ändå bloggat rätt länge va? Totalvidrigt, elakt, och rakt av kardinalfel. Att säga att man vill att ens döttrar ska vara på ett sätt och att det inte skulle vara som Quetzala...Fy så hemskt. Jag var en sån tonåring som de vill att deras döttrar absolut inte ska vara, som inte ALLS var glad och pepp och såg livet som en härlig resa mot succé. Jag ville dö varje dag. Jag kände inte att jag passade in, jag var ledsen och förbannad och självdestruktiv. Färgade håret svart och kände mig ful 24/7. VeckoRevyn sa mig ingenting. Jag älskade Linda Skugge när hon kom, vad jag ÄÄÄÄÄÄLSKADE Linda Skugge. Och musiken ska vi inte ens gå in på. Men ja, Broder Daniel mfl. Det är klart att man är högst medveten om att man inte är Den Perfekta Dottern när man är sådär. Självklart vet man det. Och det gör allt bara tusen resor värre. För det var den jag var, och den jag är. Jag blir ledsen att saker och ting inte verkar ha förändrats särskilt mycket sedan dess. Lägg av att preacha dessa hurtiga, sunda och självälskande ideal och trycka ner dem i barns halsar. Det är fan under ALL kritik. Och while we're at it: det här att alla ska bli entreprenörer och att det är så jävla toppen? What a load of. Se till att få bra ANSTÄLLNINGAR istället. Bara ett gott råd från en som ej är tonåring längre. Tack och hej.