Ni vet ju att en av mina närmsta vänner är Quetzala Blanco. Att hon betyder oerhört mycket för mig och att jag älskar henne oändligt säger ju sig självt. Häromdagen var hon med i Efter tio och pratade om något som är väldigt tabu, nämligen ilska. Och hon var helt magisk i min mening, självutlämnande, öppen, ärlig, fin. Precis som hon är i sin blogg. Blondinbella skrev ett inlägg om Quetzala efter programmet. Att hon inte tycker att man ska "romantisera" självdestruktivitet, alkohol, ilska och så vidare. Vilket hon menar att Quttan gör.
Jag har bloggat jävligt länge. Kanske alldeles för länge? Vad vet jag. Men den första bloggen jag hade som blev sådär superstor och uppmärksammad var gamla Love at first site back in 2005. Vissa av er kanske minns den, andra inte. Hur som helst. Jag har än idag, trots att jag har det svart på vitt exakt hur många som läser den här bloggen, svårigheter att greppa det här med att folk lyssnar på en. Och trots att jag vet att ni är många som ser mig som en förebild är det svårt att liksom gå in i den rollen. Varför vet jag ej. Men jag accepterar det också. Det är cool. Jag är en bra förebild på många sätt.
Jag minns under Love at first site-tiden, jag hade just intervjuat en artist och hon sa att hon älskade min blogg. Jag blev supergenerad såklart, och tackade. Och hon fortsatte. Hon tyckte det var så jävla skönt att jag skrev om att jag och min kille bråkade. Och att jag stundtals var helt jävla förstörd på grund av det. Hon mådde BRA av att läsa det, för hon bråkade också med sin kille och fick en känsla av att "ok, jag är inte ensam, det är lugnt."
Jag säger inte att det är FEL att skriva en blogg om hur härligt och underbart livet är, för det är det ju ofta. Men inte alltid, för alla. Vad gör vi åt problemet att det är så oerhört uppenbart att många unga helt SAKNAR FÖREBILDER i sitt riktiga liv? Att de måste hitta dem i mig, eller Quetzala, eller Bella, eller Kenza, eller god knows who. Jag tycker att det är cool, jag gillar att prata med unga tjejer. Men då måste vi börja vara ärliga. Frågar ni mig så är livet riktigt riskabelt. En skör tråd hela tiden. Vad som helst kan hända, när som helst. Och det är okej att må dåligt, att misslyckas, att hata sig själv from time to time. Och hur ska vi tackla det? När allt faktiskt går åt helvete? När vi förlorar någon eller något? Jag vet på riktigt inte. Vet någon det? Jag brukar i alla fall gråta och prata med mina kompisar. Försöka, och kämpa och härda ut. "Trouble don't last always" som Oprah brukar säga. Total klyscha. Men vafan, klyschor är ju sanna.
