Vad får/bör man blogga om när man är en "förebild"?

Margret Atladottir 12:30 5 Oct 2011

Ni vet ju att en av mina närmsta vänner är Quetzala Blanco. Att hon betyder oerhört mycket för mig och att jag älskar henne oändligt säger ju sig självt. Häromdagen var hon med i Efter tio och pratade om något som är väldigt tabu, nämligen ilska. Och hon var helt magisk i min mening, självutlämnande, öppen, ärlig, fin. Precis som hon är i sin blogg. Blondinbella skrev ett inlägg om Quetzala efter programmet. Att hon inte tycker att man ska "romantisera" självdestruktivitet, alkohol, ilska och så vidare. Vilket hon menar att Quttan gör.

Jag har bloggat jävligt länge. Kanske alldeles för länge? Vad vet jag. Men den första bloggen jag hade som blev sådär superstor och uppmärksammad var gamla Love at first site back in 2005. Vissa av er kanske minns den, andra inte. Hur som helst. Jag har än idag, trots att jag har det svart på vitt exakt hur många som läser den här bloggen, svårigheter att greppa det här med att folk lyssnar på en. Och trots att jag vet att ni är många som ser mig som en förebild är det svårt att liksom gå in i den rollen. Varför vet jag ej. Men jag accepterar det också. Det är cool. Jag är en bra förebild på många sätt.

Jag minns under Love at first site-tiden, jag hade just intervjuat en artist och hon sa att hon älskade min blogg. Jag blev supergenerad såklart, och tackade. Och hon fortsatte. Hon tyckte det var så jävla skönt att jag skrev om att jag och min kille bråkade. Och att jag stundtals var helt jävla förstörd på grund av det. Hon mådde BRA av att läsa det, för hon bråkade också med sin kille och fick en känsla av att "ok, jag är inte ensam, det är lugnt."

Jag säger inte att det är FEL att skriva en blogg om hur härligt och underbart livet är, för det är det ju ofta. Men inte alltid, för alla. Vad gör vi åt problemet att det är så oerhört uppenbart att många unga helt SAKNAR FÖREBILDER i sitt riktiga liv? Att de måste hitta dem i mig, eller Quetzala, eller Bella, eller Kenza, eller god knows who. Jag tycker att det är cool, jag gillar att prata med unga tjejer. Men då måste vi börja vara ärliga. Frågar ni mig så är livet riktigt riskabelt. En skör tråd hela tiden. Vad som helst kan hända, när som helst. Och det är okej att må dåligt, att misslyckas, att hata sig själv from time to time. Och hur ska vi tackla det? När allt faktiskt går åt helvete? När vi förlorar någon eller något? Jag vet på riktigt inte. Vet någon det? Jag brukar i alla fall gråta och prata med mina kompisar. Försöka, och kämpa och härda ut. "Trouble don't last always" som Oprah brukar säga. Total klyscha. Men vafan, klyschor är ju sanna.

Gilla:
upp
124

5 kommentarer

Skriv kommentar

Bild för Glenn
Glenn
Jag tycker inte att Blondinbella ska romantisera livet och hävda att det är fult och skamfyllt att hata på saker. Ha d gott. Glenn.
Bild för sofie collin
sofie collin
problemet är är ju att man utgår ifrån att "unga tjejer" är en homogen massa som inte kan tänka själva. har aldrig hört hittills att en kille som bloggar uppmanats att tänka på vad han skriver för att "unga killar" läser hans blogg. visst kan unga människor vara sköra i allmänhet och vara extra känsliga för omgivningen, men att hävda att unga skulle börja med självskadebeteende för att de läst något självdestruktivt i en blogg är att göra det väldigt enkelt för sig. dessutom tror jag att den ständiga stämpeln som unga tjejer har av sig själva i media (att de är lättpåverkade och inte kan tala för sig själva) gör betydligt mer skada för självbilden än vad som står i en blogg.
Bild för Sessa
Sessa
Du skriver om nån som gillade din blogg att "Hon mådde BRA av att läsa det, för hon bråkade också med sin kille och fick en känsla av att 'ok, jag är inte ensam, det är lugnt.' " Tänk på en sak som är jävligt viktig i sammanhanget: Vad man upplever i stunden och vad som kommer att ge en ett bättre liv med skönare känslor i längden. Hon kanske kände lättnad och upplevde att skam och sorg över bråken minskade när hon läste att du och din kille också bråkade, men tänk om du istället hade skrivit om vad du och din kille gör för att bråka mindre? Och sen följt upp ett år senare och konstaterat att ni nu nästan aldrig bråkade och trivdes bättre ihop? Eller att ni gjort slut för att ni aldrig kunde hålla sams, du gick hos en coach/psykolog/liknande och lärde dig mer om dig själv och konstruktiv kommunikation? Att du mådde bättre än du nånsin gjort och att du nu ville inspirera andra till samma resa? Det hade fan slagit större än att gräva ner sig i att ni bråkar.
Bild för Caroline
Caroline
Hehe - skillnaden mellan svenskt resonemang och isländskt :) "vad som helst kan hända - när som helst" Och ofta händer tragik och livsomställningar för de flesta Hur gör man/klarar vi oss/tar hand om varandra när det händer? Hur tar vi bäst vara på de goda dagarna som har sol och de dagar det råder lugn och frid? eller på svennebananvis: "hur skyddar vi oss så att inget otäckt någonsin någon gång får lov att hända någon någon gång" "vi tar regnrock och paraply med oss IFALL det börjar regna" :)
Bild för Vilse
Vilse
Hej! Jag håller med dig om det du skrivet och blir faktiskt riktigt irriterad på vad som är "tillåtet" och inte tillåtet att skriva om i sin blogg. Vad hände med yttrandefriheten? Jag tycker att Q är stark och modig som vågar stå för det hon känner och tänker. Den perfekta världen är förljugen. Men vi lider av perfektionism just nu. Vi lider för att känna är förbjudet till stor del. Vi ska vara välpolerade robotar a la "Bedford wives". Men så är inte livet! Vi är människor. Människor av kött och blod. Människor som har kroppsvätskor som kommer ut ur olika hål av olika skäl vid olika tillfällen. Vi har känslor som kommer upp och kommer ut av olika skäl vid olika tillfällen. Ofta olämpliga. Att inte berätta om hur det egentligen är. Att inte våga leva och berätta om hur livet egentligen är. Det är att förneka sig själv och mänskligheten. Livet på livets villkor. Livet består av lidande, sorg och smärta. Livet består av glädje, kärlek och lycka. Att acceptera att livet ser ut så; det är att vara sann och ärlig. Att visa detta är att vara en bra förebild. Jag har haft ett riktigt jävla skitliv OCH ett underbart fantastiskt liv. Jag tillfrisknar just nu från mitt missbruk. Jag har knullat, jag har älskat, jag har supit, jag har knarkat, jag har detoxat, jag har svultit mig, jag har hetsätit, jag har gråtit, jag har skrattat. Jag är jag med all min självdestruktivitet och all min livskärlek. Jag har två barn. Jag VET att mitt liv med alla mina med- och motgångar kommer visa dem att oavsett vad som händer i livet så kan man hantera det. Jag lär dem att oavsett vad som händer i livet kommer man vidare och dra lärdom. Jag är så jävla trött på att få höra att vi "tjejer" ska vara si eller så. Jag är en nykter akoholist, missbrukare, morsa, slampa, madonna. Jag lever! Att jag lever är det som jag vill föra vidare. Jag lever för att jag vågar känna, jag vågar tänka, jag vågar. Jag är jag med alla mina fel och brister, med alla mina kvaliteter. Jag är ingen slätpolerad Barbie i välstruket förkläde med perfekt barn i ett perfekt hem med en perfekt man. Jag var det på ytan en gång i tiden. Men inuti mig rådde totalt mörker och kaos. Som ingen såg. Men nu! När jag vågat visa mitt inre mörker och kaos, när den välputsade fasaden rämnat. Då är jag mer sann och mer älskad än någonsin. Det är den Vilse som inspirerar! För ärliga människor är människor som berör. Tack!