LÄS HELA KRÖNIKAN HÄR.

HAR SKRIVIT EN KRÖNIKA I METRO IDAG.

>>HÄR LÄSER NI DEN<<

PS. ni var en stor inspirationskälla!!!!

Gör idag premiär som krönikör på Metro! Skrev om det här med Medelhavets enorma kontraster. Om att bada i samma vatten där spädbarn dör och hur jävlig man är som glömmer så snabbt. 

>>>>>HÄR LÄSER NI KRÖNIKAN<<<<<<<

– Plingplong

Jag flyger ner för trappan, svänger mig hastigt i ledstången och kastar mig mot ytterdörren. Det är skärtorsdag, året är 1998 och stunden jag har väntat på i flera dagar tillbaka är äntligen här. Så typiskt bara att det ringde på dörrklockan PRECIS då jag gått upp på övervåningen.

När jag lägger mina händer mot dörrhandtaget är det med hjärtat hårt dunkandes innanför skinnet. Jag gör mig beredd och sliter upp dörren. Där står han. Påsktuppen. Helt i porslin, med sin röda ståtliga kam, blanka vita kropp och ett par mörka små ögon som möter mina. Framför tuppen ligger tre stora påskägg. Med mina ögon fästa på tuppen blir jag snabbt undanknuffad av mina storasyskon som hafsar åt sig påskäggen. Men det gör inget. För mig handlar det aldrig om äggen, det handlar om tuppen.

Den där tuppen som VARJE år lyckades ta sig ut på vår farstu, nå upp till dörrklockan och sedan leverera tre ägg innehållandes precis det godis jag och mina syskon önskat oss. Hur var det möjligt?

Jag visste sedan länge att pappa hade något med tuppen att göra. Det var han som haussade upp tuppens ankomst, som stressade oss ungar med att ”nu är det nära”, det var han som pekade ut genom fönstren och gastade om ”flygande tuppar” där ute.

Och det var jag som trodde honom. Eller? År 1998 var jag 10 år och förhoppningsvis så pass normalbegåvad att jag redan då förstod att tuppen i porslin inte på egen hand shoppade påskägg på Ica Matfors, fraktade dem till vår by två mil därifrån, plingade på dörren och därefter förvandlades till porslin. Men ändå var jag den första som kastade mig mot dörren. Pappa hade skapat en myt kring påsken och dess tupp som varje år överraskade på farstukvisten. När klasskamrater och kompisar berättade om sina gulliga (mesiga) påskharar, imponerade jag med den mystiske tuppen.

Under årens lopp försökte jag syna bluffen. Men mamma och pappa höll alltid masken och vägrade ge med sig. Jag spenderade hela skärtorsdagar åt att vakta ytterdörren, mina föräldrar och andra misstänka, men aldrig någonsin fick jag se någon smyga ut genom dörren och faktiskt placera ut påsktuppen? Ändå stod han där. Varje år. Påsktuppen fanns och det var ingenting jag kunde göra åt det.

– Plingplong

Det är skärtorsdag. Året är nu 2014. Jag rusar mot dörren och kastar mig på dörrhandtaget, tar ett djupt andetag och öppnar. De mörka små ögonen stirrar mot mig, jag studerar den blänkande kroppen och röd kammen – allt helt i porslin. Mina små syskonbarn springer om mig och river i högen av påskägg. Jag står stilla kvar och viskar tyst för mig själv ”så… vi möts igen…”.

Ljudet av sörplande. Det var ljudet av trygghet när vi sov över på loftet av furu i din sommarstuga. Du drack från fatet till din kaffekopp när du ännu en morgon vaknat sådär okristligt tidigt. Kanske hade du sovit dåligt under natten med oss barnbarn tätt intill dig. Sömnen föregicks alltid av en livlig diskussion om vem av oss syskon som faktiskt fick sova närmast dig. Min bror och syster var båda större och starkare och var oftast de som gick segrande ur kampen, men när vi släckte lampan sträckte du alltid din hand mot min, som ett sätt att göra det lite mer rättvist, som ett sätt att visa att du fanns där för mig också. Du höll min hand till du var säker på att jag somnat.

Som yngst i syskonskaran vaknade jag oftast före de andra och fick då morgonen ensam med dig. Storögt satt jag i ditt knä och studerade hur du försiktigt balanserade kaffet på fatet upp till din mun. Än idag påminner kaffedofter om din ljumma andedräkt av kaffe som träffade min panna. Ibland bad jag dig om ett fat till min mjölk, så du hämtade ett, och så satt vi där sörplandes ihop väntades på att dagen skulle starta. 

Om kvällarna tände du den öppna spisen och vi syskon satt som tre ljus hållandes i varsin grillspett med en tjock falukorvsskiva längst ut i spetsen. Känslan av att grilla, men att samtidigt befinna sig inomhus, var oslagbar! Som att leka grillning men att på riktigt faktiskt kunna äta maten jag lekte med. 

Mellan stugans furuväggar och orangea 70-tals-mönstrade fåtöljer kunde inget ont nå oss. Det var bra hemma hos mamma och pappa med, men hos dig var det liksom alltid roligt och ingen tid för skrik eller bråk. 

Vi spelade mycket kortspel ihop och jag minns hur din röst blev busigare när du föreslog spelet ”skittunna” och hur jag fascinerades över att du som var så gammal ändå kunde ett så fult ord. Efter ”skittunna” är nog ”järnspikar” det värsta jag någonsin hört dig säga. Lika fascinerad över att du kunde fula ord blev jag när du berättade om danserna med farfar, era motorcykelsemestrar eller hur du som ung cyklade de dryga fyra milen från vår by Östansjö till båten mot Alnö, bara för att ge ”herrskapet” fika på säng klockan åtta på söndagsmorgnarna. När jag tänker på hur du varje morgon var tvungen att niga för det rika herrskapet blir jag ledsen över att någon kunnat behandla dig så. Du som var den verkliga kämpen.

Men om det har du aldrig yttrat ett ord. Aldrig satt dig själv i främsta rummet. Alltid bara alla andra. Innan du själv fick min pappa och vi barnbarn kom, var det alla bybornas barn du tog hand om när det behövdes. Eller alla de gånger när du lagade mat och serverade oss och blev kvar vid spisen ätandes din mat, som att ditt ätande aldrig var lika viktigt som vårt. Andras välbefinnande före ditt eget, fastän det var du som alltid hade de bästa svaren, vågade ta i hårdast och förtjänade det bästa.

Idag är dina svar inte lika många och den fysiska styrkan är nästan helt borta. Du fyllde 90 i somras och har börjat se väldigt dåligt. Men tidningen vet jag att du försöker läsa varje morgon. Och kanske sitter du där idag, sörplandes på ditt kaffefat och minns tillbaka på hur fint vi har haft det tillsammans, och vilken trygghet du varit för mig och mina syskon. Min älskade, älskade farmor.

Krönika publicerad i Sundsvalls tidning 8/12 2013

Lär känna en nazist

För ett par veckor sedan snackade jag med en nazist. Sånt händer när man hänger mycket på Twitter och tycker till om vår samtid. Jag hade uttryckt misstycke till nazistdemonstrationerna på Stockholms gator i början av november och han hade efter detta en hel del att säga en ”vänsterextrem kommunist” som mig. Mycket handlade om att sådana som jag har förutfattade meningar om sådana som han, att jag inte förstår, lyssnar eller ser ”sanningen”.

Så jag bad honom förklara. Ett tusental tecken senare hade han hunnit klargöra hur vi måste värna om ”särarterna”, förminskat förintelsen till en slags charterresa och avisat judar som lögnare. 

Och jag tog in och försökte förstå hur han menade. Men problemet är aldrig att jag inte lyssnar på högerextremister, rasister och nazister, tro mig, jag hör dem. Problemet är helt enkelt att jag inte håller med.

Att vara i den här digitala närkontakten med någon som stod så långt ifrån allt det jag tänker och känner gjorde mig dock genuint intresserad. Vem var han? Med någon slags nyreligiös och övertro på människan såg jag hur jag och nazisten i framtiden förenades över en öl på någon sjaskig bar. Jag skulle vara frälsaren och han lärljungen. En hel kväll ägnades därför åt att söka och läsa igenom alla hans fotspår på Internet.

Så vad fann jag? Jo, någon inte helt olik mig själv. Någon som brinner för det han tror på. Någon som hänger i forum och diskuterar, någon som går i demonstrationståg med likasinnade, någon som använder sociala medier för att få ut sitt budskap och någon som tror på en annan värld.

Men en sak tog oss ljusår bort från varandra; vår människosyn. Där jag tror på människan har han en misstänksamhet, där jag menar att vi alla är lika, pekar han på olikheter, där jag är övertygad om att alla människor förtjänar rättvisa liv, menar han att vi ska göra skillnad på människa och människa.

Att göra skillnad på människor blev tydligare ju mer jag lärde känna nazisten. Meningen som ”värna om särarterna” återkom i princip alla texter och forum – detta i samband med förnekelse av förintelsen.

Det här med att vilja ”värna om särarterna” och samtidigt förneka förintelsen är och förblir en märklig ekvation. Hur värnar du om särarter utan att skapa ett händelseförlopp som det nazisterna förnekar? Hur särar du på familjer, vänner och kollegor på ett fredligt sätt? Vem säger ”jaha du vill inte att mina halvpersiska barn ska få gå i skolan med dina? Jag förstår! Ingen fara! Och min vita man ska få bemötas på ett annat sätt än mig som är svart? Helt ok för mig!”.

Vilka så kallade ”oliktänkande” kommer att helt utan motstånd ge upp tanken på demokrati och en jämlik värld? Hur ska ett värnande om ”särarter” gå till om inte genom något som liknar en förintelse?

Det blev ingen öl med mig och nazisten. Inga kramar och ingen frälsning. Istället en betungande känsla i bröstet om att han kanske hade rätt i en sak; att jag inte förstår.

Flera av er läsare har under dagen mejlat mig och kommenterat med länkar till en krönika på en relativt känd sajt här i cyberspace. Skribenten bakom krönikan skrev bl.a. att hon ville ha mer "grottmän" och förkastade även hela genusdebatten, feminismen och "hatade" pronomet hen. 

Jag förstår varför ni blir upprörda. Det blir jag med. Men inte så mycket på krönikan i sig, utan på chefredaktören som tar beslutet att publicera den här typen av krönikor på sin sajt. Varför? På sajtens fb-sida säger han sig vilja ha "diskussion". Såklart! Diskussion leder till länkningar i sociala medier och på mindre än en timme slår sajten rekord i klick.

Jag är fullkomligt övertygad om att chefredaktören vet att det skulle bli ramaskri när han tog beslutet om att publicera krönikan, jag är också övertrygad om att det var precis det han var ute efter. Trafik är helt enkelt pengar. 

Men på vems bekostnad publiceras den här krönikan? Alla de tusentals kvinnor som varje dag blir både våldtagna och slagna av den mansroll där den macho "grottmannen" ligger till grund. På intersexuella människor (och andra!) där pronomet "hen" kan vara en befrielse? Alla de människor som i feminismens namn fått igenom abortlagar, preventivmedel, lag mot våldtäkt, rösträtt för kvinnor etc.? På mina samhällsengagerade läsares bekostnad? På min bekostnad?

På samma sätt kan vi inte diskutera jämställdhetspolitk på debattprogram i tv under rubriken "HAR JÄMSTÄLLDHETEN GÅTT FÖR LÅNGT?" eller integrationspolitik under rubriken "HUR MYCKET INVANDRING TÅL SVERIGE?". (Detta är helt sanna exempel från senaste årens mediedebatter).

Tar vi diskussionen från det hållet gör vi det på sexismen och rasismens villkor. Ska vi "diskutera" sådana viktiga frågor som genus (könsroller) som chefredaktören säger sig ha som syfte, är det omöjligt att starta i en frågeställning som förkastar allt som har med genusforskning att göra. 

Här nedan följer alternativa frågeställningar där diskussionen tar avstamp i medmänsklighet istället för bekostnad på andra människor: 

Hur får vi människor, oavsett kön, samma möjligheter och villkor att leva de liv vi vill leva? 

Hur mår männen i könsrollen "grottmannen"?

Hur ska Sverige bli jämställt?

Hur kan Sverige hjälpa människor på flykt?

Kanske är det där någonstans en human debatt kan börja. Inte på en sajt vars chefredaktör säger sig vilja ha "diskussion" men mena besökstrafik och gör det hela på andra människors bekostnad. 

Ps. Hittade ännu en text i ämnet, Lotta skriver grymt bra om sitt hotade människovärde i samband med publikationen av krönikan.