Olika sidor av censurmyntet.
Det finns en vanlig missuppfattning i dagens Sverige – att man inte kan säga eller göra något utan att någon känner sig ”kränkt”. Jag skulle påstå att det inte är kränkning som är det mest populära ordet att skandera i tid och otid; nej, det är ”censur!”.
Nuförtiden är allt censur. Och alla oroar sig. Att kritisera en text är ”censuriver” och rädslan är att Sverige snart, på grund av alla ”pk-människor”, ska förvandlas till ett övervakningssamhälle där intet får tänkas och än mindre sägas. Så bräcklig är tydligen vår demokrati.
Men det tröttsamma är inte främst denna något överdrivna ängslighet, utan den slappa intellektualism den ofta beslöjar sig som. Kanske kombinerat med en felciterad Voltaire-strof. Jag skulle vilja att vi pratade mer om vad som är grunderna till dessa censursamtal, när vi använder c-ordet och när vi ej känner oss nödgade att yttra det.
De tycks alltid följa ett visst mönster.
Ett aktuellt exempel är diskussionerna som uppstod om huruvida författaren Barbro Lindgren, eller hennes förlag, borde ha strukit n-ordet i en dikt som ingick i hennes samlingsvolym "Dikter i urval 1974-2004".
Men att ett förlag går in och kräver ändringar är inte samma som censur. Däremot kan man ifrågasätta det vettiga i att göra det – det är en sak att klippa i program som riktar sig för barn, men det är inte detsamma att göra det för vuxna. Om Barbro Lindgren nu skrev n-ordet i sin dikt från 1992, och förlaget godkände det då, finns det ingen anledning att stryka det – det får hon stå för, och också vara beredd på att möta reaktioner på det.
Däremot har varje förlag rätt att bestämma vad de själva vill publicera. Varje dag nekas manus, varje dag ges olika typer av skribenter uppmaningar om att ändra i sina texter. Det är delvis därför redaktörer, och ansvariga utgivare finns – inte bara för att öka en texts läsbarhet utan också för att se till att det finns någon slags höjd.
Men varför är det alltid så viktigt ur pressfrihetlig synpunkt att publicera rasistiska krönikor, när vi sällan ser andra åsikter på ytterkanterna? Om det viktiga ligger i att låta alla röster höras, hur radikala, obekväma eller motbjudande de än må vara, varför ser fördelningen ut som den gör på tidningssidorna? Om det är viktigt att rasistiska texter publiceras så att ”vi kan bemöta dem”, varför publiceras inte lika många texter som försvarar exempelvis kvinnovåld, barnarbete eller livegenskap?
Problemet är sällan reell censur, det vill säga att staten går in och stryker, utan att man inte vill ha motståndet. Motståndet läses som censur, när det snarare är tecken på en någorlunda sund stat. Man kan säga vad man vill – men man måste också vara beredd på att bli ifrågasatt. Att någon säger emot är inte att bli tystad – tvärtom, det är att ingå i ett offentligt samtal.
Sen finns det såklart undantag. Det har blivit tydligt i den (tack och lov!) ganska uteblivna diskussionen om konstnären Dan Park, vars tavlor konfiskerades. Men det gjorde de inte för att de ”bröt mot god ton”, utan för att de faller in på hets mot folkgrupp-lagen. För att den bland annat uppmanar till lynchningar av svarta.
Det finns gränser för när konst slutar att vara provokativ och övergår i lagbrott. Var de gränserna ska dras kanske inte alltid är tydligt. Samtidigt ska man komma ihåg att konstnärer, precis som alla andra, måste följa landets lag. Bara för att man kallar något konst betyder det inte att det är oantastligt. Men fortfarande; Dan Park, liksom alla andra, var fri att säga vad han ville. Han var bara tvungen att ta konsekvenserna av det.
Det intressanta är medias enorma behov av att försvara allt som sparkar nedåt, men sällan det motsatta. En hetsbrottlagstiftning är problematisk eftersom den hindrar rasister från att uppmana till lynchningar i konstens namn, och det är tydligen hämmande för kulturen. Att vi har människor som utsätts för hatbrott är tydligen inte lika hämmande.
Jag önskar bara att censursamtalen kunde förflyttas till den arena de egentligen hör hemma på. Och det är inte platsen där man oroar sig över statens intrång i individers privatliv – utan platsen där man inte längre kan säga och göra rasistiska saker utan att möta motstånd.
Valerie har tidigare skrivit om avsaknaden av rasism och vad den (inte) betyder.
