Det finns vissa saker som är så förutsägbara att de känns onödiga att prata om.
Man vet redan exakt hur händelsekurvan kommer se ut, vilka twists och turns den kommer ta, vad slutresultatet kommer bli. Ungefär som ett dussinmanus för en dussin-Hollywoodrulle; det räcker med att kolla på framsidan för att fatta hela storyn. Så förutsägbart.
Så känns det med Pippi-debatten. Alla rollbesättningar är redan klara, alla repliker färdigskrivna. Folk kommer med utnötta argument förklara varför det viktigaste som finns är att värna om att barn ska få mötas av rasism i sin underhållning. Att det inte skadat dem, som växte upp med Tintin i Kongo och pickaninnys. Ingen av dem bryr sig om taggen i hjärtat som kanske växer i alla svarta barn som tvingas möta den. Som är fem och inte kan dekonstruera rasmaktsordningen, inte distanserat prata om kulturarv och historiedokument. Som bara känner en tagg.
Sedan dröjer det fyra år, fyra år av förtret, som kanske avslutas med att Jonas Thente skriver en krönika som skyller valframgångar för rasistiska partier på alla de föräldrar som ville att deras barn skulle kunna kolla på film med sina kompisar utan ångest. Historien upprepar sig.
Men det är tröttsamt. För även om dessa korrigeringar av material, riktat till barn som inte kan värja sig, är positiva behövs det också något annat. Avsaknaden av explicit rasism gör inte ett program, en film antirasistisk. Avsaknaden av problematiska skildringar av ickevita kan inte bara retuscheras, de måste också kompenseras. Inte i de gamla programmen, förstås. Men i de nya.
Därför känns Svenska Filminstitutets temadag Black Is The New Black, lett av Baker Karim, så välkommet. För istället för att prata om allt som är fel (vilket är mycket!) är utgångspunkten istället vad som kan, vad som bör göras. Inte vad vi inte vill se, men vad vi faktiskt vill ha.
Ändå ser vi så sällan de initiativen. Vi kan snacka oss galna om allt gammalt skit som gjorts, och det ska vi också göra, men vi måste också fylla framtiden med något bättre.
Detta gäller barnkulturen, men också vuxenkulturen. För även om jag nu kan dekonstruera saker, även om jag nu kan placera in Tintin i Kongo i dess historiska kontext, vore det ändå fett att få se en svart person i svensk film, eller kultur överhuvudtaget. Åtminstone ibland. Som inte fastnade i stereotyper, som tilläts vara hel. Jag hoppas att fler institutioner och verksamheter kunde ta tag i det, istället för att diskutera censur.
För egentligen är dåtiden ganska ointressant, om inte nutiden kan leverera det dåtiden saknade. Att slippa n-ordet i Pippi är fint när jag tittar på den med min lillasyster, men om icke-vita personer aldrig ges nya roller, nya utrymmen i det material som faktiskt produceras nu är det en klen tröst. Ett litet plåster på en förblödning. Bättre än inget, men fortfarande långt ifrån bra.
Dags att vi höjer ribban lite.
